Detta inlägg skulle också kunna heta:

  • ”Att inte låta vemodet rulla in medan man väntar på förlagsbesked”
  • ”Att inte röra manuset medan man väntar på förlagsbesked”
  • ”Att inte kontakta förlaget medan man väntar på förlagsbesked”

Oavsett titel är det monstruöst svårt, rentav omöjligt, att inte tappa modet/låta vemodet rulla in/snegla åt manuset/formulera mail (”Hur går det med läsningen?”) och radera dem utan att skicka medan man väntar på ja, nej, kanske (Kasper, Jesper, Jonathan) vissa stunder, ibland. De flesta författare känner såhär, vi är närmast rörande överens om dippen några dagar efter det att man lämnat in och börjat vänta, sysslolösheten och vakuumet som liknar abstinens. När jag förbjuder mig själv från att röra manuset eller hålla något slags dialog med förlagen får jag en ihålig känsla i bröstet, för jag kan inte påverka min situation, det är inte längre upp till mig. Någon annan styr mitt öde och jag håller andan, och som sagt: det är monstruöst svårt. Jag vill så gärna göra någonting som på något sätt avslutar väntan och ledan (jag vill skriva) men jag får inte. 

Någonting jag märker hjälper är saklighet, alltså att tänka logiskt. Det gör jag bäst genom att skriva dagbok. På så sätt får jag klarhet bland mina tankar och över situationen jag befinner mig i: vad är faktiskt fakta, vad är min egen noja, oro och ängslan?
Ett annat som hjälper är träning oavsett humör, i väg med sig bara!
Ett tredje som hjälper är att prata med människor vars intellekt jag förlitar mig på, exempelvis min man.
Ett fjärde som hjälper är att inte sitta vid datorn (eller kolla mailen per mobil stup i kvarten!): gå på bio, ta en drink, ta en promenad eller en kebab, boka upp sig med familj/vänner/släkt flera dagar framöver – att inte sitta och vänta, för energin i luften? Den som strömmar ibland, kloggar igen hela livet ibland? Den kloggar igen hela livet när du bara sitter och väntar.
Ett femte som hjälper är att engagera sig i olika forum (som Författare på Facebook) och snacka skriv och annat kul, om inte så lär man sig saker. 
Ett sjätte som hjälper är så klart att läsa en skitbra bok, ungefär som att meditera. 
Ett sjunde som hjälper är att klappa en katt. 
I övrigt är det ”bara att vänta”, bara att traska runt i sitt mittemellanläge och försöka att inte tänka fast man tänker hela tiden på hur det ska bli, vad man gör om två veckor, vart det hela pekar. Tvivel och hopp löser av varandra i en av livets fickor: ett förlag har lämnat besked, resten fnular fortfarande, and I wait. 
Följ och gilla: