Om ni skriver klart ett manus, skickar in det till förlagen, får stort intresse men inte riktigt ett ja till svar och börjar skriva om? Och om ni tvivlar på om ni nånsin kommer bli författare? För att ni tänker att författare minsann aldrig skriver om såhär, alltså, totalt?
Tvivla inte, kära vänner. Författare skriver om totalt. De skriver om hela språk och kanske ändrar tempus och kanske stryker en eller flera karaktärer. Omskrivet är skrivandets helvetiska baksida. Vissa manus bara kräver det av dig. Vissa historier vill bli berättade och berättade en gång till och berättade en tredje gång för att de är så stora och komplexa – för att de inte riktigt sitter förrän fjärde gången gillt.
Jag är hemskt ledsen över att behöva säga det här till er. Samtidigt som det är en oerhört värdefull erfarenhet jag gjort mig:
  1. författare skriver om totalt. Från första till sista meningen. Innan de ens landat ett avtal. Är ni inte utgivna än har ni det här att se fram emot, eller att återuppleva igen och igen och igen. Det hör till
  2. olika manus kräver olika mycket ansträngning av dig 
  3. det handlar inte om dig som författare, att du tappat stinget, att du blivit sämre, tvärtom; storyn du vill berätta är större! Du antar större utmaningar! För att du blivit BÄTTRE. Se skillnaden mellan en tunn, eteriskt luftig och lättsam ungdomsbok och SF-klossen med en helt ny värld och massor av intriger, and you’ll get it
Jag påbörjade Vita Tigern för lite mer än ett år sen. Jag skrev första råmanus i första person, preteritum, med ett du-tilltal. Jag illustrerade. Just som 2015 började skickade jag in manuset plus några illosar till ett gäng förlag. Det blev intresse från flera håll men också tvek. Manuset var inte klart. In fact behövde det en rejäl omarbetning.
Jaha, tänkte jag, och omarbetade. Jag skrev om totalt. Jag ändrade till tredje person (oerhört pilligt), där jag rockar mest, behöll preteritum, undrade kring det här med att illustrera en bok för tonåringar men fortsatte ändå lite smått vid sidan av skrivet. Så skickade jag in version två av manuset i april 2015, en aning stukad men ändå morsk.

Strax innan semestern började det röra sig på två förlag. Det ena hade jag ett telefonmöte med, det andra träffade jag i Göteborg. Det ena tyckte att manuset var fantastiskt men fortfarande i stort behov av renovering, det andra ville tuta och köra. Jag tänkte väldigt mycket och intensivt. Jag kände efter ordentligt. Och jag tjuvkikade lite i manuset. Visst fanns en del att göra. Och vad var rätt?
Bara nån dag senare hade jag ett möte med min agent, som var förbi Göteborg. Vi pratade igenom det hela och det kändes så skönt! Med nån som är insatt i bokbranschen men tänker på mitt bästa. Hon skulle läsa igenom manuset och säga vad hon tyckte – om hon höll med förlag 1 eller förlag 2. 

Agenten höll med förlag 1. Jag höll också med förlag 1. Överlag ger de en starkare känsla av kvalitet och kunnande än förlag 2, så jag valde dem. Ni ska snart få veta vilket förlag jag menar. 
Direkt efter semestrarna hade jag och förlaget ett snack. Jag fick ett par mail med ändringsförslag och åsikter kring storyns kärna, språket, tänkt målgrupp – nån gång under de här diskussionerna föll illustrationerna bort. De stör mer än de tillför läsningen, faktiskt. Men jag har dem sparade för ett eventuellt sidoprojekt. Om böckerna tar hus i helvete. Man måste ju tänka stort. Och jag skriver om för tredje gången.
Det är presens istället för preteritum, fortfarande tredje person, inga illustrationer, minus tre karaktärer. Förra veckan skickade jag in de första två kapitlen för att slippa skriva hela boken med ett språk eller en vinkel som inte håller. Förlaget gillade. Sen hade det ändå åsikter som kom i form av redaktörskommentarer vid sidan av min text – faktiska ändringsförslag. Mitt i processen såhär var det jobbigt att ta. Jag är van vid att helt ostört kunna skriva mot ett mål jag fantiserat fram. Och när åsikterna kom klipptes liksom trådarna av och vissa grejer fungerade inte längre. Så jag fick tänka om igen, och igen, och igen. 
Igår hittade jag helt plötsligt känslan. En helgs ledigt och massor med saker att göra var vad som behövdes. Alltså distans. Jag la en hel del tillrätta igår och idag fick jag också lite skrivet – resten av veckan ser lovande ut. Dessutom har fasadarbetarna just monterat ner sina ställningar. And that’s a fecking miracle. I can see the sky! Men det blir nog ett par turer till nåt av biblioteken i Göteborg. Det är rätt skönt att jobba utanför hemmet. 
Jag är på sidan 68 av 250 cirka. Håller jag den här takten kan ett nytt råmanus vara klart om ett par månader. Alltså snittar jag 30 sidor per arbetsvecka om 5 dagar. Heja mig!
Rent praktiskt ser en omarbetning ut såhär för mig (jag skriver i Word):
  1. jag sparar en originalversion av manuset i en egen mapp märkt Original
  2. jag öppnar ett nytt dokument, kallar det Ändringar som ska göras och punktar upp alla ändringsförslag från förlaget, agenten och mig själv
  3. jag öppnar ett nytt dokument, kallar det Urklipp och använder det till att klippa ut vissa stycken som jag kanske vill omarbeta, omplacera eller slänga
  4. jag tar en annan version av manuset, sätter markören högst upp i första kapitlet, flyttar ner texten och börjar om, med den gamla texten som ”synops”
  5. jag tar sökfunktionen till att stryka vissa saker, som karaktärer eller opassande ord
  6. jag är väldigt tuff mot mig själv; jag läser kritiskt, stryker det som inte fungerar, vågar saker, hejdar mig ibland – det gäller att hitta balansen
Har ni frågor är det bara att ställa dem i kommentarsfältet! Jag svarar hemskt gärna.
Fler Att-inlägg har ni här, bland annat Att skriva synopsis och Att redigera ett manus.
Följ och gilla: