Månad: februari 2016

Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Det är Amandas fel

24 februari, 2016

Jag menar, titta bara? Såhär höll hon på när jag kikade in senast, och jag blev helt förtrollad av alla bollar och färger och fluff. Och jag tänkte att så, precis så ska det se ut i lilltutans framtida rum. Än är inget byte klart för ett större och friare boende, men vi hoppas, hoppas, hoppas. Nya visningar väntar om ungefär en vecka, i början av mars! Då, efter att vi flyttat, kan vi börja måla lilltutans väggar och skruva ihop hennes möbler, .

I alla fall. Jag beställde mina pom pom-makers här. Det är samma slags garnbollsgörare som Amanda har, tror jag, och enda stället jag lyckades hitta som säljer till oss svenskar. Amazon gör det tydligen inte (inte i det här fallet) och Panduro har några platta, trökiga varianter. Jag beställde bebisgarn av 100% merinoull, supertvättat och utan massa ämnen, och började igår.

Och det gick skitbra! Sticka och virka är inte riktigt min grej, jag tror jag klarar det om jag ger mig den på det, men här är det bara att vira, klippa, knyta, klart! 
De två första blev lite taniga, mest för att jag inte vågade vira på ordentligt. De andra blev större och bastantare. Snart har jag en av varje färg och kan börja om på en annan storlek av garnbollsgörarna. Och sen, när jag har tillräckligt många, ska jag sy ihop dem till en rund bollmatta! 

Som jag skrev på instagram igår börjar jag se lite fet ut, i vart fall på mittpartiet. Och denna lilla bula ska snart iväg på sommarstugsröj, sen överraskningsfirande av bästa vän, sen tågresa till Stockholm. I den stora staden vankas bokkontraktsskriv, förlagslunch och släppfest av bok (inte min!! Så klart). Det vankas middag med goda vänner och hotellfrukost också. Hotellfrukost.
Nånstans däremellan ska vi förhoppningsvis få det förbenade lägenhetsbytet att gå i lås, också. Håll tummar och tår!!!

Följ och gilla:
Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Att få ett manus antaget

18 februari, 2016
Det är inte lätt. Fast det vet ni redan. Men det är inte lätt ens för oss redan utgivna. Särskilt inte när vi byter genre och prövar nåt nytt, och kanske inte får till det helt vid första eller andra försöket.

2013 kom jag på idén till Vita Tiger(n), 2014 började jag skriva och, eftersom manuset är väldigt annorlunda mina tidigare böcker, skickade in till en samling olika förlag, 2015 skrev jag om och skickade igen, och sen skrev jag om en gång till. Den andra omskrivningen väckte äntligen intresse hos två av förlagen

Det ena förlaget kom med stora omskrivningsförslag men tyckte mycket, mycket om manuset. Det andra tyckte om manuset som det var då, vid andra omskrivningen, och ville göra boken till bästsäljare. Jag fick ta mig en ordentlig funderare på vilken väg som var rätt att gå. Bland annat diskuterade jag saken med min agent, Ylva Ericson Dufva.
Ylva läste igenom Vita Tiger(n) med omskrivningsförslaget från det första förlaget i åtanke och tyckte att deras feedback var rätt. Det gjorde jag också. Det var en skarpögd feedback, helt enkelt – en feedback det var svårt att bortse från. Och när de två förlagens åsikter gick så vitt isär var det dessutom lätt att välja rätt. Jag tappade lite förtroende för förlag nummer två på grund av att de inte ville ändra något särskilt.

Senare skulle det visa sig att jag stod snubblande nära en katastrof. Dels gick förlaget jag valde igenom en stor och positiv utveckling jag är så glad att nu få vara en del av, dels gick förlag nummer två’s ansvariga förläggare in i väggen. Man kan kalla det ödets nyck, ren röta eller god magkänsla – jag rös till när jag la ihop ett och ett och insåg det fatala om jag hade valt tvärtom.
  

Valet var i vart fall gjort till det bättre och jag tog semester. Efter semestern återkopplade förlaget och kom med en första konstruktiv, detaljerad omarbetningsplan. Alltid lika jobbigt att få men nyttigt för manuset, för mig. Jag började skriva om för tredje gången, men sammanlagt har jag berättat den här berättelsen fyra gånger, om man räknar med första gången jag skrev den. Fattar ni? It’s sick!
Denna tredje omskrivning kändes dock betydligt bättre än tidigare. Jag hittade slutligen Avalon, bland sjoken av världsförändringar, miljöestetik, politiska åsikter och samhällsperspektiv. Plötsligt fanns hon bara där, just så som jag hela tiden sett henne, rakryggad och stark, näsvis och infernaliskt nyfiken, samtidigt mjuk och känslig, ung och vilsen. Jag har försökt gestalta henne såhär från början, jag vill ju att man ska känna det jag känner för henne! Att man ska stå på hennes sida och förstå hennes slitningar! Att man ska tycka om henne! Men gestaltning kan verkligen vara svårt, vi tycker ju så olika.  
Varvat med bortgången av Kristoffers farmor, nytt jobb och graviditet tog det ett gäng månader att färdigställa manuset. Jag satt hemma, jag satt på bibliotek, jag kämpade med mitt skrivflöde men tvingades ta det lugnt, annars började jag bara må graviditetsilla. Faktiskt ganska märkligt, men det som gjorde mig mest illamående i början var att försöka skriva!
3 februari lämnade jag in till förlaget och 13 februari kom deras svar:
Det har blivit så himla bra! Vilket jobb du har gjort! Jag
gillar verkligen den språkliga nivån, det är väldigt vackert utan att vara
tillkrånglat. Och
det är så fint att Avalon får vara med nu, att hon får göra massa modiga,
viktiga saker! […] Ploten
är strålande, hänger ihop väl, och xxx och de gömda xxx är
så oerhört aktuellt. Jag
är imponerad, Christin. Vi
vill gärna ge ut Vita tigern!
Eftersom jag vet vilket jobb som fortfarande ligger framför mig, som alltid ligger framför en författare i det här läget (omarbetningar, redigeringsomgångar, kontraktspunkter att diskutera, lanseringsplaner, fotografering, väntan på recensioner, bra recensioner, dåliga recensioner, scenframträdanden, intervjuer i olika media), har jag svårt att helt ta till mig de fantastiskt fina orden. Men jag försöker. Särskilt dem att förläggaren är imponerad. Hon är imponerad av mig. Det är fan stort att få på pränt! Nästan inramningsvänligt!

Agenturen har otåligt väntat på att detta manus skulle gå i lås, dem skickade jag texten till samma dag och fick svaret igår:

Vad glad jag blir! Det
här är ju strålande roligt. GRATTIS!! Ser så mycket fram emot att läsa igen!!!
Skickar det till kollegorna på direkten, så att de kan läsa. Med [förlagets] go kan vi
ju också planera det kommande arbetet!
Återkommer
ang material och tidsplan inom kort!

Bokkontrakt och andra detaljer ska jag och förlaget diskutera framöver. Sen far jag upp till Stockholm för undertecknande och ett litet firande 11 mars. Efter det får ni veta mer.

Och såhär kan det alltså gå till för en etablerad författare att få ett manus antaget. 

Jag har det absolut mer förspänt nu än när jag var debutant. Fler människor väntar på mig, fler människor jobbar för mig, men det är samma tvivel, samma slit, samma ovisshet kring antagning som då och samma ovisshet kring ekonomin. Inget är definitivt, och inga vägar är raka, och inga val är enkla. Man kan välja att jobba mycket kring skrivandet, som skrivkurser, föreläsningar, skolbesök. Jag väljer att ha ett vanligt, trivsamt dagjobb. Det är skönt som bara den att inte alla pengar hänger på vad jag klarar av att prestera. Och jag tycker om att ha kollegor och ett fast sammanhang där jag hör till. 
Jag tycker om att vara en författare undercover. 
Dessutom får man mycket stoff på en arbetsplats. 

Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att göra ett manus till bok, Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!
Följ och gilla:
Förlag, Vita Tigern

Förlaget sa ja

16 februari, 2016
… så jag förbereder mig såhär, med ett par färdglasögon. And I suggest you do to.
Inga detaljer är klara än. Vi skriver papper 11 mars, då jag far upp till Stockholm för förlagsmöte och lunch. Men efter det kan jag berätta allt för er! Som vad det blev för förlag till slut, när vi planerar släpp, och kanske lite mer. 
Och så klart: HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Mitt i väntandet

… tränar jag lite. Och det är dagens tips! YOGA! Mångtusenårig, medicinsk träningsform som förenar kroppen med det inre som inget annat. Faktiskt inget annat. Jag hittade den här för ett tag sen och provade nu, kroppen känns starkare och vitalare efter bara dessa tio minuter. It’s amazeballs!
Mammayoga/gravidyoga:

Sen är så klart inte alla gravida här inne! Det finns en hel del videos för er också. Förr hade Linnéa Jensen en youtube-kanal med massor av bra vids, den har hon dessvärre plockat ner. Men Jacob har sin up and running till exempel. Allra bäst är så klart att träna för en yogalärare – videos på nätet kan man se som ett första steg, eller ett fortsatt steg. Jag har gått gravidyoga på Göteborgs Yogacenter, sista kurstillfället var förra tisdagen, men eftersom det bara var fem gånger får jag liksom upprätthålla träningen själv. Så det här räcker bra för en ”van” yogi.

I övrigt väntar jag på att höra från förlaget också. Ni kommer att få veta så snart jag vet! Men för första gången nånsin känns inte väntandet särskilt jobbigt. Snarare sluts jag in i nåt slags bubbla av saker som behöver fixas inför lilltutans ankomst och tänker inte så mycket på skriv. Fast igår bubblade de första raderna av bok två i serien upp, då var jag tvungen att skynda hem från spårvagnen, slå på datorn och fånga dem. Möjligen byter jag berättare i bok två, jag är inte helt säker än. Eller så varvar jag Avalon med henne.

Japp, så ser tillvaron ut! Nu ska jag duscha och ta mig till jobbet. Flex is the shit!

Följ och gilla:
Intervjuer & recensioner

En nyttig preggo

12 februari, 2016
Jag vill vara en nyttig preggo. Inte helt och hållet ge mig hän åt sug och cravings, utan välja frukt så ofta som möjligt och få i mig det jag och lilltutan behöver. Så jag blandade en egen müsli, utifrån ett recept ur boken Mammapraktikan, och åt första omgången för ett par veckor sen. Jag tyckte jag fick magknip, men tänkte att det lika gärna kunde bero på nåt annat. 
Igår åt jag müslin igen, till kvällsmat, och vaknade klockan 4 i natt av samma jäkla magknip fast värre. Och för första gången under hela graviditeten var jag seriöst nära att spy. Jag fick sitta på toan ett bra tag, sen värma en rispåse och vaka i soffan. Man ska nog äta det man är van vid – fast nyttigt. Inte experimentera.
Därför är jag hemma idag – jag är helt slut. Jag tittar ut genom fönstret på en skir och vacker morgon och bitvis på Gomorron i Svt. Claes Elfsberg och Marianne Rundström är dagens programledare. De intervjuar Lena Philipsson på ett kantigt, plumpt och svärförälderligt sätt som i mångt och mycket påminner om allt annat gammalt, osmidigt i Sverige. Ungefär som när man i media försökte förklara nya fenomen på 80- och 90-talet genom att klappa tittarna, och sig själva, på huvudet/axlarna, eller som när Svenska Förläggarföreningen inte ens vill diskutera en reform av den så kallade ”Barn- och ungdomskategorin”. Vissa ränder sitter helt enkelt i. Vissa människor sitter helt enkelt kvar. Möjligen är det en generationsfråga. Alltså, att det ordnar sig när somliga går i pension. 
Hur som helst skulle Svt verkligen, verkligen, verkligen må bra av en rejäl uppryckning. Ebba von Sydow har liksom lämnat dem för Tv4, och hon var en av de bra. Jag lämnade dem också och bytte kanal till det sistnämnda, så slapp jag bli mer förbannad av det jag såg.

Jahapp, om ett tag ska jag städa. Trevlig helg på er!

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Tyvärr i ett sketland

11 februari, 2016

… men kolla in den här steampunk-baren i Rumänien?! Vi har bara en steampunk-bar i Göteborg, en, och den har jag varit på nu. Det behövs fler. Luriga, temabeständiga barer med små lönndörrar till nya rum och massor av knäppa drinkar. Ett ställe att bli salongsberusad och tappa bort sig lite på. Jag är så trött på mainstream, aveny-krogarna har verkligen inte fattat nåt, jag menar titta:

2

8

21

Fantastiskt.

Följ och gilla:
Agentur, Förlag, Vita Tigern

Den väl förspända

10 februari, 2016

Det skulle kunna hända grejer nu, framöver. Jag menar, inte bara det mest uppenbara som att få ett barn, försöka flytta till ställe med egen gräsmatta och ett rum mer, ordna allt som måste ordnas innan, utan detta: jag har en agentur som bara väntar på något nytt från mig att arbeta in på de olika mässorna, jag har ett intresserat förlag som just genomgått en anseende tillväxt och förmodligen kan ge berättelsen den skjuts den behöver, jag har ett väldigt udda manus som, om det blir antaget och utgivet, är det första av tre, och kanske, möjligen, fyller ett tomrum i den svenska utgivningen. Ett tomrum förhoppningsvis många, många vill ha fyllt.

Alltså, om jag blir antagen nu, ser det ljusare ut än nånsin förut. Jag är väl förspänd, och det är en hissnande insikt.

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Don’t be like the rest om them, darling

8 februari, 2016

Jag kände det hända knappt en minut innan det hände. Min magkänsla, alltså! Den har blivit väldigt mycket vassare sen hon flyttade in. Kanske är det mammainstinkterna som ställts på max, och så snappar man upp de där tunna ödestrådarna som hela tiden flyter runt i luften?

Jag vill bara börja med att säga att jag och lilltutan mår bra – ingen skadad. Men såhär var det: jag åker alltid spårvagn till och från jobbet. Från jobbet brukar vagnen vara knökefull, många får stå upp. Jag stod framme vid föraren och höll mig i en stolpe. Just innan Ekedalsbacken i Majorna fick jag som förkänsla att en bil skulle ramma oss. Rakt in i sidan, tyckte jag. Samtidigt var det liksom bara en tanke, en fantasi. Jag gjorde inget åt känslan utan stod kvar där jag stod.
Så for vi nerför backen i rasande fart och vagnen började plinga – det där ljudet som betyder att man ska flytta sig ur spår. Jag såg genom framrutan hur en bil helt missade oss och var på väg in i vår körväg. Vagnen plingade, plingade, tvärbromsade. Jag såg det här hända, som i ultrarapid, och försökte verkligen hålla emot. Men jag snurrade ohjälpligt runt stolpen, drogs med av den jättelika kraften, och togs emot av en engelskspråkig tjej som frågade vad sjutton det var som hände.
”It was a car”, sa jag, helt rusig av adrenalin. De andra passagerarna utstrålade nåt slags vibrerande chock som fyllde hela vagnen, och när jag tittade ut stod bilens nos nån dryg halvmeter från sidan av vår. Vagnen plingade och plingade, det lät skärrat på nåt vis, och bilen fick i backen och backade undan.

Eftersom jag är författare och alltid tänker såhär, att saker skulle kunna hända, hur och vad och vem och när, vad som skulle bli sedan, känns det paranoid(t?) att agera efter dessa tankar. Men jag undrar om jag ändå inte spände musklerna lite extra där, i backen? Från och med nu tänker jag agera. Better safe then sorry, eller don’t be like the rest of them, darling.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Förlag, Vita Tigern

Manus inlämnat

5 februari, 2016

…  till förlaget och det är en väldig lättnad! För jag har lite annat att tänka på, eller ”skrivkramp” som jag kallar det. Ser ni? Var krampen sitter?

Förläggaren svarade ganska direkt och sa att hen läser omgående och hör av sig snart. Om JA från förlaget släpps boken som tidigast våren 2017, med andra ord blir det inget nytt från mig i år heller. Lilltutan kommer i mitten av sommaren så ett höstsläpp går inte, då vill jag bara vara mamma. Och om nej från förlaget kan jag jobba om manuset först nästa år, mina tankar är redan grusiga och revirhetsande och boförberedande – det var knappt att jag fick ur mig slutet av Vita Tiger. Men redigering är en helt annan sak. Då är liksom ramarna satta och man har nåt att utgå ifrån. I love att klippa och klistra! Dessutom är man flera i skrivet. I love att vara flera!
Så, det är nu det gäller. Håll tummarna!!!
Följ och gilla: