12 januari lämnade jag in manuset Ava & Vita Tigern till förlagen, och går sedan dess i väntans tider, vilket är typiskt för författaryrket, faktiskt norm, varför man bör hitta sitt sätt att hantera känslor som rastlöshet, olust, tvivel, oro. Hur jag gör det? Jo, såhär: jag jobbar stenhårt på att ta ut saker och ting i förskott, för det enda som kan hända då är att jag varit glad i onödan.
Visst är det fasligt fantastiskt? Det tycker jag. Jag var nämligen en av dem som försökte ta udden av mina förväntningar för att slippa känna besvikelse (exempelvis medan jag släppte Kaninhjärta och Fågelbarn), och istället gick runt i något slags halvt tillstånd där jag heller inte kunde känna riktig glädje. Att vingklippa sitt känsloliv sådär, bara för att ta kontroll över det? Riktigt uselt. Gör inte så.
Tänk istället att det kommer gå bra. Tro att det kommer gå bra. Visualisera, planera och ha alternativ som den realist du är.
Jag lever exempelvis på stipendium från Sveriges Författarfond just nu. Det skapar spänning i tillvaron utöver att vänta på förlagsbesked, kan jag säga! Pengabössan som sakta men säkert krymper, svårigheten i att få sig ett litet dagjobb/extrajobb, ändå är jag fasligt lycklig och inte särskilt orolig för framtiden. Möjligen har det med mitt inre djur att göra (häst, frihetslängtande, stark i språnget), jag väljer att gå på känsla istället för förnuft, så får vi se om den har rätt.
Och jag har ju att göra! Det är inte så att jag går hemma och myser hela dagarna, hela 10 illustrationer för att vara exakt, förhoppningsvis klara på lika många dagar men det blir förmodligen fler.
Så, hur lägger jag upp min väntans vardag? Hur håller jag modet uppe?

Jag sätter klockan på 08:00 med tanken att gå upp då, och snoozar till 09:00. Oftast lyckas jag äta frukost ganska så direkt, ibland fastnar jag framför datorn och äter frukost 10 eller 11, vilket inte är bra, men ändå. Det kan hända att jag läser Göteborgs-Posten medan jag äter, även om tidningen svek mig vad gäller recension av Rävsång (det kom ingen) och överlag tappat rejält i journalistisk kvalitet de senaste åren. Nu liknar framsidorna och innehållet alltmer Aftonbladets, sensationalismen är ett faktum!

Efter frukost skrider jag till verket vid mitt skrivbord (det kommer ett alldeles eget inlägg om hur jag gör när jag illustrerar, men såhär mycket kan jag säga: Promarker). 

Jag är inte ensam, heller, utan dessa övervakar allt som oftast mitt arbete eller far på varandra, varpå jag måste säga åt dem på skarpen att hålla sig i skinnet! och då ser de ut såhär:
Ibland prokrastinerar jag.
Och när jag suttit en hel dag är en sväng till gymmet GOLDEN. Jag förstår inte hur jag någonsin kunde existera utan träning, det är som att ha blivit frälst! Crosstrainer (att få svettas!), yoga (jag kan nå mina tår med sträckta ben nu!), pilates (min mage, alltså, den börjar synas), och dessutom utsikten! Bara den gör mödan värd efter en dag isolerad vid pappersark. 

Ni ser nog hur jag hanterar mina väntans dagar, jag summerar det ändå:

  • våga tro och hoppas (men ha en positivt formulerad plan b)
  • hålla fasta tider (ät! sov! träffa folk!)
  • ha andra projekt under tiden (om du inte tecknar, som jag, kan du renskriva synops för nästa bok, som jag ska göra inom någon vecka eller så, eller engagera dig i ett novellprojekt)
  • TRÄNA (det är helt och hållet fantastiskt)
Nu ska jag äta frukost, sedan fortsätta illustrera. Detta är en del av gårdagens färdigställda blyertsskiss, och faktiskt en av de viktigaste illustrationerna! Den unga fröken ni ser heter Katri. Säg hej till Katri!

Följ och gilla: