Månad: februari 2015

Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att skriva synopsis

24 februari, 2015

Att skriva synops hänger, när det vill sig väl, ihop med mitt tidigare inlägg Att spara sina idéer, det vill säga: du har klurat på historien en tid, fyllt i luckor, gjort lite research om nödvändigt och nu är den så pass mogen att du kan plocka den. För de bästa böckerna tar ingen hänsyn till hur snabbt allting ska gå idag utan kräver lugn, tålamod och tankar av dig.

Har ni inte läst mitt inlägg Löken blir det ännu ett tips! Särskilt för er som skriver en spännande, intrigfylld historia.
Hur som helst.
Jag har ett ganska spretigt sätt när det kommer till synopsis. Först skriver jag ner historien i ett enda svep, så kallad flödesskrivning, utan att censurera eller värdera, från början till slut med fokus på vissa scener eller punkter. Sedan öppnar jag ett nytt dokument och stagar upp sådant jag vill peta in i synopset, men osäker på var, i punktform (detta dokument är mer levande än synopset, det fylls ständigt på med infall och detaljer och sköna dialoger jag hör kring mig medan jag skriver). Därtill brukar jag fylla i karaktärsdokument på de allra viktigaste, det ser ut såhär:

Namn:
Födelsedatum:
Ålder:
Adress:
Jobb/Studier
Personlighet:
Relationer:
Favoritfärg:
Favoritförfattare:
Favoritmusik:
Favoritmat:
Livsmantra/övertygelse:
Träning/vana:
Last:
Utseende:
Rörelsemönster:

Ungefär som sidorna i en kompisbok. Och jag kan tänka mig att ni undrar över relevansen i favoritfärg, men färg, musik, allt sådant talar för en smak som i sin tur talar för en personlighet, som i sin tur kanske inte går att definiera under punkten Personlighet. Alltså försöker jag skapa en hel bild av en karaktär, och då tycker jag att sådana detaljer spelar roll.

När jag kommit hit börjar arbetsdelen av skrivet: att foga allting samman. Jag tar synopset, som är en enda lång textmassa, och delar upp det i ungefärliga kapitel. Jag tar punktlistan och petar in varje punkt i synopset där jag tycker det passar. Jag tar karaktärsdokumentet och tittar igenom varje scen för att se om någon av karaktärerna beter sig inkonsekvent eller olikt sig själv, fogar in egenskaper och personlighetsdrag, byter möjligen plats på vem som säger vad.
Och jag vet absolut hur historien slutar.

Med synopset genomarbetat och välgrundat sätter jag mig att skriva på riktigt. Jag brukar tänka mig att börja en vissa dag och sedan kasta mig in i manuset några dagar innan ”för att jag inte får”, eftersom skrivet först är lustdrivet. Whatever works, liksom. Många kommer säkert tycka jag gör det för massivt och krångligt, andra känner nog igen sig, det är ju så. Bara man har ett sätt, en rutin som får boken skriven, är alla sätt rätt.

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande

Att spara sina idéer (särskilt dem som poppar upp i tid och otid)

17 februari, 2015

Köp en fin bok och ha den tillgänglig, exempelvis på ditt sängbord (jag kör alltid på Moleskine när jag antecknar, både idéer och dagbokshemligheter, finns att köpa hos välsorterad boklåda). När du kommer på en bra idé skriver du ner den et voilá: du har sparat din idé!

Från i julas, när jag försökte somna men en idé krävde att få bli nerskriven. Jag fick tassa upp, sätta mig vid granen och rasa ur mig orden.

Det är egentligen inte svårare än så. Men jag tror också det är just detta många finner svårt, alltså, innan man skaffat sig rutiner kring sitt skrivande eller börjar ta det mer på allvar. Så gör det: ta det på allvar. Ha en fungerande rutin, en öppen kanal för impulsiva idéer. För minsta lilla strof du formulerar dramaturgiskt eller narrativt i ditt huvud? Är ditt kapital. Är pengar. Ju mer du förstår allvaret i ditt skrivande desto mer tar du tillvara på allt som kommer ur dig, desto snarare blir du professionell.

Lösa meningar, eller charmiga/drypande/bitiga dialoger brukar jag foga in i pågående skrivprojekt. Jag låter mitt liv krydda det jag skapar, påverka och influera det, eftersom min uppfattning är att det ger en väldig känsla i manuset. Så gjorde jag när jag skrev mina tidigare böcker och så gjorde jag under skrivet av Ava & Vita Tigern.

Följ och gilla:
Läsare

Författarpaus

13 februari, 2015

Jag tar författarpaus ett par veckor nu, men bloggen kommer fortsätta ploppa ur sig skrivinlägg om tisdagarna (Att spara sina idéer, Att skriva synopsis), så håll utkik!

I övrigt hänvisar jag till min Instagram dessa dagar, även min Facebook-sida. Look and be amazed …

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Fram- och baktid

12 februari, 2015
Jag drömde att någonting hände med vår jord som gjorde att atmosfären sögs upp och vi fick minus 300 grader, varför enda sättet att vistas utomhus var i rymddräkt. Jag rusade alltså runt i något slags månutstyrsel och försökte rädda folk i deras bilar, rejält inspirerad av filmen Gravity med Sandra Bullock och Georg Clooney. Det var knäppt och samtidigt … inspirerande.
När jag skriver framtidsböcker om vår värld, följer vissa tendenser, hittar på andra, förstorar upp somliga och förminskar det jag inte gillar och vill ha bort, kan jag inte låta bli att titta på vår egen tid och undra: hur kommer man att se på 2000-talet? Hur kommer man att se på oss?

Jag tycker vi är ganska vilsna, liksom trevande, som att vi balanserar på en gräns mellan gammalt och vad som komma ska. Vi känner förändringen utan att riktigt förstå den. Jag undrar om den blir under min livstid, eller just när jag är gammal och skröplig. Om jag får se oljan ta slut och världen deglobaliseras, all slags tillverkning bli mer och mer lokal, eller om vi kör fracking och förstör än mer av vår jord, om vi bygger fler kärnkraftverk eller avvecklar dem, om Ryssland startar ett tredje världskrig, om fascismen återigen får avgörande fäste eller om pojkstrecken kvävs i sin linda och världen blir kvinnans värld.

Hur man än kommer att se på oss (förmodligen som stollar, som vi ser på dem i början av 1900-talet) är det inte värre nu än det var då, eller kommer att bli, det är jag åtminstone övertygad om. Varje mänsklig tidsålder har sin exakta procent av fanskap och paradis, framgångar och motgångar, framsteg och baksteg. Dock har vi bara en jord, än så länge (tills Enterprise-åldern), därför ska det bli fasligt intressant att se vad förändringen blir.

 

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att illustrera sin egen bok – en amatörs bekännelser

10 februari, 2015

Jag kan teckna, även om jag tycker det är roligare, eller mer hållbart (energimässigt) att skriva, och jag har länge tänkt att jag skulle peta in några riktiga, välarbetade illustrationer i mina böcker. Dock kändes böckerna om Hanna Fagerström inte helrätt (för realistiska, trots sina spöken), varför jag passar på nu!

Pennorna jag tecknar med är ett slags tusch, och märket heter Promarker. De finns i hur många nyanser som helst! Men jag har för enkelhetens skull köpt hela gråskalan, inte mer. Det råkar nämligen vara så att detta med skuggor är min grej. Dessutom kommer illustrationerna inte tryckas i färg (om manuset nu blir antaget, vilket jag tror eller åtminstone hoppas!) så, som sagt: för enkelhetens skull.

Till att börja med (innan tuschet kommer in i bilden, så att säga!) använder jag en stiftpenna, ett suddgummi och i vissa fall en linjal. Jag använder google för att söka fram bilder på olika karaktärer och miljöer (exempelvis ”abandoned places”), och jag använder speglar och mobilens kamerafunktion till svårare saker, som hur ett öra ser ut snett bakifrån eller minspelet hos någon som smilar upp sig framför kameran.

När konturerna är färdiga ner till minsta lilla detalj välter jag ut mina tuschisar och börjar med den ljusaste, som jag kör på bakgrunder och människors hud. Sedan lägger jag på mörk, mörkare, mörkast, i vissa fall rentav svart, medan andra punkter sparas omålade, exempelvis ögonvitor. Det bästa med dessa pennor är att de, till skillnad från vanliga tuschpennor, går att gnugga i varandra, att jag använder en ljus, en mörk och får dem att mötas så att slutresultatet liknar vattenfärg. Bara det att jag har full kontroll, då vattenfärg bara flyter iväg för mig. Jag är helsåld på dessa pennor!!

Och under dessa ”illustra” stunder, vad är då inte bättre än att lyssna på ljudböcker? Först körde jag en hel del dokumentärer ur Sveriges Radios nätbaserade arkiv, men dessa tar snabbt slut medan ljudböcker håller i timtal. Min allra första ljudbok någonsin är Utan personligt ansvar av Lena Andersson, jag är ungefär 1/4 in, och nästa lyssning blir Patrick Modianos Dora Bruder, den ser jag särskilt fram emot!

Bekännelsen, då? Ja, jo, jag är amatör, det vill säga ocertifierad och odiplomerad illustratör, helt och hållet självlärd och väl medveten om att jag säkerligen begår en herrans massa tabbar vad gäller val av material och arbetssätt. Å andra sidan är väl tabbarna en del av den kreativa processen? Och hellre plumpar jag och tabbar mig än söker perfektion, skönhetsfläckarna gör hela känslan, och mina illosar är så fläckiga att de lever. 

Följ och gilla:
Skrivande

Närstudie av Wes Andersons berättarteknik: ”The Life Aquatic with Steve Zissou”

Jag älskar Wes Andersons universum. Inför ett kommande skrivprojekt tänker jag därför börja närstudera hans berättarstil och teknik med ”The Life Aquatic with Steve Zissou”, för att:

  • ubåten (the MACHINE) får utgöra en egen karaktär
  • det handlar om en expedition
  • det handlar om ett mysterium
  • och den är en av mina personliga favoriter (Bill Murray! … fast han är med i de flesta av Wes’s filmer)
Plus för besättningens dräkter och röda mössor! Okej, nu kör vi.

Spoiler-alert! I fall att ni inte sett filmen, läs inte härifrån.

Story
Huvudlinje
Ett stort vidunder Steve Zissou kallar för ”tigerhaj” äter upp hans ”förste dykare” och bäste vän Esteban. Detta blir till en expedition: att hitta ”tigerhajen” och döda den.
Bilinjer

  • tidigt i filmen dyker Steves förmodade son Ned upp och ansluter sig till expeditionen. Det uppstår ett slags trevande far/son-relation som successivt utvecklas. 
  • relationen mellan Steve och hans fru, Eleonor, ligger och pyr filmen igenom, vilket bland annat för honom till en ö dit hon smitit för att bo i sin exmans sommarhus.
  • ytterligare en bilinje är den unga, gravida reportern (minns inte hennes namn, spelas av Cate Blanchett) som ska göra ett reportage om Steve Zissou och får ihop det med Ned.




Karaktärer
Wes Andersons karaktärer tar sig själva på stort allvar, det är det allra mest utmärkande draget hos samtliga av dem. De är självupptagna, vältaliga och raka med sina åsikter, jag tror faktiskt inte jag sett en enda blyg, tyst, rodnande karaktär i någon av hans filmer. Den jag tycker sticker ut i ”The Life Aquatic …” är Willem Dafoes karaktär, som visar ovanligt mycket känslor och tycks ha svårt för att ta sig själv på lika stort allvar som alla andra. Han är snarare känslig, och impulsiv, medan resten glider fram i något slags coolt tillstånd, som att de har gjort allt, vet allt. Detta är dock inte menat som någonting negativt, jag tycker snarare om. 
Steve sticker inte ut, men han är snäppet värre när det gäller självupptagenheten. Hans berömmelse har gjort honom uppblåst och mallig, fast inte arrogant, bara lätt flärdfull och gestikulerande, och de flesta dyrkar honom, särskilt besättningen. Alla går klädda i ”speedos” och en röd ”top hat” som ”team Zissou”.

Berättarteknik
Fingertoppskänsla vad gäller val av musik. Musiken i sig är syntpoppig och goofy, liksom stämningen överlag: komiska, svävande dialoger, avbrutna av sporadiska scener som möjligtvis inte har med storyn som sådan att göra (som när en äldre herre avbryter Steve för att få hans autografer på varenda utgåva av varenda dokumentärfilm de gjort innan Steve får nog och säger åt honom att kopiera hans autograf på resten) utan mest bidrar med sin udda känsla, sitt instick. Det råder viss känslomässig förvirring, eller förflugna känslor som aldrig riktigt når fram, vilket bidrar till den coola, svala stämningen. 
Det råder också närmast noll sexuell laddning, en kvinna kan sitta barbröstad och jobba på däck utan att det läggs någon vikt vid det, vi får se mäns bröst och bara lår, lite bromance, och det är också någonting jag gillar, som hövligheten förr i tiden när man inte var upp i varandras ansikten.


Det actionspäckade är även det nedtonat och hövligt, klassiskt, även om det kan bli blodigt på sina ställen: det blir aldrig otäckt. Och när ytterligare en av karaktärerna dör i slutet sörjer alla klädsamt. 
Wes går inte in på djupet i människor, varken psykiskt eller känslomässigt, och just därför tycker jag mig kunna tolka in och förstå på egen hand. Hellre sparsmakat med deklarationer och mer gestaltning, hellre Wes Anderson än en generell amerikansk romantisk komedi, liksom. På något sätt berör det tillbakahållan faktiskt mer. 
Rent tekniskt-tekniskt har Wes en förkärlek till kuliss och pappersliknande animering, lite som dockteater och sceneri, vilket också gör hans universum mindre farligt och hemskt, mer gemytligt trots blodskvätt. Han använder retrofärger på sin film, som att alltsammans är filmat med en gammal kamera, och han klipper fasligt exakt, som direkt efter vissa repliker vilket gör filmen än roligare.

Det är dråplig tragikomik, udda personligheter, klumpiga utfall och dumma idéer, otillräcklighet, klassisk hövlighet, höga strumpor, korta badbyxor och löjliga ”top hats”. Människor som tar sig själva på för stort allvar och låter andra göra precis likadant utan att skratta eller röra så mycket som en min. 

Jag undrar just hur man skulle kunna ta tillvara på allt detta i en bok. 
Följ och gilla:
Funderingar & tips

Döden är livsviktig

”Det är mycket viktigt att ni bara gör det som ni tycker om att göra. Ni må bli fattiga, ni må bli hungriga, ni må förlora bilen, nå må vara tvungna att flytta till ett ruggigt bostadsområde, men ni kommer att leva helt och fullt. När er tid är ute kommer ni att kunna välsigna ert liv för att ni har gjort det som ni kom hit för att göra. I annat fall kommer ni att leva som prostituerade, ni kommer att göra saker och ting bara av ett skäl, nämligen att tillfredsställa andra människor. Då kommer ni aldrig ha levt, och då kommer ni inte att få någon behaglig död. Men om ni å andra sidan lyssnar till er inre röst, till er egen inre visdom, som är mycket större än någon annans visdom i sådant som rör er själva, kommer ni inte att gå vilse utan ni kommer att veta vad ni ska göra av ert liv. Då spelar det inte längre någon roll hur långt ert liv blir.”

ur Döden är livsviktig av Elisabeth Kübler-Ross

Följ och gilla:
Förlag, Vita Tigern

Hälsningar från ett av de större förlagen

5 februari, 2015
Tack för manus och
illustrationer m.m. Förläggarna här hos oss har fått allt material, och vi hör
av oss så snart vi kan.
Om du har frågor är det bara att
mejla.
Vi ser fram emot att läsa!
Allt gott,

Ett Kaninhjärta-fan


Sådant ger ENERGI och LYCKA och GLÄDJE. 
Nu ska jag illustrera som bara fan och dricka te.

Hoppsan. Blev visst att jag skrev prolog på bok nummer två, istället. Men det är väl bra? Det är bra. 
Följ och gilla:
Vita Tigern

Att tänka långt

… är en av mina specialiteter, jag är redan långt, långt där framme ni vet? Vid filmpremiären av Ava & Vita Tigern? Och jag har bestämt mig för ett soundtrack, tänk er bara:


En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken, ett träningspass på Ullevi i dis





Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark, landsortsfyr där snöstormen drar in





Tät snö som gloppar i Mariabergets backar, hett och svett på Statt i Härnösand





En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran, flämtande ljus i Visby hamn




Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande, gråkall vind






I Malmö rispar dimman av färjornas sirener, på andra sidan sundet börjar världen



En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron, bion i Pajala ger ”Den sista färden”





Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus




Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster, Stocholm city svajar i sitt rus







Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande, gråkall vind

Följ och gilla:
Skrivande

Jag failade på tredje punkten

… den att inte kontakta förlagen när man väntar på förlagsbesked? Lyckligtvis gick det ganska bra denna gång (besked väntas kommande vecka + ett av förlagen verkar inte ha fått manusskicket, som att det fastnat någonstans på grund av illustrationerna), men det är ingenting jag står för eller rekommenderar: bäst är att agera cool.
Okej?

Någonting jag däremot står för och rekommenderar: baka havrefrallor! Och kom på briljanta böcker under tiden (ha block och penna tillhands!)!

Det är en bra sak att kombinera med skrivet, faktiskt. Men baka smart, annars blir ni tjocka på fasligt kort tid.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Renskriver synopsis till bok två

3 februari, 2015

… och med detta menas:

  • utförliga kapitel, med allt som ska hända i dem uppstagat
  • renskrivning av tillkommande punkter och anteckningar
  • infogning av dessa i befintligt dokument
Så att det ”bara” är att sätta sig och börja skriva 2 mars, direkt efter min ledighet. Bra, va? 
Ett särskilt inlägg om hur jag skriver synopsis kommer! Var så säkra.

Retropunk är ett slags hopplock av den ur scifi förgrenade genren steampunk, och retrostilen från 40- och 50-talen. Jag började skriva på min duett för unga vuxna den 21 augusti 2014. Vill ni läsa ikapp er kan ni klicka här, då dyker alla retropunk-inlägg upp. Ni kan också kika på videoserien ”Boken blir till” under SKRIVFABRIK/Mitt skriv, där tredje och avslutande delen ligger uppe nu!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Att hålla modet uppe medan man väntar på förlagsbesked

Detta inlägg skulle också kunna heta:

  • ”Att inte låta vemodet rulla in medan man väntar på förlagsbesked”
  • ”Att inte röra manuset medan man väntar på förlagsbesked”
  • ”Att inte kontakta förlaget medan man väntar på förlagsbesked”

Oavsett titel är det monstruöst svårt, rentav omöjligt, att inte tappa modet/låta vemodet rulla in/snegla åt manuset/formulera mail (”Hur går det med läsningen?”) och radera dem utan att skicka medan man väntar på ja, nej, kanske (Kasper, Jesper, Jonathan) vissa stunder, ibland. De flesta författare känner såhär, vi är närmast rörande överens om dippen några dagar efter det att man lämnat in och börjat vänta, sysslolösheten och vakuumet som liknar abstinens. När jag förbjuder mig själv från att röra manuset eller hålla något slags dialog med förlagen får jag en ihålig känsla i bröstet, för jag kan inte påverka min situation, det är inte längre upp till mig. Någon annan styr mitt öde och jag håller andan, och som sagt: det är monstruöst svårt. Jag vill så gärna göra någonting som på något sätt avslutar väntan och ledan (jag vill skriva) men jag får inte. 

Någonting jag märker hjälper är saklighet, alltså att tänka logiskt. Det gör jag bäst genom att skriva dagbok. På så sätt får jag klarhet bland mina tankar och över situationen jag befinner mig i: vad är faktiskt fakta, vad är min egen noja, oro och ängslan?
Ett annat som hjälper är träning oavsett humör, i väg med sig bara!
Ett tredje som hjälper är att prata med människor vars intellekt jag förlitar mig på, exempelvis min man.
Ett fjärde som hjälper är att inte sitta vid datorn (eller kolla mailen per mobil stup i kvarten!): gå på bio, ta en drink, ta en promenad eller en kebab, boka upp sig med familj/vänner/släkt flera dagar framöver – att inte sitta och vänta, för energin i luften? Den som strömmar ibland, kloggar igen hela livet ibland? Den kloggar igen hela livet när du bara sitter och väntar.
Ett femte som hjälper är att engagera sig i olika forum (som Författare på Facebook) och snacka skriv och annat kul, om inte så lär man sig saker. 
Ett sjätte som hjälper är så klart att läsa en skitbra bok, ungefär som att meditera. 
Ett sjunde som hjälper är att klappa en katt. 
I övrigt är det ”bara att vänta”, bara att traska runt i sitt mittemellanläge och försöka att inte tänka fast man tänker hela tiden på hur det ska bli, vad man gör om två veckor, vart det hela pekar. Tvivel och hopp löser av varandra i en av livets fickor: ett förlag har lämnat besked, resten fnular fortfarande, and I wait. 
Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Varför skriver jag om Avalon McCoy?

2 februari, 2015

SF, okej? Som i Science Fiction, som i ”vetenskapslitteratur”, som i fantastikens vetgiriga tvilling. Hit hör Spock, han med V-tecknet mellan ringfingret och långfingret, hit hör planeten Pandora och det blå folket Navi, hit hör Katniss. Hit hör inte Gandalf, Törnrosa och Jacob i Twilight. När jag tänker på SF och fantastik tänker jag såhär: vi har vetenskapsbaserat och magi, och sen har vi hybrider. Men för mig underordnar sig inte nån av dessa åldriga genrer varandra, de står sida vid sida.


Vi klyver SF och finner cyberpunk. Vi klyver cyberpunk och finner steampunk. Jag klyver, på eget bevåg, steampunk och finner retropunk:

Retropunk är ett punkigare retro, ett futuristiskt retro vi själva valt. Somliga saker har gått framåt, andra saker, som hur man klär sig, har gått bakåt.
Färdsättet är en av sakerna som gått framåt. Det ser ut 
ungefär såhär minus markkontakt: 


Man bryr sig heller inte om vilket kön partnern har, religiösa och patriarkala inflytanden har med andra ord krympt som pungen på män när de fryser. Men givetvis är detta kärlek också, förmodligen fortfarande majoriteten (titta särskilt på glasögonen), visst låter det utopiskt?

Intressanta aspekter av det hela, från min synvinkel, är det ekologiska miljötänket, det småskaliga företagandet, den genuina solidariteten vs. immigrationen, avsaknaden av telekomteknik, det evinnerliga brevskrivandet, svårigheten med att färdas utanför vissa säkra zoner, resterna av en svunnen värld och den sanna friheten. 
Varför dras jag till detta? Varför vill jag tillbaka till 40-, 50-, 60-tal i framtiden och skriver två tjocka böcker om det?
För snart två år sedan, när jag först fick idén till Ava-böckerna, insåg jag med stor förskräckelse att jag inte trodde på en möjlig framtid för mänskligheten. Dessa tankar hade smugit sig in i allt möjligt, som att bilda familj eller köpa hus som ligger i dalgångar, jag kunde inte se hur vi skulle hitta ett slags balans i vår alltmer kaosartade tillvaro. Istället såg jag mobilanvändandet som en lustdödare, miljöförstöringen som ostoppbar, alla fanatiskt religiösa och icke religiösa krig i flera delar av världen som en epidemi som sakta spred sin djävelusiska jävla ondska, och jag tänkte bittert ”this is a mans world” (vissa män är underbara, men de som lider mest i världen är kvinnor och barn, dit räknas pojkarna). 
Och då tänkte jag, att kunde jag fantisera ihop ett 400 sidor tjockt fantastik-epos som 19-åring kan jag nog fantisera ihop en någorlunda trovärdig framtid för min egen skull. Jag kan använda mitt skriv till någonting gott, och vet ni vad? Det fungerade. Jag hoppas på denna framtid, trots att den innehåller en katastrof som, när första boken tar sig början, redan varit. För katastrofen är oundviklig, även om den i verkliga livet förmodligen kommer gå mindre dramatiskt till: vi är på väg mot en vändpunkt av något slag (se med fördel dokumentären om Kuba-krisen), and I can’t fecking wait.
Detta är fakta: det finns ett allt större intresse för loppisar och antikrundor, vegetarisk mat och retrobetonade verksamheter (hattmakare och barberare öppnar butiker längsmed några av New Yorks trendigaste gator!), som vår charkdisk här i Majorna, som enbart säljer lokalproducerat kött, som Jumperfabriken och deras ”slow fashion” (även om de, till min stora förtret, tillverkar sina kläder utomlands …). Och det går bra för dem. Det finns ett DIY-tänk som blir allt starkare, även om vi är beroende av ett arbetande, konsumerande samhälle för att hålla ekonomin på topp, miljön kommer inte klara detta, heller inte vi, och så är det. 
Någonstans måste vi vrida om kursen, sluta globalisera livsviktiga saker som matproduktion och klädproduktion och bilda samhällen i samhället. Varje stadsdel behöver vara som en seg gammal gumma, en egen organism, varje småby, varje del av landet behöver ha sin mathandel och klinik och polishus och brandstation och massor, massor med bönder och företagare som tillverkar saker. Varje del behöver en äggtant, som när jag var liten, och vi köpte våra ägg av henne i Vallda. Så snart det finns äggtanter i varje kvarter är vi i hamn.

Ett kortare svar vore väl detta: jag skriver om Avalon McCoy för att jag behöver henne. Men det långa svaret var roligare att ge er. 

Följ och gilla:
Skrivande

Just överfört synopsis

1 februari, 2015

… från min idébok till datorn, alltså gjort det lite, lite mer verkligt, och satan så bra det blir! Som en bok jag själv skulle vilja läsa! Renodlad SF, fast på mitt sätt.

Men. Jag ska vänta tills Ava blivit något. Jag ska vänta.

Följ och gilla: