Månad: januari 2015

Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att skicka in ett manus

30 januari, 2015

Vill du skriva en bok? Gör som jag och det är enkelt!
  1. jag skriver klart
  2. jag printar ut 
  3. jag låter vila minst två veckor
  4. jag korrläser
  5. jag redigerar
  6. jag skickar in till förlag

Nej, jag skojar: det är inte enkelt, det är jättesvårt. Men som med allting man vill få gjort (bli vältränad, äta nyttigt, köpa hus) är det bara att börja. Börja, och du har börjat, och då gör du ju det redan, det du vill göra. Fortsätt göra, så lär du dig medan du gör, blir bättre, blir vassare, snart kan du faktiskt och då blir det riktigt intressant.
Så börja. Processen är ju ljuvligt förjävlig och någonting vi vanligast glömmer att prata om, ni minns väl?

”Åh, titta på mig, här står jag med min nya bok och allting är så fräscht och härligt!”, nej, höpp höpp säger jag, vänta lite nu, vad ledde fram till detta? Berätta om din nopperkofta, dina frön innan de blev tankar, var befann du dig när boken allra först fick fäste i dig? Hur många timmar har du haft huvudvärk och svidiga ögon framför en skärm medan din familj sovit? Hur många gånger har du tvivlat, och vad har du då tänkt?

Vad fick dig att fortsätta?

Att vara författare är att vara en sunkig liten mysmänniska utan smink 80% av tiden, om inte mer. Att vara författare är att vara ganska obekväm mot sig själv, gräva i sådant som stundtals gör ont, umgås med sig själv så flitigt att man börjar inbilla sig att ingen tycker om en, tänka på sådant som gör en illa berörd. Att vara författare är att närstudera människan och jaget, vilket vanligast genererar tankar som ”varför finns vi till?” och ”vad är meningen med allting?”. Att vara författare är att se på livet ur ett slags semiguds-perspektiv där du ska förstå precis alla tendenser men sällan kunna göra någonting åt dem, och så tar du ut det på manuset istället.
Att vara författare är att tänka och känna extremt mycket.
Därför portionerar jag ut nyheter per dag (annars får jag ”världssmärta”), besöker ett medium titt som tätt, försöker ha tålamod även med de mest onda av människor, acceptera att det gör ont att förstå vissa händelser i ett slags retrospektiv men att det sedan, när man grävt klart just där, faktiskt känns lite, lite bättre. Och att låta bli att titta sig så fasligt mycket i spegeln.
Ni kan ta detta som en samling tips, om ni vill.

Att skicka in till förlag! Det är också enkelt, även om det säkerligen också kan kännas stort och enormt svårt rent känslomässigt.
De flesta förlag tar bara emot per vanlig post, jag har som vana att maila till dem, presentera mitt manus superkort och fråga om det går bra att maila in ändå, och i så fall till vem? Förvånansvärt ofta har detta fungerat. Alltså är det ett av mina bästa tips, detta spar tid och skapar dessutom en användbar kontakt med förlaget (som, om det tar fasligt lång tid att få besked, säg 5-6 månader, går att höra av sig till och kolla läget).
Nu är jag etablerad författare och märker av en viss skillnad vad gäller mailkontakten, det är lättare att få ett ”ja, skicka!” samt en ganska stark mailkontakt. Däremot finns inga garantier ens för mig att få någonting utgivet. Som jag nämnde tidigare skickar jag in till tre förlag samtidigt (som, i skrivande stund, blivit några fler …), för att bredda mina möjligheter, och går nu i väntans tider till och med 2 mars. Därefter har förhoppningsvis alla hunnit fatta beslut.

En av svårigheterna med att vara författare är att man ska spela flera olika roller. Delvis personen som ju håller sig hemma 80% av tiden (åtminstone i mitt fall), delvis personen som står i rampljuset (alltså den totala motsatsen), delvis personen som skapar och känner sig fram med känsliga fingrar, delvis personen som sträcker på ryggen, klär sig i strama bussiness-kläder och nagelfar avtalspunkter, förhandlar om villkor, skakar hand med högt uppsatta, mailar, ringer och sms:ar.
Man är ett slags entreprenör, eller flera personer i en. Men man vänjer sig, rentav lär sig att tycka om de olika perioderna i en boks tillblivande.

