Månad: oktober 2016

Familj & vänner, Författarskap

Ett axplock bilder

13 oktober, 2016

… från bloggens arkiv.

En av alla vistelser nere i sommarstugan – nu är en såld.

 

Släppfest för Kaninhjärta. Vi suddiga är jag, Ada Wester, Anna Danielsson Levin och Charlotte Knutsson.

 

Första pressbilderna ever!

 

Det tog svung i media när Kaninhjärta släpptes. Här medverkar jag i Kungsbacka-Nytt.

 

Vi gifte oss samma år, 2012, i september.

 

Jag, Ada Wester och Amanda Hellberg på min första bokmässa som författare, också 2012.

 

Jag och Kristoffer på vår bröllopsresa på Capri, Italien. Vilken RESA. Vi bodde liksom i ett vykort.

 

Vi hoppar hej vilt här … men detta är 2011, när jag just skrivit kontrakt med Gilla Böcker.

 

Visionboard för Fågelbarn.

 

Spökhuset i Vallda. Det är rivet nu.

 

Aranäs gymnasium – där jag en gång gick.

 

Såhär såg jag ut ett bra tag.

 

Sen klippte jag av mig håret.

 

Ett palindrom, plockat ur Vita Tigern. Ava, kortnamn för Avalon, bokens huvudkaraktär.

 

Rolig post! Tror det var första exet av Kaninhjärta där i. Eller om det var Fågelbarn … mitt förlag är så gölligt, de skickade så för att jag skulle slippa behöva vänta på hela lådan man i regel får enligt kontraktet.

 

Från intervjun i Kungsbacka-Nytt.

 

Släppmingel för Fågelbarn i Akademibokhandeln på Frölunda Torg, där jag jobbade förut.

 

Vann Spa, en frusen morgonen efter.

 

Såhär ser INTE Göteborg ut längre, i Vita Tigern. Tänk er mer skog, massor av skog, och ett luftskepp som sakta väser in över stan.

 

De är som små barn.

 

Jag minns ärligt talat inte … ett bokkontrakt? Fågelbarn kanske?

 

LitteraLund 2013. Jag, Lina Arvidsson, Katarina Sandberg.

 

Också LitteraLund, Jag och Amanda Hellberg.

 

Systerbarnsmys. Det här är lilla fröken Theya – nu är hon stor.

 

Medverkan i Modern Psykologi.

 

My baby och jag.

 

En av mina outfits till bokmässan 2013.

 

En annan av dessa outfits.

 

Scenframträdande på bokmässan 2013 med bland annat Kristina Ohlsson och Anna Jansson.

 

Peptalk i Gilla Böckers monter, Klara Bjelkenäs (min redaktör) och Christine Lundgren (praktiserade på Gilla Böcker, numer stolt författare).

 

Frölunda Torgs bibliotek.

 

Min bror, jag, mamma och pappa. Jag har en syster också, hon syns inte på bild.

 

Oj oj.. såhär såg det ut hos oss innan vi fått ordning på vårt möblemang. Bordet är mitt, soffan är Kristoffers, fåtöljen är bådas. Kan ha varit 2009.

 

Bilder mina läsare tagit!

 

Hehe.. ja.

 

Igenkänning!

 

Nära Västra Kyrkogården en försommarkväll.

 

Samma kväll, fast närmare Mariaplan.

 

Tjuvkik i Rävsång, min tredje bok!

 

Kort hår, steampunk-glajjor!

 

Innan ett framträdande under bokmässan, kan ha varit 2014.

 

2014!

 

Mina fina tre.

 

Medverkan i Tidningen Centrum angående tiger-böckerna.

 

Medverkan i Fantastisk Podd.

 

Bokmässan 2014, Storytells monter!

 

Från början tänkte jag illustrera Vita Tigern. Men jag fick tänka om – illosarna förstörde liksom läsningen. Kanske ett biprojekt? Om böckerna blir stora?

 

Mexiko 2015. Foto: Jacob Svensson.

 

Bokkollo 2015.

 

Gravid 2016.

 

Rut och jag de allra första dagarna hemma.

 

Min lilla familj.

 

Steampunkfestivalen i Lincolnshire. Foto: Denise Lindqvist
Följ och gilla:
Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Att göra ett manus till bok

11 oktober, 2016
DET, mina vänner, är lätt. Som jag sa till min förläggare, Ada Wester, häromdagen: ”Redigera, och starta en ny bok, det är det roliga”. Att skriva är svårt, fantastiskt, plågsamt, befriande, ångestframkallande, lättande, och så vidare. Men att peta i nåt som redan existerar, vända och vrida på händelser, meningar, ord, det är lätt och härligt. Då finns redan boken till, man har liksom enats om det, och ska nu göra den till sitt allra bästa jag. 
Ada läser igenom mina manus övergripande och kan komma med förslag som ”flytta det kapitlet hit istället” eller ”den här scenen funkar inte riktigt” eller ”jag förstår inte vad du menar här, förtydliga”. Den första redigeringsrundan från henne kom 3 juni i år (2016). Då var jag gravid med Rut i vecka 35 och försökte ta det lugnt för gravidhjärnans skull – lite orolig för att jag inte skulle fungera som vanligt. Att jag inte skulle klara av att få ihop alla trådar, karaktärer, scener. Men det gick! Lite svettigt mot slutet dock, när jag gjort alla ändringar, skrivit till en del och började tvivla. Svårt var det också att sitta still på grund av lättare foglossningar (det knakade gott i korsryggen..), särskilt på Göteborgs Stadsbiblioteks hårda stolar (är de hårda för att man ska plugga bättre?! och inte såsa ihop?). Jag skickade tillbaka manuset 15 juni, sen var det semesteruppehåll. Förlagen stängde, solen stod högt, torr luft dammade igen Majornas loja gator. 

14 juli klockan 17:02 kom Rut till världen. Sen dess har inget varit sig likt, eller snarare: mitt sätt att se på livet har förändrats. Jag hinner inte särskilt mycket nu, definitivt inte att sitta ner på hårda biblioteksstolar. Jag har blivit en passopp! Men jag märker också en helt annan sensibilitet inför allt och alla, och meningar flyter upp i mig som verkligen bränner. Jag tror att Rut kommer göra mitt skriv så, så mycket bättre.

Efter sommaren, trots bebis och ingen tid, mailade jag Ada (jag kunde inte riktigt låta bli) och hon svarade 1 september. Vi hade ett härligt telefonsamtal angående omslag, om det ska vara illustrerat eller fotograferat, vad det ska föreställa, vilka omslagsmakare vi kan tänka oss. Jag tycker omslag är superviktigt, det säger faktiskt en hel del, och dessutom så jäkla kul att fundera kring och knåpa ihop. Uppskattar så mycket att få vara delaktig i detta! Vi fattade beslut, och i början av oktober kom som bekant första skisserna (!!!). Vi fattade också beslut om titeln, som jag ett tag haft i obestämd form (Vita Tiger) men som nu blivit bestämd (Vita Tigern). Och medan vi pratade berättade Ada att min redaktör, Klara Bjelkenäs, satt på stolen bredvid henne och skuttade av iver på att få börja finredigera tillsammans med mig. Det nöp till i hjärtat.
Rent praktiskt är det ganska enkelt. Vi jobbar i Word. Ada skriver in kommentarer i manuset, döper det med datum exempelvis och mailar över det till mig. Oftast skickar hon också över ett separat dokument med övergripande funderingar och frågor som jag gör en attgöra-lista av, alternativt svarar på i ett eget separat dokument. I manuset jobbar jag med hennes övergripande funderingar och frågor, söker upp kommentar efter kommentar, redigerar, fogar in egna kommentarer, godkänner småändringar hon redan gjort och sen, när jag är klar, döper jag om manuset på nåt eget sätt och mailar tillbaka. 
Klara jobbar likadant, och det är väldigt smidigt. WORD FTW! Eller nåt annat program som funkar likadant. Jag tycker dessutom kritik är lättare att ta i skrift, då kan jag i lugn och ro tänka över den och formulera mig. Vi har prövat att köra redigering i telefon vid några tillfällen men det kändes inte bra – jag hann inte tänka efter ordentligt utan godkände eller slängde ur mig ord lite hux flux. Men det var i början, innan jag visste bättre. Och så klart, om nåt litet bara ska godkännas går det fint per telefon! Jag är dock glad att inte behöva köra nåt slags redigeringsmöte, där man sitter ner tillsammans och petar i manuset. Det skulle vara urjobbigt! Nej, såhär är perfekt för mig. 
Och svårare än så är det inte. Man kan säga att processen är enkel men maffig – det är mycket text att gå igenom. Ändå vill jag inte kalla det svårt eller jobbigt. Manuset skickas fram och tillbaka, klipps i, justeras, putsas. När förlaget tycker det är klart ”sätter” Ada boken, det vill säga: omformar den så som den ska se ut i tryckt format. Sen korrläser man den versionen, så att inget ord hamnet snett, och sen skickar man boken till tryck. 
Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!
Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips

Den lyckliga bebisen

7 oktober, 2016

Jag vet ju om att bebisars enda sätt att kommunicera ett trängande behov är att skrika, särskilt i början. Och med det sagt är det en väldigt dum tanke att man ska ha en lycklig bebis som inte skriker. Att man liksom ska försöka, försöka, försöka med i princip allt för att den lilla ska le och inte skrika. För det innebär att ge upp sig själv och bli nåt slags förlängning. Hennes armar, ben och mun. Man kastar sig ut på promenad direkt efter frukosten för att hon sover bäst i vagnen med frisk luft. Man sitter på golvet med henne framför sig och lyssnar till hennes joller flera timmar om dagen. Man bär runt på henne från rum till rum för att hon inte vill ligga i sin säng.
Och ändå kommer skrik, så klart. Skriket går inte att utesluta, heller inte gråten eller vissa sammandrabbningar. Och har man då haft den där tanken att bebisen måste vara lycklig och oskrikig blir man smått förtvivlad varje gång hon slutar vara nöjd.
Man tassar på tå runt henne, och hon blir vårt centrum. Ett behovsstyrt, labilt, orutinerat centrum. Det är inget vidare.

I början såg jag det som en själslig utveckling att vårda en annan – jag är inte en vårdande person. Snarare är jag självständig, otålig och full av kreativa idéer. Jag vill att de jag har runt mig ska vara starka och klara sig själva. Ska man vårda en annan behöver man locka fram omtanke, tålamod och ge upp de flesta kreativa idéer. Man behöver acceptera att bli sittande, kanske med en bebis i knäet, eller stand by medan den sover. Man blir väldigt i nuet, vilket är bra (och de saker jag räknat upp är oftast väldigt fantastiska) men också ganska negligerad. Trots att man älskar sitt barn och njuter av stunderna blir man faktiskt lite ledsen av att inte hinna finnas till. Det är känslor som smyger sig på andra stunder, som när man står och lagar mat eller hinner kissa. När man inte har henne i sin famn, som att man då inser hur lite man fått gjort, hur lite man gjort för egen del. Då blir man ledsen. Ibland väldigt ledsen.

Jag undrar om det är det som är grejen, att sluta finnas till och helt ta hand om bebisen? Det verkar ju ganska konstigt. Den där prestigen som kretsar kring föräldraskap/martyrskap, särskilt kring amning (det får bli ett eget inlägg!), ger hyfsat olyckliga föräldrar. Och bebisen har ingen dagsagenda heller, den följer helt sina behov i början. Därför tänker jag att det snarare vore bra att utgå från sig själv, tänka ut vad man själv vill göra av dagen, och låta bebisen hänga med på det/modifiera planerna för bebisen. Se bara så lätta tredjebarn är, som verkligen bara får hänga med eftersom det inte finns tid till annat. Rent generellt. Så klart finns missnöjda tredjebarn också. Men då hamnar inte själva beslutsfattandet hos en som inte vet sitt eget bästa eller ens förstår sin värld än. Då ses bara behoven till, medan man som förälder och existens med hjärna faktiskt får ut nåt av sina dagar. 

Nu är Rut snart tre månader. Det har jag satt upp som en gyllene gräns. Efter tre månader börjar saker som babysim, babyyoga, stark nacke. Efter tre månader blir de små liven mer som individer, egna små personer, mer än mjuka, skrikande knytt. Redan kan jag märka att hon har blivit mer stabil, mer medveten och förstående. Och det är så skönt. För fy fan för den första småbarnstiden! Den är faktiskt mer hemsk än härlig. Som jag sa till min bästa vän i telefon: ”Jag har aldrig mått såhär dåligt”. Det har absolut inget med Rut att göra, jag älskar livet ur henne – det handlar helt enkelt om Den lyckliga bebisen, Världens bästa mamma, prestigehelvetet och känslan av att inte längre vara värd nåt, åtminstone inte tillräckligt för att få sätta ner foten och säga nej. Nu kan vi göra saker tillsammans, och hon kan följa med mig. Vi kan gå på kafé, kika i butiker, träffa andra bebisar. Småsaker, varje dag, som gör mamma lycklig.
Nu ska vi tänka på mamma. Hör ni det? Nästan som att svära i kyrkan. Men som BVC säger: ”Är du inte glad är inte bebisen glad heller”. Jag tänker gå ut genom dörren, and I’m bringing baby with me. Vi ska upptäcka världen.

Följ och gilla: