Jag vet ju om att bebisars enda sätt att kommunicera ett trängande behov är att skrika, särskilt i början. Och med det sagt är det en väldigt dum tanke att man ska ha en lycklig bebis som inte skriker. Att man liksom ska försöka, försöka, försöka med i princip allt för att den lilla ska le och inte skrika. För det innebär att ge upp sig själv och bli nåt slags förlängning. Hennes armar, ben och mun. Man kastar sig ut på promenad direkt efter frukosten för att hon sover bäst i vagnen med frisk luft. Man sitter på golvet med henne framför sig och lyssnar till hennes joller flera timmar om dagen. Man bär runt på henne från rum till rum för att hon inte vill ligga i sin säng.
Och ändå kommer skrik, så klart. Skriket går inte att utesluta, heller inte gråten eller vissa sammandrabbningar. Och har man då haft den där tanken att bebisen måste vara lycklig och oskrikig blir man smått förtvivlad varje gång hon slutar vara nöjd.
Man tassar på tå runt henne, och hon blir vårt centrum. Ett behovsstyrt, labilt, orutinerat centrum. Det är inget vidare.

I början såg jag det som en själslig utveckling att vårda en annan – jag är inte en vårdande person. Snarare är jag självständig, otålig och full av kreativa idéer. Jag vill att de jag har runt mig ska vara starka och klara sig själva. Ska man vårda en annan behöver man locka fram omtanke, tålamod och ge upp de flesta kreativa idéer. Man behöver acceptera att bli sittande, kanske med en bebis i knäet, eller stand by medan den sover. Man blir väldigt i nuet, vilket är bra (och de saker jag räknat upp är oftast väldigt fantastiska) men också ganska negligerad. Trots att man älskar sitt barn och njuter av stunderna blir man faktiskt lite ledsen av att inte hinna finnas till. Det är känslor som smyger sig på andra stunder, som när man står och lagar mat eller hinner kissa. När man inte har henne i sin famn, som att man då inser hur lite man fått gjort, hur lite man gjort för egen del. Då blir man ledsen. Ibland väldigt ledsen.

Jag undrar om det är det som är grejen, att sluta finnas till och helt ta hand om bebisen? Det verkar ju ganska konstigt. Den där prestigen som kretsar kring föräldraskap/martyrskap, särskilt kring amning (det får bli ett eget inlägg!), ger hyfsat olyckliga föräldrar. Och bebisen har ingen dagsagenda heller, den följer helt sina behov i början. Därför tänker jag att det snarare vore bra att utgå från sig själv, tänka ut vad man själv vill göra av dagen, och låta bebisen hänga med på det/modifiera planerna för bebisen. Se bara så lätta tredjebarn är, som verkligen bara får hänga med eftersom det inte finns tid till annat. Rent generellt. Så klart finns missnöjda tredjebarn också. Men då hamnar inte själva beslutsfattandet hos en som inte vet sitt eget bästa eller ens förstår sin värld än. Då ses bara behoven till, medan man som förälder och existens med hjärna faktiskt får ut nåt av sina dagar. 

Nu är Rut snart tre månader. Det har jag satt upp som en gyllene gräns. Efter tre månader börjar saker som babysim, babyyoga, stark nacke. Efter tre månader blir de små liven mer som individer, egna små personer, mer än mjuka, skrikande knytt. Redan kan jag märka att hon har blivit mer stabil, mer medveten och förstående. Och det är så skönt. För fy fan för den första småbarnstiden! Den är faktiskt mer hemsk än härlig. Som jag sa till min bästa vän i telefon: ”Jag har aldrig mått såhär dåligt”. Det har absolut inget med Rut att göra, jag älskar livet ur henne – det handlar helt enkelt om Den lyckliga bebisen, Världens bästa mamma, prestigehelvetet och känslan av att inte längre vara värd nåt, åtminstone inte tillräckligt för att få sätta ner foten och säga nej. Nu kan vi göra saker tillsammans, och hon kan följa med mig. Vi kan gå på kafé, kika i butiker, träffa andra bebisar. Småsaker, varje dag, som gör mamma lycklig.
Nu ska vi tänka på mamma. Hör ni det? Nästan som att svära i kyrkan. Men som BVC säger: ”Är du inte glad är inte bebisen glad heller”. Jag tänker gå ut genom dörren, and I’m bringing baby with me. Vi ska upptäcka världen.

Följ och gilla: