… knackade jag fram ord på den här burken, i det soligaste hörnet av makens lägenhet (där för övrigt tvillingarnas pappa bor i Kaninhjärta), och ett bokavtal var långt, långt borta. Ändå fortsatte jag kämpa, driven av drömmars längtan och envishet, en dåres starka övertygelse. För jag trodde att det låg i mina händer, att om jag jobbade för drömmen utan att ge upp skulle attraktionslagen bara ge mig den till slut, eller universum, eller ödet, or what not.

Jag hade eoner av tid, jag var ung, och 7 år senare (!) blev min dröm verklig.

Igår brunchade jag med mina vänner, en av dem fyllde nyligen år. Vi pratade om svårigheten med att få loss tid till saker när man blivit förälder och jag sa det högt för första gången: kanske lägga skrivet på hyllan ett tag? Fokusera på familj, jobb, hus? Ta det längre fram bara? De där eonerna är borta, kvar finns små kvartar här och där (I don’t do kvartar), och splittrade tankar (dagjobb, Rut, hus), och no room of one’s own. Jag är dock orolig för att jag, när skrivet väl är nedlagt, inte tar upp det igen. Att jag låter det ligga medan åren går och allting jag aldrig fått forma mina tankar kring ligger kvar i mig som i en sopbil, hårt komprimerat, oförbränt.

Sent igår, just innan läggning cirka 23:30, fann jag det:

  • Måndagar – skriv från valfri starttid till 11:30 här hemma, med tjocka hörselskydd och sovrumsdörren stängd, sen lunch, sen dagjobb 4 timmar
  • Tisdag-fredag – dagjobb från 8:00 sharp till 16:00 sharp, sen hem för att vara med Rut innan hon lägger sig

För utebliven lön tänker jag söka alla litterära stipendier jag kan och ignorera det faktum att jag inte tränar. Så! Livspusslet är lagt! Mitt livspussel! (!!!)

Hälsningar

🤯

Följ och gilla: