6 år gamla ord  från precis innan jag debuterade med Kaninhjärta:

Jag vill ha ett vassare språk, ett som skär i hjärtat både smärtsamt och ljuvt. Jag vill veta saker om skrivandet, vara sådär skrivklok, med ett tag, publicerad redan. Jag vill skapa böcker som utvecklar och bidrar, som håller hög litterär nivå.

Är detta min generations akilleshäl? Vår ömma punkt som får oss att vilja ha allting bara ett musklick bort?

Vid middagen idag försökte jag återskapa ett citat jag läst en gång, every journey begins with one step, är det rätt så? Jag kände mig nöjd med mina steg, att vara mitt bland stegen, men den där ömma punkten ömmar ändå. Ibland önskar jag att allting kunde gå fortare, förutom åldrandet, att framgång plötsligt rasar ner över mig, att jag redan har ett vassare språk och vet saker om skrivandet och redan är publicerad och med i det offentliga rummet där författare diskuterar och skapar böcker som utvecklar och bidrar och håller en fantastisk nivå. Det där musklicket, jag kan inte sluta önska.

Tyckte det var fint att läsa nu.

Följ och gilla: