Månad: april 2016

Familj & vänner, Skrivande

2 månader och 18 dagar

27 april, 2016

… sen kanske nåt händer. Eller så händer det tidigare, eller så händer det senare. Men sablars, så tiden går ändå. Jag ska alltså väldigt snart få känna på krystvärkar, and I’m so excited!

Vi har, efter många turer, bestämt oss för att stanna kvar i Majorna över sommaren. Vi hinner inte byta till något lantligare innan dess, det är bara att inse och acceptera. Fast det svider lite i hjärta och själ. Jag skulle vilja låta mig själv och katterna komma ut i solen på alldeles eget gräs, jag skulle vilja låta tut sova i sin vagn i skuggan av ett träd, jag skulle vilja se maken grilla middag och dricka en god öl och tycka att livet är sådär härligt … men det blir nya tag till hösten, helt enkelt. För vi ger oss så klart inte! Vi är inte såna som ger oss.

Så, nu börjar istället en intern omflytt, där vi knör in vår säng i arbetsrummet, tut får vårt rum (hon är ju så liten i början att hon mest ligger i sin säng och bajsar, som min syster sa, men hon kommer å andra sidan ha en massa stora tillbehör som garderob! vagn! skötbord! bra då att ha ett gemensamt utrymme för detta och eventuella presenter … och dessutom vill jag inreda det där barnrummet), och lägenheten ska få sig ett ansiktslyft av rang. Det ska dras fram för tvätt- och diskmaskin, läggas nytt golv, bytas kakel, bänk och luckor i köket, sättas in nya innerdörrar, besiktigas vitvaror och toalettstolar och handfat – när vi är klara med alla finfina tillval Familjebostäder erbjuder ska ingen, ingen, kunna tacka nej till vår lya. De ska bli bländade när de kommer in, de ska bli wowade, och varje liten vrå ska viska ”du är hemma nu, det är här du ska bo, säg ja, säg jaaa”. 


Och så blir det vips aplätt att byta lägenhet.  


Fredagen som var fick jag äntligen skrivit det där synopset till bok två, arbetsnamn Svarta Tiger. Jag hade klipptid kl. 10 på Fritzis Hair Parlour, kånkade med mig datorn dit och sen hela vägen uppför avenyn (från Valand till Stadsbiblioteket, aj aj korsryggen), köpte mig en sallad och en liten kolapaj och så arbetade jag igenom allt. Massor av lösa stycken, instoppade i olika dokument, och anteckningar på lappar och i mobilen som först blev ett synops, sen uppdelat i kapitel. Nu är ryggraden lagd, storyns början, mitt och slut, och jag tänker att medan jag redigerar Vita Tiger med förlaget (Gilla Böcker) kan jag peta in mer saker eller kapiteluppslag i Svarta Tiger allt eftersom. Det är bara gott att ha en grund att stå på – det absolut enklaste med skrivet är pillet, det svåraste är massan, berättelsen, boken

Jag undrar allt hur finredigeringen i höst ska gå, med tut ute och ett nytt liv. Vi ska möblera om och strukturera upp vårt arbetsrum/sovrum, exempelvis vrida våra skrivbord mot ytterväggen, där fönstret är, så att de står på rad, och sätta upp hyllor och göra det fint – sånt brukar ge ny energi för mig. En ”ny” arbetsplats, liksom. Vi får hoppas det kan räcka som motor. Och vi får hoppas att tut är en bebis som sover, äter och gör ifrån sig som hon ska, gärna att hon sover minst fyra timmar i sträck under nätterna. Då borde skrivet inte vara några problem. Men det pirrar allt i mig, detta nya. Jag har en känsla av att hon kommer förändra mitt skriv till det bättre, betydligt bättre. Att hon kommer förändra och fördjupa mig som människa och därigenom mitt uttryck. 
Därför kanske Svarta Tiger blir än bättre än Vita Tiger. Och därför kanske Vita Tiger verkligen kan släppas våren 2017! Efter allt mitt gnat här över vore det fantastiskt, jag vill ju att ni ska få läsa … 

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Vita Tigern

Det privata livet

18 april, 2016

Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant.

Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea – jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta.

I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, syster, svägerska och svärmor i april, äkta make, pappa, bror och systerdotter i juni, hur planerar folk?!), samlar skänkegrejer från vänner och släktingar, går på lägenhetsvisningar eller håller egna och säljer stugan i Mellbystrand (mäklarkontakt dagligen, nya intressenter som poppar upp, bud som läggs). Roliga tider, glada dagar!

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Osäkerheten

4 april, 2016

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att rodna och ”tappa ansiktet”, ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur ”gammal” jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé.

Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå … när jag tänker på det, så kan det vara en omedveten försvarsmekanism. Att jag försöker verka skrämmande, så att människor inte förstår hur vek jag faktiskt är, så att de inte ska komma för nära. Gah … jag trodde jag hade löst problemet när jag blev författare, när jag blev tydlig för min omgivning, när jag plötsligt var lätt att förstå och kategorisera. Jag trodde jag övertygade mig själv där om min egen styrka och slutade tveka såhär.

För det är en sak vara i sitt yrke, att kliva runt på Bokmässan, upp på scener eller in i montrar. Jag behöver inte förklara vem jag är eller vad jag kan eller gör, det finns fint paketerat mellan två pärmar. Jag känner mig stark där. Jag går in i en roll på scen, tar på mig nåt slags rustning och ger mitt allt. Men sen, när jag ska till ett nytt jobb, eller ett gammalt? Då fungerar inte den där rustningen. Jag kan inte vara författare i varje situation, det funkar liksom inte. Så blir jag otydlig igen, undanglidande, tyst. Osäkerheten flyter upp, den där förbannade känslan av att vara utesluten och inte riktigt passa in, inte riktigt bli förstådd, och jag rodnar och känner mig avig. Jag inbillar mig att människor tycker jag är konstig, eller att de pratar om mig. I vissa fall stämmer det säkert men långt ifrån alltid!

Kanske har den återvändande osäkerheten med min växande mage att göra? Jag känner mig bekväm med min familj och mina vänner, men jag hamnar i en märklig sits med avlägsna släktingar och halvnya människor som tittar på mig, liksom för att se hur mycket jag vuxit sen sist. Det händer att jag måste parera händer som drar i mina kläder, eller saker som sägs om min mage, min kropp. Jag är väldigt ovan vid detta! Och jag märker att jag går i försvarsställning långt innan jag ens hamnar i situationer. Magen hit och magen dit, alltså, stackars dem som på nåt fysiskt sätt sticker ut eller har nån uppenbar sjukdom som de ständigt måste förklara eller försvara! Det här är ju ändå övergående … men jäkligt jobbigt. Jag märker att människor som vanligtvis är mjuka och försynta nu stövlar på, in i vårt privatliv, eller in under mina kläder, och jag reagerar på precis samma sätt som alltid: jag vill lämna, smita, byta samtalsämne, sparka bakut. Istället för att hålla min mark och sparka tillbaka. Säga ifrån, markera. Jag avskyr ju det där med konflikter och dåliga stämningar, lika mycket som jag avskyr osäkerheten eller känslan av avighet. Eller så hänger det ihop? Jag vill liksom inte förstöra middagar för att nån tjatar om att jag dricker dåligt, ska jag inte ha vin? Eller att jag inte orkar stå i centrum vareviga gång för att min kropp förändras. Jag vet att det nog är där lösningen sitter – i min mun och ryggrad. Frågan är bara hur jag ska hitta den styrkan, när jag trodde att jag faktiskt redan hittat den?
Jag känner mig så frustrerad! Jag trodde verkligen jag hade kommit förbi det här, att jag kunde skita i vem eller vilka jag var omgiven av, att jag kunde vara mig själv hela tiden!

Japp, det blev ett självutlämnande inlägg, det här … jag behövde skriva det, som ett slags disclaimer.

Följ och gilla: