Fågelbarn (2013, Gilla Böcker) var boken jag från början hade tänkte debutera med. Den har hetat många saker, däribland Rostfågel, och genomgått en ordentlig förbättring, men kärnhistorien finns kvar. Hanna har bara tuffat till sig lite.  Läs om skrivet av boken här.

 

Baksidestext

 

Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

I Christin Ljungqvists andra roman för unga vuxna får Hanna, en av bikaraktärerna från debuten Kaninhjärta, huvudrollen i ett suggestivt thrillerdrama. Trots barndomens tragedi och det oförklarliga som händer henne, tar hon sig ur familjens kvävande famn. Ut i livet.

”Fågelbarn är en rejält otäck roman, men den återkommande gåshuden har inte primärt att göra med obehagliga scener utan att den är så skickligt skriven. Stämningen är tät, språket rytmiskt och böljande, uppbyggnaden genomtänkt och exakt.”
Svenska Dagbladet

”vackert och eget språk”
Kristianstadsbladet

”ett litterärt slukhål man gärna rasar ner”
Göteborgs-Posten

”ett levande och mycket välformulerat språk”
Borås Tidning

”drömsk och glasklar”
Dagens Nyheter