Blog updates

Latest news & updates
Skrivande, Vita Tigern

Varför skriver jag om Avalon McCoy?

2 februari, 2015

SF, okej? Som i Science Fiction, som i ”vetenskapslitteratur”, som i fantastikens vetgiriga tvilling. Hit hör Spock, han med V-tecknet mellan ringfingret och långfingret, hit hör planeten Pandora och det blå folket Navi, hit hör Katniss. Hit hör inte Gandalf, Törnrosa och Jacob i Twilight. När jag tänker på SF och fantastik tänker jag såhär: vi har vetenskapsbaserat och magi, och sen har vi hybrider. Men för mig underordnar sig inte nån av dessa åldriga genrer varandra, de står sida vid sida.


Vi klyver SF och finner cyberpunk. Vi klyver cyberpunk och finner steampunk. Jag klyver, på eget bevåg, steampunk och finner retropunk:

Retropunk är ett punkigare retro, ett futuristiskt retro vi själva valt. Somliga saker har gått framåt, andra saker, som hur man klär sig, har gått bakåt.
Färdsättet är en av sakerna som gått framåt. Det ser ut 
ungefär såhär minus markkontakt: 


Man bryr sig heller inte om vilket kön partnern har, religiösa och patriarkala inflytanden har med andra ord krympt som pungen på män när de fryser. Men givetvis är detta kärlek också, förmodligen fortfarande majoriteten (titta särskilt på glasögonen), visst låter det utopiskt?

Intressanta aspekter av det hela, från min synvinkel, är det ekologiska miljötänket, det småskaliga företagandet, den genuina solidariteten vs. immigrationen, avsaknaden av telekomteknik, det evinnerliga brevskrivandet, svårigheten med att färdas utanför vissa säkra zoner, resterna av en svunnen värld och den sanna friheten. 
Varför dras jag till detta? Varför vill jag tillbaka till 40-, 50-, 60-tal i framtiden och skriver två tjocka böcker om det?
För snart två år sedan, när jag först fick idén till Ava-böckerna, insåg jag med stor förskräckelse att jag inte trodde på en möjlig framtid för mänskligheten. Dessa tankar hade smugit sig in i allt möjligt, som att bilda familj eller köpa hus som ligger i dalgångar, jag kunde inte se hur vi skulle hitta ett slags balans i vår alltmer kaosartade tillvaro. Istället såg jag mobilanvändandet som en lustdödare, miljöförstöringen som ostoppbar, alla fanatiskt religiösa och icke religiösa krig i flera delar av världen som en epidemi som sakta spred sin djävelusiska jävla ondska, och jag tänkte bittert ”this is a mans world” (vissa män är underbara, men de som lider mest i världen är kvinnor och barn, dit räknas pojkarna). 
Och då tänkte jag, att kunde jag fantisera ihop ett 400 sidor tjockt fantastik-epos som 19-åring kan jag nog fantisera ihop en någorlunda trovärdig framtid för min egen skull. Jag kan använda mitt skriv till någonting gott, och vet ni vad? Det fungerade. Jag hoppas på denna framtid, trots att den innehåller en katastrof som, när första boken tar sig början, redan varit. För katastrofen är oundviklig, även om den i verkliga livet förmodligen kommer gå mindre dramatiskt till: vi är på väg mot en vändpunkt av något slag (se med fördel dokumentären om Kuba-krisen), and I can’t fecking wait.
Detta är fakta: det finns ett allt större intresse för loppisar och antikrundor, vegetarisk mat och retrobetonade verksamheter (hattmakare och barberare öppnar butiker längsmed några av New Yorks trendigaste gator!), som vår charkdisk här i Majorna, som enbart säljer lokalproducerat kött, som Jumperfabriken och deras ”slow fashion” (även om de, till min stora förtret, tillverkar sina kläder utomlands …). Och det går bra för dem. Det finns ett DIY-tänk som blir allt starkare, även om vi är beroende av ett arbetande, konsumerande samhälle för att hålla ekonomin på topp, miljön kommer inte klara detta, heller inte vi, och så är det. 
Någonstans måste vi vrida om kursen, sluta globalisera livsviktiga saker som matproduktion och klädproduktion och bilda samhällen i samhället. Varje stadsdel behöver vara som en seg gammal gumma, en egen organism, varje småby, varje del av landet behöver ha sin mathandel och klinik och polishus och brandstation och massor, massor med bönder och företagare som tillverkar saker. Varje del behöver en äggtant, som när jag var liten, och vi köpte våra ägg av henne i Vallda. Så snart det finns äggtanter i varje kvarter är vi i hamn.

Ett kortare svar vore väl detta: jag skriver om Avalon McCoy för att jag behöver henne. Men det långa svaret var roligare att ge er. 

Följ och gilla:

Write a Comment