Detta var det jag hade att säga om slutfasen av min skrivprocess. Längre fram kan man tänka att det kommer inlägg som ”Att redigera manus tillsammans med en redaktör” eller ”Att arbeta om ett manus efter ett förlags önskemål och skicka in igen med förhoppning om att bli antagen denna gång”, vad som med säkerhet kommer är ”Att illustrera sin egen bok – en amatörs bekännelser”.
Stay tuned!

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen ligger uppe nu!

Följ och gilla:
Skrivande

Instax Mini 8 – uppföljning

Jo, jag har köpt ett album och börjat sätta in de bilder som blivit bra. Eftersom varje bild kostar cirka 10 kronor gäller det dock att vara sparsam, som sagt, och ytterst kräsen, samtidigt som det tar några dyrbara fotografier att lära sig hur man ska hantera inställningar och kameragrepp (det gäller också att hålla albumet långt, långt bort från små personer, som den som syns längst ner på tre av de fyra exemplen högst upp).

Jag planerar att ta en bild på syster och mor när de kommer till storstan på fredag! Sedan måste jag givetvis fråga om lov, först, annars blir det jättekonstigt.
Hur som helst.
Det ger mig någonting visst att planera in sådana fotosessioner, som att jag varsamt plockar fina bitar ut mitt liv och pusslar ihop dem, som att just detta vill jag minnas när jag blivit gammal och grå, just detta: hur det såg ut i vårt första riktiga, gemensamma hem, hur min bästa vän och jag såg ut en vanlig dag på stan, mitt i livet, hur syster och mamma kliver av pendeltåget …
Jag vet, jag låter nostalgisk, eller som att jag ska någonstans och det ska jag inte (tror jag inte, eller ska jag?)! Jag känner bara att de där 5-6 000 bilderna som ligger oframkallade i våra datorer skapar djup frustration och dåligt samvete hos mig, men att jag samtidigt blir arg på ”teknikens under” och hellre tar ett par steg tillbaka till det enkla. Och detta är det enkla: ett fotografi som matas fram direkt.

Följ och gilla:
Skrivande

Vintersaga

28 januari, 2015

av Amanda Bergman Hollingby och Oskar Linnros, och Volvo. Jag lyssnar på den på repeat, känns som en sådan sinnesstämning idag. Mörkt, mörkare, mörkast. Djupare in i storyn, djupare in i mig själv där tvivel och ljus snor sig om varandra.

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen ligger uppe nu!

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Underhållningsmörkret

Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, Deckarna, En clown till kaffet, jag tycker om upplägget (varje medverkande får en egen dag den bestämmer över, olika aktiviteter och en slutklämsmiddag), att få veta saker om intressanta människor, att få höra om drivkrafter, uppväxter och dåliga minnen (”Tårar till kaffet”), men det finns massor av olika slags upplägg man skulle kunna ta till (utöver detta upplägg, varför upplägget som sådant börjar bli lite upplagt), istället för att, som det nu tycks vara: samma person krämar ur sig ett upplägg för fyra olika yrkesgrupper.

Dessutom är jag trött på underhållningsmörkret. Någonting skaver, jag känner att jag vill förbi regissören och se råmaterialet, allt det bortklippta, otillräckliga eller alldeles för pregnanta. Vill man visa mörker som drivkraft finns andra att bjuda in än just superkända artister, komiker och deckarförfattare (de är inte ensamma om att ha ihjäl människor i sina böcker), varför exempelvis Deckarna borde ha hetat Författarna och haft säsongsbundna teman (Säsong: deckarna, Säsong: skräckarna, Säsong: ungdomarna, Säsong: grävarna, Säsong: barna), så att man verkligen hade fått se Sveriges författare visa vilka de är, varför de skriver, vad de drivs av/jagas framför.
Som sagt, jag gillar att vi får se bakom fasader på våra allra folkkäraste, men att man ständigt lyfter fram samma personer i samma upplägg? Vi börjar bli indoktrinerade.

Följ och gilla:
Skrivande

Löken

27 januari, 2015

Har jag berättat för er om löken? Inte?

Okej, då gör jag det.

Löken är ett slags tes jag har, en sorts hållbarhetsteori om ”hur man bör skriva”, särskilt om man tänkt sig en tydlig gåta i boken som på något sätt ska bli löst (krim/skräck/fantastik och så vidare). Man ska alltså inte göra som Camilla Läckberg påstod i sitt sommarprogram (”Vet du inte hur du ska börja din bok? Okej, jag ger dig en början: Hon skrubbade blodet från händerna i handfatet …”), åh nej, tvärtom: alla kan skriva de där första, nätta scenerna om blod och att dölja alla spår och ångra det man gjort och jadda jadda, alla kan fiktivt ha ihjäl någon (vi läser väl tidningen?). Det svåra är varför. Det absolut värsta jag som läsare vet är när hela spänningsbygget fallerar för ett fullständigt osannolikt motiv.

Så, varför dödar människor varandra (utstuderat, planenligt, impulsivt?)? Vad är det som krävs (svartsjuka, hat, hämnd, psykisk störning, vanföreställningar?), ärligt talat, för att ni skulle kunna ha ihjäl någon, och hur skulle ni göra?

oniondice_step 8.jpg

När ni har kommit på svaret har ni er början, ert allra första, mjuka, bebislilla lager, er antagonist. För the bad guy är den svåraste karaktären, den ligger längst bort från er (förmodligen), och kräver massor av mer ansträngning. Och på detta bebislager av ondska kan ni sedan bygga en story, lager på lager (miljöer, ledtrådar, karaktärer, huvudkaraktär/protagonist, förvillande sidospår), medan ni hela tiden vet om the bad guy, motivet och vart det är, eller försöker vara, på väg. På detta sätt har ni fullständig kontroll på ert verk och slipper slänga in en spindel i slutet.

lök

Ser ni fördelarna? Styrkan? Råheten? Det gör jag.

Följ och gilla:
Författarskap

Författare söker

23 januari, 2015

Hej kära läsare!

Jag är en ung vuxenboks-författare/vass skribent/hejdundrande butiksförsäljare/administratör/projektarbetare som söker ett dagjobb någonstans i eller strax utanför Göteborg, alternativt på distans (ett dagjobb är vanligast ett deltids- eller halvtidsjobb man som författare kan kombinera med skrivet).
Det vore fantastiskt roligt att få något slags arbete/engagemang på något av stadens bibliotek, dock vet jag att det oftast inte går eftersom de kräver att man är högskoleutbildad och det är inte jag.
Det vore givetvis också makalöst spännande att få något slags kulturarbete, därtill, även om det är hög konkurrens om dessa.
Det vore riktigt skoj att få något slags arbete på någon av stadens boklådor, gärna de fristående, dit jag tycker att SF-bokhandeln klassar sig.
Det vore såklart även skönt och behagligt att få något slags arbete på ett kontor/en byrå/i en butik som inte alls har med böcker och kultur att göra, rentav vore det möjligen att föredra då jag kan behöva en paus/bli en vanlig människa titt som tätt.
Jag kan börja arbeta 2 mars.

Känner någon av er till ett arbete där jag skulle kunna passa? Sprid detta inlägg vidare! Har ni kontakter, eller är själv en kontakt? Maila mig på info (snabel-a) christinljungqvist (punkt) se, så kommer vi överens om ett möte!

Tack och hej!

/Författare söker

Följ och gilla:
Funderingar & tips

En motvals käring (a.k.a en ung kvinna som förstått)

22 januari, 2015

Teknikens under?
Alltså, ja, till viss del är det ett slags under som i underlättar vissa arbeten (jag sitter ju här och kommunicerar med er, flera människor samtidigt via skrift på sajt där det kostar gratis!), medan det givetvis också gör andra arbeten onödiga (jag läste någonstans att butiksförsäljare kan vara ett yrke som slutar existera i framtiden?!). Så, i en del fall är tekniken någonting underligt, snarare, som när vi använder mobiltelefonen i tid och otid (på väg någonstans, i soffan bredvid din älskling medan ni ser en film, under frukosten mitt emot densamma, när du ska göra 2:an på toaletten, i värsta fall det första du sträcker dig efter varje morgon), för att inte tala om datorn och paddan. Tekniken tycks skapa behov vi egentligen inte har, överstimulerar oss så till den grad att vi knappt kan slappna av inför en makalös solnedgång och inbillar oss till att tro att redovisar vi inte våra liv online och får dem gillade existerar vi inte.
Visst är det underligt i dess sanna bemärkelse?
Hur som helst.
Jag gör revolt! Jag hör inte till dem som blir sugen på den senaste mobilen, imponerad av ett välfungerande hemmasystem eller köper en smart-tv förrän tjocktv:n självdött, jag är snarare en motvals käring (eller en ung kvinna som förstått) som bannlyst mobiltelefonerna från vårt sovrum och istället köpt en vanlig, enkel digitalklocka med snooze-funktion (teknikens under!) samt (trumvirvel!) en Instax Mini 8 (”polaroidkamera”, dock är Polaroid ett märke och den rätta benämningen torde vara direktbildskamera):

Den kan lätt klassas som ”vuxenleksak” snarare än ett verktyg, men hey, det var åratal sedan jag unnade mig någonting sådant här! And I really love it!

Visst vibbar fotografierna av 50- och 60-tal? Visst är det retropunkigt så det förslår?
Korten är inte större än ett betalkort/visitkort och snuskdyra per stycket, men det blir å andra sidan ytterligare en anledning till att älska denna kamera: istället för att fotografera allting som rör sig fotograferar man endast direktbildsvärdiga tillfällen i livet. Lugnet i detta? Lugnet i detta …
Än så länge håller jag på att lära känna kameran (jag har bland annat satt maskeringstejp över blixten för att dimma den lite, då den inte går att slå av, och fotografierna får genast mjukare toner), men den ska få göra sin första officiella utflykt redan idag, då jag tänker fotografera mig och min bästa vän (hon vet det inte än!)! Det kommer bli briljant!
Jag är så nöjd med min kamera, den känns som ett givet inslag i mitt liv.
Detta är framtiden!
Om ni inte har förstått det än …

Hälsningar,
en ung kvinna som förstått
Följ och gilla:
Författarskap, Skrivande

Den väntande författarens vardag

21 januari, 2015

12 januari lämnade jag in manuset Ava & Vita Tigern till förlagen, och går sedan dess i väntans tider, vilket är typiskt för författaryrket, faktiskt norm, varför man bör hitta sitt sätt att hantera känslor som rastlöshet, olust, tvivel, oro. Hur jag gör det? Jo, såhär: jag jobbar stenhårt på att ta ut saker och ting i förskott, för det enda som kan hända då är att jag varit glad i onödan.
Visst är det fasligt fantastiskt? Det tycker jag. Jag var nämligen en av dem som försökte ta udden av mina förväntningar för att slippa känna besvikelse (exempelvis medan jag släppte Kaninhjärta och Fågelbarn), och istället gick runt i något slags halvt tillstånd där jag heller inte kunde känna riktig glädje. Att vingklippa sitt känsloliv sådär, bara för att ta kontroll över det? Riktigt uselt. Gör inte så.
Tänk istället att det kommer gå bra. Tro att det kommer gå bra. Visualisera, planera och ha alternativ som den realist du är.
Jag lever exempelvis på stipendium från Sveriges Författarfond just nu. Det skapar spänning i tillvaron utöver att vänta på förlagsbesked, kan jag säga! Pengabössan som sakta men säkert krymper, svårigheten i att få sig ett litet dagjobb/extrajobb, ändå är jag fasligt lycklig och inte särskilt orolig för framtiden. Möjligen har det med mitt inre djur att göra (häst, frihetslängtande, stark i språnget), jag väljer att gå på känsla istället för förnuft, så får vi se om den har rätt.
Och jag har ju att göra! Det är inte så att jag går hemma och myser hela dagarna, hela 10 illustrationer för att vara exakt, förhoppningsvis klara på lika många dagar men det blir förmodligen fler.
Så, hur lägger jag upp min väntans vardag? Hur håller jag modet uppe?

Jag sätter klockan på 08:00 med tanken att gå upp då, och snoozar till 09:00. Oftast lyckas jag äta frukost ganska så direkt, ibland fastnar jag framför datorn och äter frukost 10 eller 11, vilket inte är bra, men ändå. Det kan hända att jag läser Göteborgs-Posten medan jag äter, även om tidningen svek mig vad gäller recension av Rävsång (det kom ingen) och överlag tappat rejält i journalistisk kvalitet de senaste åren. Nu liknar framsidorna och innehållet alltmer Aftonbladets, sensationalismen är ett faktum!

Efter frukost skrider jag till verket vid mitt skrivbord (det kommer ett alldeles eget inlägg om hur jag gör när jag illustrerar, men såhär mycket kan jag säga: Promarker). 

Jag är inte ensam, heller, utan dessa övervakar allt som oftast mitt arbete eller far på varandra, varpå jag måste säga åt dem på skarpen att hålla sig i skinnet! och då ser de ut såhär:
Ibland prokrastinerar jag.
Och när jag suttit en hel dag är en sväng till gymmet GOLDEN. Jag förstår inte hur jag någonsin kunde existera utan träning, det är som att ha blivit frälst! Crosstrainer (att få svettas!), yoga (jag kan nå mina tår med sträckta ben nu!), pilates (min mage, alltså, den börjar synas), och dessutom utsikten! Bara den gör mödan värd efter en dag isolerad vid pappersark. 

Ni ser nog hur jag hanterar mina väntans dagar, jag summerar det ändå:

  • våga tro och hoppas (men ha en positivt formulerad plan b)
  • hålla fasta tider (ät! sov! träffa folk!)
  • ha andra projekt under tiden (om du inte tecknar, som jag, kan du renskriva synops för nästa bok, som jag ska göra inom någon vecka eller så, eller engagera dig i ett novellprojekt)
  • TRÄNA (det är helt och hållet fantastiskt)
Nu ska jag äta frukost, sedan fortsätta illustrera. Detta är en del av gårdagens färdigställda blyertsskiss, och faktiskt en av de viktigaste illustrationerna! Den unga fröken ni ser heter Katri. Säg hej till Katri!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att redigera ett manus

20 januari, 2015
Rätt fingerställning rekommenderas! Lärde mig min under gymnasiet då jag, mot bättre vetande, pluggade Handel och Administration. REALLY? Yes.

Min skrivprocess är väl så enkel att ni redan memorerat den men vad sjutton, vi tar den igen:

  1. jag skriver klart
  2. jag printar ut 
  3. jag låter vila minst två veckor
  4. jag korrläser
  5. jag redigerar
  6. jag skickar in till förlag
Och nu kommer jag på någonting jag faktiskt tycker men sällan eller aldrig formulerar mig kring: enkelheten. Som grön skribent (grön = ny och liten) skrev jag om och ändrade så många gånger att jag förstörde mina manus, liksom jag behandlade mina allra tidigare konstalster: tills ritpapperet började ludda sig eller gick sönder (jag minns någonting min bildlärare sa under högstadiet: ”En tavla blir aldrig klar, du måste bestämma dig för när det räcker”). När det räcker? Det är en subtil känsla.
Hur som helst.
Min skrivprocess är enkel för att det ska vara enkelt (själva arbetet är makalöst krävande, men överblicken, de enskilda momenten, är enkla att summera: de är ju ganska få). Man skriver, man låter vila, man ruvar på ord och skaffar sig perspektiv, man läser med fräscha ögon, man ändrar allt man tycker sticker ut av fel anledning (oavsett hur jobbigt det är eller kommer att bli, smit inte undan, fega inte ur!), man redigerar, man skickar in. Håll inte på och vela eller tveka eller peta i manuset mellan punkt 5 och 6! Då finns risk att du tappar bort hela historien till slut. Respektera manuset när du väl korrat och redigerat, du är klar, du har gjort ditt, skicka bunten till dina betaläsare eller rakt in till förlagen.
Jag använder dock inte betaläsare, jag tycker mig inte behöva det.
Var var vi?
Jo!
Redigering är just vad det låter som, och rent praktiskt ser det ut som följer: jag renskriver punkterna från korrläsningsblocket i datorn, strukturerar dem så att de stora hamnar överst och småpillet längst ner, och tar dem uppifrån. Som jag nämnde i det tidigare inlägget kan det handla om någonting så drastiskt som ett nytt kapitel inklämt mellan två redan existerande (för att jag skyndat förbi scener och hoppat över viss gestaltning), eller någonting så litet som att ändra färgen på en kappa så att den blir konsekvent (då använder jag words sökfunktion, söker på ”kappa”, kollar igenom hela manuset, basic stuff). Någonting jag gjorde särskilt med detta manus, då det är så långt och innehållsrikt och maffigt, var att söka på vissa karaktärer för att närstudera deras utveckling. På så sätt kunde jag förhöja vissa scener och tydliggöra intentioner där det behövdes.

Den absolut största punkten blev att göra en genomgripande uppfräschning bland meningarna på de första 70-80 sidorna, då berättar-jagets röst inte riktigt satt sig än, och att hon dessutom lät lite väl hård och kall och stram (jag hoppas man tycker om henne nu, att man älskar henne), samt att ändra ett visst tilltal på sina ställen, vilket i stort ändrade hela historien, eller snarare gav den ytterligare en dimension, vilket jag blev fasligt nöjd med. Och jo! Jag har ändrat prologen en himlars massa gånger också, tills det visst blev i presens. Och eftersom detta är en duett med rejäla illustrationer som tätt hänger samman med berättelsen har jag märkt ut var i manuset jag tänker mig dem samt numrerat de illustrationer jag hunnit färdigställa och skrivit korta beskrivningar av dem jag har kvar.
Hur som helst.
Medan jag gjorde den genomgripande uppfräschningen hade jag det utprintade, korrlästa och rödmarkerade manuset intill mig, som jag successivt förde in ändringar ifrån. Jag pressade på i tre, fyra dagar (drack rentav kaffe för att orka sent inpå natten!) och närmast vadade runt i något slags drömtillstånd. Men jag höll deadline, det gjorde jag: 12 januari 2015. Vilket för oss in på själva inlämnandet, ”skickar in till förlag”-punkten, som även den får ett eget inlägg. Stay tuned!

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen ligger uppe nu!

Följ och gilla:
Läsare

Vill du följa min blogg?

19 januari, 2015

Men är osäker på hur, eftersom du inte bloggar själv, eller har Google+, eller vad allting nu heter …?
Ett smidigt och bra sätt är att fylla i sin mail-adress här till höger, så får du ett utskick varje gång jag publicerar någonting. Bra, väl?
Superbra.

Följ och gilla:
Läsare

PSST!

16 januari, 2015

Jag fick just 100 följare på Instagram och det gjorde mig fasligt glad:

Har du inte hittat till mig än? Klicka här! Jag lägger upp mer där än på bloggen, det bara blir så.

Följ och gilla:
Författarskap, Skrivande

Den obönhörliga abstinensen

När jag arbetat till sena natten med mitt skriv? Druckit kaffe, pressat på, tagit ut mig? Och sedan skickat in manuset till förlag? Den obönhörliga abstinensen. Abstinensen som inte hör bön, den gör mig alldeles kollrig. Plötsligt känns livet ödsligt tomt och jag har svårt att varva ner eller tänka att jag faktiskt kan unna mig en stunds vila. Nej, på med nästa projekt, och nästa! Jösses. Jag måste skärpa mig, där. Vet ju att vilan är essentiell för fortsatt arbete, eller fortsatt liv. Vad gör väl en dags bortavaro från den kreativa processen mer än att samla på goda ord och energi och intryck som faktiskt gör väl?
Istället för att dricka kaffe, pressa på och ta ut mig illustrerar jag en illustration per dag, i princip, vilket är fasligt glidigt (och ger den där abstinensen en skjuts, som att kasta bensin på en eld, jag menar, stipendiepengarna tickar, är detta okej?). Det är någonting som måste göras, någonting med en deadline, precis som texten. Samtidigt som det känns som en lek … (och nu förargar jag väl de flesta illustratörer).
Ett kommande skriv, dock, innan vår Mexikoresa (som ni kan få se bilder ifrån, om ni vill plågas lite?), är att gå igenom andra och uppföljande boks synops. Just nu består det av spretiga, skissartade kapitel samt komihåg-anteckningar i rörig punktform. Det ser jag fram emot. Det kommer kännas som att göra någonting.
Hur som helst. 
Yoga, idag, sedan städ och illustrering och På spåret. Jag har det fasligt fint, och kanske är det var som oroar mig enligt typiskt svenskt tänk? Att snart är det över? Snart står jag i en butik och knegar som alla andra.
Följ och gilla:
Skrivande

Simon

Stålenhag, jag kan inte nog tjata om denna konstnär bland konstnärer! Han är makalöst fantastisk, och har lyckats skapa ett helt eget universum jag bitvis, faktiskt, känner igen.
Alltså, hade jag inte själv varit en tecknande författare hade jag velat samarbeta med honom inför Ava & Vita Tigern, det är ett som är säkert.

Titta bara:

Jag menar satan i gatan, jag vill att han skriver en bok om sin värld. Eller frågar mig så att jag kan göra det.
Denna är som tagen ur min egen fantasi, hur jag tänker mig svävarna i boken, när de fyller på bränsle. Helt magiskt vacker och realistisk, som att detta redan existerar:

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att korrläsa ett manus

14 januari, 2015





I sin helhet ser min skrivprocess ut såhär:

  1. jag skriver klart
  2. jag printar ut 
  3. jag låter vila minst två veckor
  4. jag korrläser
  5. jag redigerar
  6. jag skickar in till förlag
Med ”korrläser” menar jag korrekturläser, alltså ett slags första-läsning efter det att manuset är klart och färdigvilat. Jag brukar ha pappersbunten i en gosig blå mapp (den är så mjuk, jag vet inte var jag fick den ifrån, kostar säkert 10 kronor i bokhandeln!), en röd penna (för att mina anteckningar ska synas) samt ett block intill mig, och eftersom detta är en härlig del av skrivprocessen sätter jag mig i soffan eller någon fåtölj, unnar med te och choklad, tänder ljus. Man kan säga att jag firar smått att jag är klar och äntligen kan hålla ”boken” i mina händer.
Så börjar jag läsa, och minsta lilla sak jag reagerar på markerar jag på något sätt (stryker, skriver till, drar ifrån, sätter frågetecken, skriver ”omf” som betyder omformulera, och så vidare), medan andra saker inte hör till texten som sådan utan mer kan handla om någonting övergripande (som att mer gestaltning behövs här eller ”hade hon en blå eller grön kappa? Konsekvent!” (att en text ska vara konsekvent är viktigt!) eller ”kolla upp, stämmer generatorer?”), och då punktar jag upp det i blocket intill.

Vid genomläsningen av Ava & Vita Tigern gjorde jag faktiskt också små markeringar i stil med dem min redaktör brukar, när hon stryker under och gör små hjärtan, utropstecken, eller skriver ”bra” eller ”åh”, och det fungerade faktiskt! Varje gång jag liksom berömde mig själv för en formulering eller en slutkläm eller en scen pirrade det till i mig, och jag kunde inte annat än stämma in i mitt eget tycke …
Författaryrket är ju ganska ensamt, man tvingas klappa sig själv på huvudet!
Hur som helst.
När korrläsningen är klar ska alla ändringar föras in i texten. Dock brukar jag ha lite större saker att ordna först, i detta manus skrev jag rentav till två korta kapitel efter korren, bara för att jag kände att jag slarvat med gestaltningen!
Men nu snubblar vi in på redigeringen, den tar vi i ett separat blogginlägg. Stay tuned!

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit antagen eller refuserad.

Följ och gilla:
Författarskap, Vita Tigern

Bloggplaner

13 januari, 2015
En övergiven plats, inspiration till Ava & Vita Tigern.

Då var min lilla bloggledighet över! Jag passade på över storhelgerna (som för övrigt var fantastiska! Ledighet är fasligt härligt, eller som Tomas Sjödin säger: ”Det händer när du vilar”), samtidigt som jag ruvade lite på skrivet, liksom samlade på mig ord. För det vet nog de flesta av er, vare sig ni skriver eller inte, att vi tycks ha ett visst mått ord per dag innan bössan är tom. Då blir det fasligt svårt att, samtidigt som man korrläser sitt bokmanus, blogga samtidigt.
Hur som helst.
Manuset är inlämnat nu (jag har en märklig känsla i bröstet, som ett slags abstinens! när jag inte längre arbetar på någonting med sådan intensitet), och min tanke är att blogga minst en gång per dag till dess att jag far till Mexiko med familjen (14 februari, då blir det bloggledighet igen …), bland annat om detta:

  • korrläsning av manus
  • redigering av manus
  • att illustrera sin egen bok
  • antagningsprocessen
På torsdags släpps ett nytt poddcastavsnitt av Fantastisk Podd där jag är med, länk kommer dyka upp här samt i mina övriga kanaler. Och jag tror det kommer att komma besked från särskilt ett av förlagen (som är fasligt på hugget) innan 2 mars, men om detta säger jag inte ett knyst. 
Nu vankas spenatsoppa, en illuster eftermiddag och senare ikväll ett yoga-pass! Just precis nu är livet helt makalöst bra, mycket tack vare stipendiet jag fick av Sveriges Författarfond förra sommaren. De ska ha ett stort tack, samtidigt som jag önskar flera andra som skriver samma tur. Det är drömskt att få loss riktig skrivtid. Missa därför inte att söka, nästa period är 1 februari till 1 mars!
Följ och gilla:
Förlag, Vita Tigern

Deadline

12 januari, 2015
Tidig morgon i Göteborgs hamn.
Bild: Kent Hallberg, inlånat från Göteborgs-Posten

Kära vänner,
idag flög manuset ur min famn och in i tre andra.
Tre förlag, alltså, av varierande storlek, med varierande image och pondus, och jag vill pröva mein meisterwerk hos just dessa på grund av deras vitt skilda verksamheter och sätt att arbeta. Så får vi se om någon av dem nappar, vem av dem som nappar och vad de i så fall erbjuder. Deadline är satt till 2 mars (innan dess kan jag få ett ja eller ett nej, efter dess fattar jag beslut om det finns ett att fatta) för att göra det hela hanterbart, varför det blir till att vänta från och med idag. Min väntan blir dock sällsamt trevlig: halva tiden kommer spenderas i Mexiko, den andra ska illustreras bort, samtidigt som jag, efter tips från Jakob Wegelius, lyssnar på ljudböcker för första gången i mitt liv.
Hur som helst.
Jag känner mig som en lyckligt urkramad trasa, helt och hållet slut i bollen. Ska rulla ut yogamattan nu och köra en runda, sedan ta mig ett gott bad. Sedan äta någonting riktigt snaskigt, sedan se någonting fasligt schysst på tv.

Med detta sagt: bloggen re-opened. Välkomna tillbaka!

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen hamnar när jag antingen blivit antagen eller refuserad.

Följ och gilla:
Författarskap

En glimt från den gångna sommaren

5 januari, 2015

… som helt gått mig förbi (Diana, din luring!): jag och författaren Anna Andersson på Bokhandeln Laholms innergård, där hon hade sitt boksläpp, och jag och Kristoffer råkade ha vägarna förbi.

Det var varmt, minns jag, och det fanns fruktkolor på ett bord i skuggan, och vi började småprata, jag och Anna. Så kommer Diana, en av bokhandelns ägare (vilken jag känner ganska gott efter att ha jobbat jul här, och besökt boklådan flertalet gånger då vår stuga ligger i närheten), ut och säger att jag inte ska vara blygsam, att jag ska presentera mig. Och då gjorde jag det. 

Sedan pratade vi om våra olika böcker, kommande bokmässa och vad vi gillade för litteratur, det blev ett fint möte, jag kände mig uppfylld efteråt. Det rentav syns att jag blivit mer trygg i min roll, ungefär som jag vant mig vid att kalla Kristoffer ”min man”, vilket han ju faktiskt är.
Konstigt, detta med titlar, oftast duckar jag när tillfällen som dessa ges, och det är synd. Kanske ska det bli ett slags löfte inför 2015: att presentera mig?
Hej, jag heter Christin Ljungqvist, och jag är författare. 
Följ och gilla: