Charlotte undrar: ”Hur sparar du dina idéer? Saker som poppar upp när som helst,: karaktärer, scener, känslor, teman , mm. Även om kanske inte rör ditt pågående projekt.”

Det är  kul med skrivfrågor! Särskilt när det uppstår diskussion kring dem. Så klart finns inga rätt och fel, bara vad som fungerar för var skribent, vilket kan skilja sig markant åt. Men såhär har jag märkt att jag själv löser själva sparandet (i behändig punktform):

  • mina idéer (till andra böcker än den jag skriver på nu) sparar jag först och främst i en bok som ser ut såhär:

    Tidigare hade jag en liten pärm med flikar, där jag samlade på förflugna dialoger, karaktärer och scener, men jag älskar Moleskine, det ger en viss känsla, varför jag köpte en stor svart bok där jag hädanefter kommer skriva ner mina manusidéer.

  • förflugna dialoger, karaktärer och scener kan vara svårt att få ner i Moleskine-boken (det blir så sporadiskt), dem brukar jag faktiskt stoppa in i pågående manus i 9 fall av 10. Det udda fallet sparar jag istället i ett dokument på datorn kallat ”Fristående scener/dialoger etc”. Därifrån kan jag sedan plocka grejer om jag skulle behöva. 
  • poppar någonting upp plötsligt sparar jag detta i mobilen, antingen i ett tomt sms (som Finn gör med sina texter i Rävsång) eller som notering i appen ColorNote, alternativt nerkluddat på vad för papper som finns tillhands (flik av ett pappersark, baksidan av ett kvitto, flik av tidning/broschyr/pamflett, kartong, anteckningslappar).
  • själva skrivet, på datorn, sparar jag i datorn (givetvis), på usb-minne (2 st.) samt till en databas

Förtydligat. det som oväntat dyker upp, eller som jag snubblar över, i form av känslor, tankar, teman etc., försöker jag fläta in i pågående manus för att göra det än mer pregnant och djuplodande, som att låta manuset följa mitt eget känsloliv. Just detta med att spara saker till senare tillfällen, senare manus, fungerar om det man kommer på inte har någon resonans i pågående manus, som sagt. Men om det kan passa in, om det stämmer, är det fantastiskt att krydda och fylla och stoppa sitt manus, sin berättelse, såhär. Åtminstone upplever jag skrivprocessen som trevligare om manuset tillåts hållas öppet och levande, istället för att låsas fast i sin form så snart jag börjat skriva.

Och, med det sagt: jag tillhör ändå dem som kör ett utförligt synopsis redan innan jag börjar, och jag vet alltid slutet, alltså vart jag hela tiden strävar. Gillar sådana texter överlag, dem som har en tydlig punchline på gång.

Följ och gilla: