Blog updates

Latest news & updates
Funderingar & tips, Intervjuer & recensioner

Frågor till en författare

16 maj, 2016

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det här är ett jädrans bra inlägg av Lisa Bjärbo angående frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på. Här är en del av inlägget:



I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan! 


10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?



Baserat på detta faktum tänkte jag nu, i egen hög person, svara på frågor Jonas Hassen Khemiri fick i Dagens Nyheter förra året. Vi börjar med en lång monolog om hur jag, själsligen, upplever skrivandet:

Foto: Sydsvenskan

När jag skriver lägger jag saker tillrätta inombords, jag förstår dem. Det kan vara nya upplevelser ellergamla, innersta tankar och rädslor, saker som är svåra att helt klarlägga i det vanliga livet utan som man måste djupare med, under fokuserade ögonblick. Inget annat kan ordna upp mig så som skrivandet, det är faktiskt ganska anmärkningsvärt. Kanske fungerar det för alla människor? Om nåt är svårt att greppa, skriv om det!– Under skrivperioder slarvar jag med mat- och sovtider, jag förskjuter sånt som egentligen är viktigt. Meningarna är som långa trådar jag bara måste få ur mig, klipper jag av dem för att jag blir avbruten så riskerar jag att tappa nåt som byggts upp under flera sidor. Men jag känner mig bra egoistisk som försakar annat för det här, särskilt när jag försakar min familj. Det är som att skrivandet kräver detta, annars får man inte tag i de riktigt sprängande meningarna och orden. Jag får också själsliga kickar av att skriva – när jag tvingar på mig själv ”skrivpauser” för att återfå nåt slags social balans blir jag grinig, som av abstinens.



Vad tycker dina närmaste om det?


– Min man är mycket tålmodig, stöttande och stolt över mig och det jag lyckats åstadkomma. Samtidigt kan han, med rätta, bli irriterad om jag inte kommer när han lagat mat. Då blir jag som Alfons Åberg, ”bara lite till”. Det är just det att skrivandet ju är så förlösande, så lättande, som ett slags behov. Once you pop, you can’t stop.


Har du något namn för det här? Transcendens? Gud?


– Nej, Gud är ett för meningsladdat ord! Dessutom tror jag inte på gemene mans uppfattning om Gud, jag tror snarare på själen, att vi har nåt mer inombords än bara blod och skelett och organ. Nåt lämnar verkligen en människa när hon dör, ett ljus slocknar, en värme försvinner. Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal – därigenom kommer allt möjligt, och jag känner att jag får kontakt. Inte bara med mig själv.
– Precis på samma sätt arbetar jag när jag skriver – jag låter en del vara osagt, som en tolkningsfråga för läsarna, tomrum de själva får fylla i eller förklara. Liksom jag inte tar ansvar för det mina karaktärer gör, de får själva stå för det. Så mycket hänger i luften i verkliga livet, så mycket blir aldrig löst mellan människor trots att de står nära varandra, trots att de känner varandra väl. Det finns alltid saker som inte sägs – det försöker jag få in i mina böcker. Jag har förstått att det väcker känslor hos läsarna. 



Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal – därigenom kommer allt möjligt



Foto: Ola Kjelbye

Speglar det dig?

– Det kan man väl säga. Förr tog jag alltid ansvar för andra, liksom hur de skulle uppfatta eller missuppfatta mig om jag såg ut så eller sa si. Nu låter jag andra ta ansvar för sig själva och sina uppfattningar och missuppfattningar, jag kan ändå inte styra dem mer än att jag finns till och är. 


Är det din strategi för att slippa känna smärta?

– Definitivt. Ett slags frigörelse! Jag tror inte det är bra att försöka styra andras åsikter. 


Varför?

– Det är då man såras, egentligen av sig själv. Är du för mycket i andras ögon och tittar på dig själv kritiskt,då är du ett hjärnspöke, ett hittepå. Jag skulle vilja påstå att det mesta du tror att andra tycker om dig är fel. Kanske har det med osäkerhet att göra också, att man tänker åt andra istället för att bara tänka åt sig själv. 

Hur upplever du mediebilden av dig som sval och undflyende?

– Jag kan förstå den. Man lär inte känna nån via media, där får man bara en uppfattning. Återigen; jag tar inte ansvar för andras bild av mig. Jag brukar tänka att det finns skillnad mellan att vara personlig och att vara privat; mitt privatliv lämnar jag alltid utanför, och kanske gör det att man upplever mig som sval, undflyende, kanske lite stel. Men jag brukar berätta att min man heter Kristoffer, och att vi väntar vårt första barn nu. Det är alltid nåt! 

Följ och gilla:

2 comments

  1. Heja! På dem bara, med humor och ironi.

  2. Yessir! 🙂 haha …

Write a Comment