Kategori: Familj & vänner

Familj & vänner, Skrivande

Finn en katt

3 februari, 2018

Japp, still funny! 😜

Spenderar denna helg med min lilla fröken, som är förkyld, annars var en Vallda-tripp till mamma/mormor planerad, dit syster/moster med syskonbarn/kusiner skulle sluta upp. Istället snorar vi runt här hemma medan maken/pappan jobbar båtmässa, och så snart lilla fröken sover kapar jag åt mig skrivtid. Manuset är omstartat, var innan betaläsning ca 50 sidor och nu nere på 15 igen. Skam den som ger sig och allt det där …

Det är upp till mig nu. Jag känner mer än någonsin hur skrivet utmanar min styrka, att det i viljan och energin avgörs. Inget är självklart längre, inga genvägar finns. Jag måste jobba 32 timmar i veckan på dagjobbet och klämma in skrivtid runt omkring, och orkar jag inte det blir det inget.

Därför sitter jag ensam på en lördag bakom datorskärmen, omgiven av mörker som rör på sig, som viskar.

Följ och gilla:
Familj & vänner

Barnomelett

12 januari, 2018

… gjord på ett ekologiskt, handknäckt ägg, varsamt vispat samman med en matsked ekologisk, röd mjölk, stekt under lång tid på mellanvärme, strösslad med småskuren tomat och skivor av vällagrad ost, och som barnet inte ville äta.

😬

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Skrivande

Skriv för livet!

10 januari, 2018

Det här var jag förra veckan, när lokalfiket jag numer skriver på fortfarande hade storhelgstider (och inte öppnade förrän 10!).

Mitt skrivande har förändrats. Rut har förändrat det, och mig, som varje unge förändrar sin mamma. För(er)ut var Boken vad som fick större delen av min mentala energi, alla tankar och idéer, alla planer för dagen, nu är det hon. Och som jag älskar henne, behöver henne, det är inte det.

Det är insikten att tiden för första gången i mitt liv inte räcker till, på riktigt inte räcker till. Själen vill så mycket mer än kroppen klarar av, mina ben hinner inte med tankarna.

Jag bär på Rut i mitt huvud nu, och en vuxen skräckbok om Hanna Fagerström i desperat behov av att bli skriven, och dagjobbet på Mild Media, där jag ska få mer att göra framöver, och hemmastöket (när städade vi senast och vad ska vi äta?!), och träning, och husletande, to name a few.

Min fråga är: får man ihop det där sablars livspusslet? Eller måste man välja bort saker, viktiga saker, saker som avgör hur man mår?

Du som har barn och skriver och jobbar och lever i största allmänhet, hur gör du? Och klarar du det?

Följ och gilla:
Familj & vänner, Förlag, Skrivande

Allting

9 januari, 2018

… kan hända det här året, jag börjar inse det nu. Det blir en del att göra och en del att fira, privat och karriärmässigt. Jag menar, drömmer man om hus, som vi gör, är det snart läge 🏡

Bara en sån sak.

Följ och gilla:
Familj & vänner

Fredagsmys i Majorna

5 januari, 2018

Emil i Lönneberga medan maken lagar köttfärssås, så ska en vecka avslutas! Lina har ont i tanden, Emil försöker rida ut den, prima underhållning.

Vackert också, där i Småland, och så långt från världens surr. Tänk att vara barn på en sådan plats. Majorna är inte tokigt det heller, här bor väl 90 % av Göteborgs småbarnsfamiljer! 🤘🏻

Följ och gilla:
Familj & vänner, Skrivande

Den olydiga

… småbarnsföräldern, som inte lägger sig i tid utan pillar med hemsida, ror ihop varma mackor, kollar Modern Family. Hon tror hon har all ork i världen, att hon klarar att gå upp i tid till jobbet oavsett vad.

Don’t be like Christin.

Ser på den här veckan som en learning-by-failing, tillbaka till verkligheten efter mammadagarna, och att det nästa vecka är allvar. Då vankas spännande möte på dagjobbet (Mild Media) om min skrivtillvaro hos dem och ännu en ren skrivdag åt boken (arbetstitel Fantom) – skrivet i onsdags gick kanon!! Kanske, kanske för att jag släpper taget om Rut en bit, eller för att jag börjar hitta mitt skrivande mammajag.

Följ och gilla:
Familj & vänner

Hej från verkligheten

Efter dagjobbet på Mild (webbyrå) kommer jag hem precis i tid för att leka den sista lilla timman med Rut innan kvällsmål, tandborstning, bokläsning, sov. Gäller att gå rejält in och göra det mesta av’et! 🐶🦄⚽️🥁🚗🐰🙈

Följ och gilla:
Familj & vänner, Författarskap

Den Hysteriska Veckan

19 mars, 2017

… i punktform:

  • Rut har börjat få tänder + lärt sig att hamna på mage i sängen och sen fastna där = mindre sömn för oss alla
  • i morgon bloggar jag hos Boktugg + bebissimmar med Rut
  • tisdag ska Rut och jag till öppna förskolan, helst + författarsnack med Mats Strandberg på Litteraturhuset i Göteborg på kvällen
  • onsdag släpps Vita Tigern (!!!!!!!) + Rut ska på 8-månaderskontroll
  • torsdag är det släppfest för Vita Tigern + Ola Kjelbyes bok BRNA (”min” fotograf) = vi kan inte gå på varandras fester, typiskt!
  • fredag är det släppfest för Elin Boardys Tiden är inte än
  • lördag är det kalas för syster, svåger och systerdotter
  • söndag är det husvisning
Och idag är det husvisning, också. Livet. Jag säger bara det: LIVET ????
Följ och gilla:
Familj & vänner

Förvirring och tunggung

13 mars, 2017
Vi är bra lustiga som småbarnsföräldrar. Varken maken eller jag noterade att det är nästa helg som husvisningen är, stoppade in Rut och oss själva i bilen och for ut i mjukt gul vårsol och vinterblek natur. Bara för att tveka utanför själva huset (det var ju så få bilar där!). Jag dubbelkollade, insåg vårt misstag och sen sladdade vi illa kvickt därifrån. Så blev det sockerkaka hos mina föräldrar, istället.
Häpp!
Lördagen gungades det för första gången i Ruts liv. En fin upplevelse. Efteråt stektes det pannkakor och ännu mer efteråt åkte vännen Denise och jag till Posthotellet, där vi mötte upp med Charlotte för middag. Jag har inte varit ute på länge. LÄNGE. Knappt utanför dörren i vissa fall. Såhär ser veckorna ut på ett ungefär:
  • måndag: klassisk hemmadag. Vi klipper naglar, badar kanske, tar en promenad.
  • tisdag: öppna förskolan. Fast sist fick Rut maginfluensa så nu är vi avvaktande.
  • onsdag: pappa jobbar hemifrån! Vi myser alla tre.
  • torsdag: antingen hemmadag eller öppna förskola.
  • fredag: babysim! HELA dagen kretsar verkligen kring denna lilla halvtimma: man måste förbereda, och efteråt måste man plocka och skölja upp och hänga på tork.
  • lördag & söndag: hälsa på/få besök av familj, vänner, släkt, gå på husvisning/tomtvisning, prova nya saker tillsammans
Alltså var lördagskvällen en social prövning. Jag tror jag klarade det bra. Men som jag sa till vännerna: jag kände ett pirr när jag närmade mig spårvagnshållplatsen, som att jag blev lite nervös inför att träffa dem. Tänk då inför släppfesten av Vita Tigern? Hujeda mig.

 

 

Följ och gilla:
Familj & vänner, Vita Tigern

Jag drömde

24 februari, 2017

… att jag var på något slags bokjippo, och Vita Tigern hade kommit från tryckeriet men att läsarna hann ta vartenda exemplar innan jag ens hunnit hålla boken i min hand. Jag blev lite arg, också smickrad. Det där habegäret hos läsarna är ju eftersökt. Ändå …
Is it good or bad? Är mitt undermedvetna oroligt inför att släppa taget om min ”bebis”?

Sen drömde jag att en familj, där både mannen och kvinnan var mörkhyade (och Rut är så ljushyad att hon typ är genomskinlig), påstod att Rut var deras dotter. Inte min. Jag försökte påtala likheten mellan henne och mig, och olikheten mellan henne och dem, och att det ju var uppenbart vem som är mamman. Men de vägrade lyssna.
Och så blev det slagsmål, så klart.
Is it good or bad? Är mitt undermedvetna oroligt inför att ”släppa taget” om min bebis?

Följ och gilla:
Familj & vänner, Vita Tigern

Genomläsning och slappa sköldpaddor

5 januari, 2017

Jag har spenderat dagen med en rejäl genomläsning av Vita Tigern. Maken har haft en pappa-dotter-dag, jag en författar-bookofmylife-dag: jag utbrast lite lagom hybrisaktigt att det är en jäkligt bra bok jag skrivit! (!!!) Lite pinsamt att behöva erkänna … men nu är det ute! And off my chest! Fan, vilken bok jag skrivit! Vilken boook! ✏????????????
Sen fyllde jag visst fyra sidor med punkter på saker att ändra, stryka, lägga till. Men boken närmar sig yttersta perfektion. Och sättning, då man gör om manuset till boksidor och korrläser en sista gång, så att inte nåt ord hamnat snett. Därtill ska baksidestext och nytt författarfoto fixas, det blir att jag träffar Ola Kjelbye nu i januari. Och sen skickas hela klabbet till tryck.
Så. Sjukt. NÄRA!!!!!!!
Inför fotograferingen letar jag ny vårjacka som jag tänker ska vara lite gaspunkig. Passar därför på att tipsa om:

etsy.com


Freaking heaven för god jakt efter saker som är inte mainstream.
Tänkte också passa på att tipsa alla småbarnsföräldrar som inte prövat, eller fått sina barn till att somna själv i egen säng:

Tranquil Turtle!!

Vi la Rut förrförra natten med sköldpaddan på för första gången, hon somnade utan större protester efter en halvtimme. Igår somnade hon efter tio minuter! Idag sjabblade vi lite med rutinerna + badade henne alltför sent på dagen, vilket brukar göra henne stissig, så att det tog ungefär fyrtio minuter. Men att det överhuvudtaget går! Är helt makalöst! Var rädd att hon skulle skrika och bli ledsen, inte riktigt min kopp te att låta henne ligga kvar då. Vattenblänket i taket och den mysiga musiken kändes därför som en treat att ge henne istället för våra famnar och ledbrutna ryggar. Liksom, nåt skulle hon få, inte bara överges i ett mörkt rum. Och det fungerar verkligen. Till och med på oss. Jag kan längta efter att slå på paddan, lägga mig på hennes golv och stirra upp i taket! Det känns som att vila på botten av en pool, guppa runt i lagom varmt vatten. Vilken jäkla grej – jag som annars tycker sådär om allt som går att köpa till ett barn idag, liksom att det lätt blir för mycket prylar. Men den här … rekommenderas ????

Följ och gilla:
Årssummering, Familj & vänner

2016

30 december, 2016

… i bilder. Det har varit ett turbulent år, mycket har hänt! Och mycket fortsätter att hända. 2017 känns mer förutsägbart, åtminstone till viss del. Förhoppningsvis året då jag får pli på min ekonomi, så att vi kan köpa hus, så att vi kan ha julen nästa år. Kanske också året då jag slår brett som författare. Vi får se! Spännande grejer i vart fall.

Nyårslöfte: skaffa mig en stadig inkomst.

Gott Nytt År, kära läsare! Vi ses på andra sidan raketerna! ????

Följ och gilla:
Bokmässan i Göteborg, Familj & vänner, Vita Tigern

Vad händer?

10 december, 2016
Jo, det här:
Vita Tigern poppar i vårens Svensk Bokhandels-katalog!
”Avalon har vuxit upp på hotell Vita Tigern, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen. På nyårsafton brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.

Christin Ljungqvists nya bok Vita Tigern är en äventyrsroman som blandar estetik från 1940-talet, grön högteknologi och skrot, med en framtid ganska lik vår egen tid.”

Och så skissar jag, så att förlaget förstår hur jag tänker. Den som gissar vad det här är vinner ett bokexemplar så snart Vita Tigern kommit i min famn! TÄVLINGEN ÄR AVGJORD – BRA GISSAT CHARLOTTE!

Jag har fyllt år (33), haft kalas, babysimmat med Rut för näst sista gången innan terminen är slut, julpyntat, börjat titta på Westworld, redigerat klart Vita Tigern och väntar på nästa vända, pratat med Elin Boardy om möjligt samtal inför nästa års bokmässa, fått ja från förlaget på estetisk idé till boken, och däremellan spenderat all min vakna och halvvakna tid med döttra mi – hon är i en ålder nu då hon kräver att bli road, annars blir hon oroad. Och då får man höra det. Så jag roar henne hellre.
Och så har vi köpt gran och klätt den.
Det är mest det.
Men jag längtar snart ihjäl mig efter att få skriva, jag har seriöst inte TID till det. Dagarna går i ett nafs! Bästa grejerna vecklar ut sig när jag är ute och går med Rut, när jag andas frisk luft. Så får jag spela in memos på mobilen för att inte glömma. En dag sitter jag väl på bibblan igen och plitar på bok två. Till dess lär jag bli smått nipprig. 


Gissa nu på skissen och vad den föreställer, och vinn hem 2017 års bästa bok! Observera dock att den inte är klar/tryckt än, att vinstpotten kommer först nästa år, den med. 
TÄVLINGEN ÄR AVGJORD – BRA GISSAT CHARLOTTE!


Hej så länge!

Följ och gilla:
Familj & vänner

En särskild manual

13 november, 2016

Herregud, vad man kämpar med små barn. HERREGUD! Jag känner mig närmast bipolär, så som jag pendlar i känsla av ena stunden glädjeyra, andra stunden djup sorg. Liksom älsk, vi badar babysim och hon verkar älska det/tänk, om hon gnager på händerna och suger på tummen för att hon känner sig otrygg/titta, nu kan hon nästan sitta själv för att jag tränar och uppmuntrar henne så mycket/jag är nog elak och egoistisk som tänker låta henne sova i eget rum för jag kan inte sova när hon bökar runt sådär i sömnen/jag går ut och går varje dag för att hon ska få sova och andas fri luft/jag har grymmeont i knän och korsrygg av allt gungande, dansande, vaggande med henne i famnen/och så vidare.
Jag skulle önska att man, efter moderkakan, krystar fram en alldeles särskild manual för just det här barnet. Vad gör jag när hon suger så hårt på fingrarna/händerna att hon får eksem och sår men blir så triggad och snuttig av napp att hon sover sämre om nätterna? Slå upp sidan femtiotre, läs ”Tumsugning, Locobase Repair och bomullsstrumpor” samt sidan åttiosex, läs ”Ge varje försök en vecka”, eventuellt också sidan tre, läs ”Nej, du är inte galen, du är mamma”.

Dels ändrar de små liven vanor och måsten från ena veckan till den andra, dels sover man som förälder väldigt, väldigt lite. Och för en människa som jag, som helst får fason på kaos, och som blir extremt tjurig när jag inte får sova eller äta ordentligt, är det här den största utmaningen jag nånsin tagit mig an. Jag måste liksom acceptera kaoset, glömma att ens försöka bringa ordning, verkligen surfa på stressvågen. Och jag vet, det här är första barnet. Vi pjåskar väl en del med henne. Samtidigt har jag som vana att så snart hon gnäller för sånt det inte är nåt att gnälla åt säga ”nej, det här är trams”, och jag har som princip att inte ta upp henne direkt hon vaknar utan småprata en stund först, och jag brukar låta henne vara med mig medan jag grejar så gott det går istället för att bara kretsa kring henne och tänka bebisgym, bebisleksaker, bebislekar – jag är ingen kollrig, nervig förstagångsmamma. Jag är bara ovan. Och trött. 
Ibland bryter jag samman, och då får jag dåligt samvete för att jag bryter samman, jag vill ju vara glad så att hon kan vara glad, och ibland gör jag saker för hennes skull men hon gör inte som jag tänkt (så klart!) och då känns det bara så himla överansträngt och onödigt (gå ut på härlig promenad/barnet sover inte), och då inser jag att jag måste tagga ner. Eller som vår underbara BVC-barnmorska säger: ”Skit i det”. 
Jag ska alltså hitta balans i kaos, surfa på vågen av stress, sova när Rut sover. Vilken tid … men det lustiga är, att när jag tittar tillbaka på de fyra månader som gått minns jag bara ljuset. Knappt det jobbiga. Jag minns hur hon formade sin mun som en anknäbb av förväntan och hur hennes ögon lös när jag skulle amma henne. Jag minns hettan som gjorde att vi behövde klä henne i ärmlösa bodies och släpa hem en monstruös AC. Jag minns när hon sov i min armhåla. Jag minns att ingen dag var den andra lik men att både jag och Kristoffer var hemma, att det var okej. 
Rut har blivit större. Hon är där hon vill mycket men klarar lite, och där är jag också. Vi är där tillsammans. Heja oss.
Följ och gilla:
Familj & vänner, Författarskap

Ett axplock bilder

13 oktober, 2016

… från bloggens arkiv.

En av alla vistelser nere i sommarstugan – nu är en såld.

 

Släppfest för Kaninhjärta. Vi suddiga är jag, Ada Wester, Anna Danielsson Levin och Charlotte Knutsson.

 

Första pressbilderna ever!

 

Det tog svung i media när Kaninhjärta släpptes. Här medverkar jag i Kungsbacka-Nytt.

 

Vi gifte oss samma år, 2012, i september.

 

Jag, Ada Wester och Amanda Hellberg på min första bokmässa som författare, också 2012.

 

Jag och Kristoffer på vår bröllopsresa på Capri, Italien. Vilken RESA. Vi bodde liksom i ett vykort.

 

Vi hoppar hej vilt här … men detta är 2011, när jag just skrivit kontrakt med Gilla Böcker.

 

Visionboard för Fågelbarn.

 

Spökhuset i Vallda. Det är rivet nu.

 

Aranäs gymnasium – där jag en gång gick.

 

Såhär såg jag ut ett bra tag.

 

Sen klippte jag av mig håret.

 

Ett palindrom, plockat ur Vita Tigern. Ava, kortnamn för Avalon, bokens huvudkaraktär.

 

Rolig post! Tror det var första exet av Kaninhjärta där i. Eller om det var Fågelbarn … mitt förlag är så gölligt, de skickade så för att jag skulle slippa behöva vänta på hela lådan man i regel får enligt kontraktet.

 

Från intervjun i Kungsbacka-Nytt.

 

Släppmingel för Fågelbarn i Akademibokhandeln på Frölunda Torg, där jag jobbade förut.

 

Vann Spa, en frusen morgonen efter.

 

Såhär ser INTE Göteborg ut längre, i Vita Tigern. Tänk er mer skog, massor av skog, och ett luftskepp som sakta väser in över stan.

 

De är som små barn.

 

Jag minns ärligt talat inte … ett bokkontrakt? Fågelbarn kanske?

 

LitteraLund 2013. Jag, Lina Arvidsson, Katarina Sandberg.

 

Också LitteraLund, Jag och Amanda Hellberg.

 

Systerbarnsmys. Det här är lilla fröken Theya – nu är hon stor.

 

Medverkan i Modern Psykologi.

 

My baby och jag.

 

En av mina outfits till bokmässan 2013.

 

En annan av dessa outfits.

 

Scenframträdande på bokmässan 2013 med bland annat Kristina Ohlsson och Anna Jansson.

 

Peptalk i Gilla Böckers monter, Klara Bjelkenäs (min redaktör) och Christine Lundgren (praktiserade på Gilla Böcker, numer stolt författare).

 

Frölunda Torgs bibliotek.

 

Min bror, jag, mamma och pappa. Jag har en syster också, hon syns inte på bild.

 

Oj oj.. såhär såg det ut hos oss innan vi fått ordning på vårt möblemang. Bordet är mitt, soffan är Kristoffers, fåtöljen är bådas. Kan ha varit 2009.

 

Bilder mina läsare tagit!

 

Hehe.. ja.

 

Igenkänning!

 

Nära Västra Kyrkogården en försommarkväll.

 

Samma kväll, fast närmare Mariaplan.

 

Tjuvkik i Rävsång, min tredje bok!

 

Kort hår, steampunk-glajjor!

 

Innan ett framträdande under bokmässan, kan ha varit 2014.

 

2014!

 

Mina fina tre.

 

Medverkan i Tidningen Centrum angående tiger-böckerna.

 

Medverkan i Fantastisk Podd.

 

Bokmässan 2014, Storytells monter!

 

Från början tänkte jag illustrera Vita Tigern. Men jag fick tänka om – illosarna förstörde liksom läsningen. Kanske ett biprojekt? Om böckerna blir stora?

 

Mexiko 2015. Foto: Jacob Svensson.

 

Bokkollo 2015.

 

Gravid 2016.

 

Rut och jag de allra första dagarna hemma.

 

Min lilla familj.

 

Steampunkfestivalen i Lincolnshire. Foto: Denise Lindqvist
Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips

Den lyckliga bebisen

7 oktober, 2016

Jag vet ju om att bebisars enda sätt att kommunicera ett trängande behov är att skrika, särskilt i början. Och med det sagt är det en väldigt dum tanke att man ska ha en lycklig bebis som inte skriker. Att man liksom ska försöka, försöka, försöka med i princip allt för att den lilla ska le och inte skrika. För det innebär att ge upp sig själv och bli nåt slags förlängning. Hennes armar, ben och mun. Man kastar sig ut på promenad direkt efter frukosten för att hon sover bäst i vagnen med frisk luft. Man sitter på golvet med henne framför sig och lyssnar till hennes joller flera timmar om dagen. Man bär runt på henne från rum till rum för att hon inte vill ligga i sin säng.
Och ändå kommer skrik, så klart. Skriket går inte att utesluta, heller inte gråten eller vissa sammandrabbningar. Och har man då haft den där tanken att bebisen måste vara lycklig och oskrikig blir man smått förtvivlad varje gång hon slutar vara nöjd.
Man tassar på tå runt henne, och hon blir vårt centrum. Ett behovsstyrt, labilt, orutinerat centrum. Det är inget vidare.

I början såg jag det som en själslig utveckling att vårda en annan – jag är inte en vårdande person. Snarare är jag självständig, otålig och full av kreativa idéer. Jag vill att de jag har runt mig ska vara starka och klara sig själva. Ska man vårda en annan behöver man locka fram omtanke, tålamod och ge upp de flesta kreativa idéer. Man behöver acceptera att bli sittande, kanske med en bebis i knäet, eller stand by medan den sover. Man blir väldigt i nuet, vilket är bra (och de saker jag räknat upp är oftast väldigt fantastiska) men också ganska negligerad. Trots att man älskar sitt barn och njuter av stunderna blir man faktiskt lite ledsen av att inte hinna finnas till. Det är känslor som smyger sig på andra stunder, som när man står och lagar mat eller hinner kissa. När man inte har henne i sin famn, som att man då inser hur lite man fått gjort, hur lite man gjort för egen del. Då blir man ledsen. Ibland väldigt ledsen.

Jag undrar om det är det som är grejen, att sluta finnas till och helt ta hand om bebisen? Det verkar ju ganska konstigt. Den där prestigen som kretsar kring föräldraskap/martyrskap, särskilt kring amning (det får bli ett eget inlägg!), ger hyfsat olyckliga föräldrar. Och bebisen har ingen dagsagenda heller, den följer helt sina behov i början. Därför tänker jag att det snarare vore bra att utgå från sig själv, tänka ut vad man själv vill göra av dagen, och låta bebisen hänga med på det/modifiera planerna för bebisen. Se bara så lätta tredjebarn är, som verkligen bara får hänga med eftersom det inte finns tid till annat. Rent generellt. Så klart finns missnöjda tredjebarn också. Men då hamnar inte själva beslutsfattandet hos en som inte vet sitt eget bästa eller ens förstår sin värld än. Då ses bara behoven till, medan man som förälder och existens med hjärna faktiskt får ut nåt av sina dagar. 

Nu är Rut snart tre månader. Det har jag satt upp som en gyllene gräns. Efter tre månader börjar saker som babysim, babyyoga, stark nacke. Efter tre månader blir de små liven mer som individer, egna små personer, mer än mjuka, skrikande knytt. Redan kan jag märka att hon har blivit mer stabil, mer medveten och förstående. Och det är så skönt. För fy fan för den första småbarnstiden! Den är faktiskt mer hemsk än härlig. Som jag sa till min bästa vän i telefon: ”Jag har aldrig mått såhär dåligt”. Det har absolut inget med Rut att göra, jag älskar livet ur henne – det handlar helt enkelt om Den lyckliga bebisen, Världens bästa mamma, prestigehelvetet och känslan av att inte längre vara värd nåt, åtminstone inte tillräckligt för att få sätta ner foten och säga nej. Nu kan vi göra saker tillsammans, och hon kan följa med mig. Vi kan gå på kafé, kika i butiker, träffa andra bebisar. Småsaker, varje dag, som gör mamma lycklig.
Nu ska vi tänka på mamma. Hör ni det? Nästan som att svära i kyrkan. Men som BVC säger: ”Är du inte glad är inte bebisen glad heller”. Jag tänker gå ut genom dörren, and I’m bringing baby with me. Vi ska upptäcka världen.

Följ och gilla:
Familj & vänner

Att föda ett barn

31 augusti, 2016

Runt 4 på morgonen den 14e juli sa det ”smätt”. Eftersom min korsrygg knäppt och knakat under graviditeten var jag van, men detta lät annorlunda, så pass att det väckte mig. Och jag tänkte genast att hinnan brustit. Min syster hade berättat att det var så när hennes tredje barn kom, ljudet var så högt att både hon och hennes man hörde det i bilen på väg mot BB. Jag gick på toaletten men inget vatten kom, så jag smög tillbaka till sängen. Ändå kändes att nåt var annorlunda, och direkt jag la mig ner började det rinna ordentligt. Skyndade in på toaletten, sen väckte jag Kristoffer. Han satte sig ”käpprakt upp”, denna slitna metafor …

Jag satte på mig TENS-elektroderna, två i korsryggen och två vid ljumskarna, och bänkade mig i soffan. Värkarna var svaga men täta, de kom med någon minuts mellanrum bara, så vi ringde Varbergs BB. De ville att vi skulle göra en vattenavgångskontroll. Fine, tänkte jag, men så snart vi lagt på blev jag putt. Som att jag inte vet skillnaden på vatten och kiss, bara för att jag är förstföderska? Överlag behöver man stångas en del när man föder barn första gången, då inte bara för att öppna upp för ongen utan för att folk ska tro en.
Ändå, vi ringde koordinatorn för Göteborg som delar ut födselplatser. Där fick vi veta att Östras mottagning öppnade först klockan 8. Jag ställde in mig på att åka dit, mamma, syster och Kristoffer tyckte vi borde åka till BB direkt.
Efter att ha prövat att bada utan större framgång (TENS var i princip det enda som hjälpte, då under hela dagen dessutom, tror det handlar om att ha kontroll över nåt) var jag också redo att åka. Kristoffer ringde koordinatorn som propsade på den där sablars kontrollen. Han frågade om de alls hade nån plats, damen svarade att det fanns en på Östra. Vi vägrade Östra. Kristoffer la på och bestämde att vi skulle köra till Varberg.
Jag blev lite smått orolig över om vi alls skulle hinna. Och jag hade det bra kämpigt på väg ner till bilen. Tog på mig den klänning jag tänkt föda i (som jag senare glatt bytte mot sjukhusklänning, den hade ju knappar framtill!) och stapplade ut i trapphuset. Sen tog jag mig ner successivt, med pauser lutad mot väggarna.
Värkarna var som mensvärk fast i hela kroppen. När de kom blundade jag och gick in i mig själv, och eftersom de kom så tätt blundade jag från dess att jag satte mig i bilen och sen resten av dagen. Jag blundade, blundade, blundade, och det är faktiskt ett tips – på så sätt begränsar du intrycken och spar på energin!

Bilfärden ner satt jag och tryckte på TENS-apparaten för varje värk och behövde ständigt höja styrka. Det stack och brände skönt i skinnet, under elektroderna. Kristoffer körde på och 09:30 checkade vi in på Varbergs BB – jag i rullstol. Jag vägrade gå. Jag ville ju blunda! Så jag blev körd in i entrén utan att möta vare sig blickar eller se den där hemskt långa korridoren … saker som hade tagit på mig, helt klart. Jag var helt inuti, i varje våg, och jag kände mig stark.
Innanför BB’s dörrar fick jag inte åka rullstol längre. Det kändes lite jobbigt. Sjuksköterskan uppmuntrade mig att gå in i ett förundersökningsrum, där jag fick sitta i en kall undersökningsstol och hon kopplade mig till en CTG-apparat för att kolla värkarna. När vi blev godkända visades vi vidare in till förlossningen, där vi fick rummet allra längst ner. Jag fick alltså gå, gå, gå, och titt som tätt luta mig mot väggarna.
Herregud. Det var väldigt skönt att komma in i sitt rum och stänga om sig. Kände mig så exponerad, på nåt sätt! Osolade ben, en genomvåt jättebinda … väl på rummet provade jag pilatesboll, att stå, att gå. Men tvärtemot vad jag tänkt (att vara upprätt) ville jag ligga på sidan i sängen, svagt upplutad. På så sätt kunde jag vila mellan varje värk. Jag kontrollerades och var öppen 3 centimeter.
Jag bad om sterila kvaddlar och lustgas, inget av detta hjälpte. Istället andades jag genom varje värk och tryckte, tryckte, tryckte på TENS-apparaten. Jag var i varje värk och struntade helt i att tänka på de som skulle komma. Kristoffer matade mig med yoghurt och smoothies och höll koll på Ruts puls.

Efter en stund (alltså några timmar, jag hade ingen koll på tiden) placerades en elektrod på Ruts huvud. TENS-apparaten störde ut mätningarna av hennes hjärtslag, så jag fick skippa den. 5 centimeter öppen bad jag om EDA – mina värkar kom så tätt, krystreflexerna böljade genom kroppen närmast omöjliga att stå emot (jag fick inte krysta än!), jag började bli trött. Narkosläkaren förundrades över hur lugn och stilla jag var när han stack mig nära ryggraden så det krasade. Jag var lugn, jag var stark. Jag var så förbannat bestämd – mer än nåt annat kände jag detta som ett prov för själen, inte kroppen.
EDA gav större mellanrum mellan värkarna och tog udden av dem. Jag kunde jobba med dem mer nu. Centimeter för centimeter kom Rut ut. Hennes puls gick upp lite väl högt ibland, då lugnade jag henne i magen genom att säga ”så ja” med mörk, mässande röst – då gick pulsen ner. Jag märkte inte när hon passerade de fruktade spinaetaggarna – inte mer än att det började kännas rejält. Ändå var det ingen smärta så som jag förväntade mig den, snarare en kraft som kramade min kropp.

När det var dags att krysta hamnade jag slutligen på rygg – som jag inte hade tänkt göra. Ändå kändes det rätt då. En fantastisk sjuksköterska vid namn Caroline Skantze guidade Rut ut i världen – hon töjde mig, sa när jag skulle krysta och inte, hur jag skulle krysta (”mot mina fingrar!”), och hon lät mig få ta min tid. På det sättet sprack jag inget. En av skötarna sa ”våga” och jag vågade trycka så mycket att jag helt och hållet gav efter – 17:02 kom Rut, först huvudet och sen den lilla kroppen. Upp på mitt bröst, ett högt skrik, jag sa ”så ja” och hon tystnade direkt. Det var kärlek från första stund, nåt jag varit försiktig med att förvänta mig. Hon är min onge och det kände jag, vårt band fanns redan där.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Läsare, Vita Tigern

Läsarfråga!

29 augusti, 2016

Tycker det är riktigt kul att få läsarfrågor – den här kom från Lisa Gidlöf:

Grattis till babyn! Jag ska få barn i oktober och tänker en del på hur det ska gå att kombinera småbarnsliv med skrivande. En del av mig vill bara skicka in det där manuset till förlag nu så att jag har det gjort innan babyn kommer, men en annan del säger att jag ska ta det lugnt, manuset behöver vila, jag kommer att kunna skriva även med ett barn, bara på ett annorlunda sätt. Hur tänker du kring det här?


Hej Lisa, och grattis själv! Att föda är nåt av det häftigaste jag gjort. Och tack för din fråga! Det här är högaktuellt för mig just precis i dagarna (väntar på återkoppling från förlaget) och därför roligt/oroligt att klura kring … det är nämligen nu i september som manuset till Vita Tiger ska redigeras om boken ska hinna bli klar och gå till tryck för släpp till våren. Om jag inte får det att fungera måste vi skjuta på släppet till hösten, 2017 that is! Och det vill jag verkligen inte (alla ”stora” släpper nytt då, vi som är semikända hamnar lätt i radioskugga)! Erfarenheten med Rävsång var inte rolig alls …
Än så länge är Rut inte ens två månader, och jag har läst att från och med två månader börjar småttingarnas dygnsrytm stabiliseras. Jag tänker att det också lämnar plats åt att styra mat- och sovtider lite. Så jag ska göra ett ärligt försök att hitta nån form av rutin under dagarna, från och med första september när min man börjar jobba igen. Hon sover ju gott i bärsjalen om inte annat, jag får lov att ha henne på mig när jag skriver. Jag har också märkt att somnar hon i bärsjalen när jag grejar med annat vänjer hon sig vid den ljudmattan – då kan jag lägga ner henne alldeles bredvid mig, så sover hon vidare där. Faktiskt ett tips! Skaffa bärsjal! Jag kör på Baby K’tan.
Rut är ganska tät mellan sina matningar, men hon är också hyfsat återkommande. Jag tänker att jag ska smita åt mig skrivtider här och där, ha datorn igång hela dagen med manuset öppnat och redo, och inte ha några förväntningar utan jobba på när jag kan. Mannen kommer se till att mat finns att värma, sånt är guld värt! Och redan från början har vi kört på quick fixes – miniyogurtar, bärdrycker, frukter och så vidare. När man ammar måste man tanka konstant! Så, så tänker jag mig dagarna. Rut är prio ett, sen jag, sen boken. 


Följ och gilla:
Familj & vänner

Babylycka

9 augusti, 2016
  • hormoner from hell (fortfarande, tre veckor efter förlossningen – OBS! Detta ska tydligen vara normalt, alla förstföderskor där ute! Utan att för den sakens skull kallas Baby Blues eller förlossningsdepression, bara vanliga jäkla hormoner …)
  • bebisdoft
  • upphackad sömn

  • så mycket ljuvlig närhet
  • flera nya nyanser av trötthet
  • ENORM kärlek
  • isolering
  • nya grejer varje dag
  • amningsprestigehelvete
  • hon har samma händer som jag, fast pyttesmå
  • orka, orka, orka (hur mycket orkar man? var går gränsen? ska man vara orolig för sig själv?)
  • bebisleenden (eller är det gas?)
  • stresspromenader
  • utflykter till gamla ställen som plötsligt känns helt nya
  • förväntningar och framtidslust 
  • att knappt aldrig få vara ifred
  • längtan efter henne så snart hon sovit lite mer än två timmar
  • längtan efter sin man
  • BVC-besök som bekräftar: hon är ett A-barn! 
  • alla dessa tårar
  • förundran
Alla sa att första tiden är tuff – jag skulle vilja säga att den är psykisk terror. Du sover några timmar per natt med minst två avbrott, du bär tungt, du smyger runt i ditt eget hem och lyssnar efter minsta gny, du hinner inget (life on hold), du har hormonrubbningar, du gråter, du känner dig otillräcklig och uppgiven, du hittar kraft du inte visste att du hade. Det är skrämmande och stort och oerhört krävande. Och oerhört värdefullt. Du har nog aldrig förut känt sådant värde. Du känner att du utvecklar en del av dig som varit slumrande, du känner att du kämpar för någon annan på ett sätt du aldrig gjort. Du investerar i någon annan och därmed i dig själv. Du blir till en andra gång. Det tar allt av dig.
Följ och gilla:
Familj & vänner

Tutet från stan

21 juli, 2016
Dagarna strax innan.
Minuterna strax efter.

Rut Elise Ljungqvist, tut, lilltutan, tutaliten – det finaste vi nånsin skapat. 
Jag vill rikta ett innerligt tack till personalen på Varbergs Förlossning och BB, ni är fantastiska. Lyhörda, känsliga, bestämda, erfarna och starka – hade jag haft armar nog skulle jag krama om er, hela bunten, riktigt hårt för att ni gav mig och min man en så fin upplevelse och hjälpte vår måsunge ut i världen. Särskilt vill jag tacka Caroline Skantze, som var lika delar mjukhet och respektfullhet inför mina önskningar som beslutsfattande när så krävdes. Du var precis vem jag behövde. Tack. 
Följ och gilla:
Familj & vänner

Semesterstängt

27 juni, 2016

Jag blir åter nån gång i augusti, eller september. Men det lär pinga till på mitt Instagram när väl tut har tittat ut! Så håll lite utkik där.
Och ha en riktigt härlig sommar nu! Läs mycket, bada mycket, ät gott.

Vi kommer mest att vänta, hemmavid eller hos dem vi känner med altan och gräsmatta, och unna oss massvis av jordgubbar med glass.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Vita Tigern

Vecka 33

26 maj, 2016

Att vara gravid är inte svårt. Det är inte tungt, inte jobbigt, inte otäckt. I början mådde jag illa men jag kräktes inte. Jag har svårt att gå långa sträckor eftersom bäckenet mjukas upp inför födseln och jag kan få ont och bli trött – ibland, när jag legat på sidan och rör mig, kan det knäppa till i korsryggen. Dessutom kan jag äta vad jag vill, nästan, sova bra om natten, koncentrera mig på att skriva och läsa, och bära halvtunga till fjäderlätta saker – allt det här visste jag skulle hända, rentav mer därtill, så varför klaga? Säkert blir det mer och mer av allt ju större jag blir, men it is what it is, jag är glad ändå. Jag är så orädd jag kan vara. För rädsla låser upp kroppen och gör smärtan värre. Jag är totalt inställd på orädsla, på att det löser sig, på att jag inte kan göra nåt åt födselögonblicket nu så varför ens försöka, och tycker istället det ska bli sjuhelvetes spännande. Jag fyller mig med kämpaglöd och tillit till min egen kropp, går på vattenträning, gravidyoga och sitter goda stunder i solen. Till syvende och sist handlar det mer om själ än kropp, hur kämpig jag klarar av att vara inuti, hur stark, envis och fokuserad. Det här är ett eldprov av rang.

Idag ska vi på BB-besök. Det blir guidad tur, så att man vet vart man ska ta vägen när det väl blir skarpt läge, och lite bänkdiskmaskins-inköp, och lite käk på stan. Normala saker blandas med helt nya saker – det bästa för mig att hantera utmaningar är faktiskt distraktion.
Och för att kompensera för hela detta inlägg om graviditet kommer här tre snabba bilder i följd: 
Lika vanliga på människor som mobiler är idag – annars ser man inte vart man far i framtiden.

Halvvägs mellan Göteborg och Hallandsåsen – gå in på The Dark Power för fler fantastiska bilder!

Flitens lampa lyser även om sisådär 300 år, driven av avancerade solceller och vätgas. 
Följ och gilla:
Fågelbarn, Familj & vänner, Funderingar & tips

Fågelbarn och snickare

24 maj, 2016
Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april – synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren … 
Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega: 

Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se.
Fågelbarn balanserar på randen till att klassas som vuxenbok. Jag vet bland annat att en vuxen bokklubb hade den som bok och tyckte mycket om. Så är du vuxen, tveka inte! Ingen motivation behövs. Heja heja!
– OBS! De tre Fågelbarnen är slut, bättre lycka nästa gång 😉

I skrivande stund har jag Familjebostäders snickare på plats, han är och lurar med en list i köket. Gott när saker blir gjorda! Vi har snart bott här i 8 år och har ännu inte satt upp gardinstänger liksom. Nu har vi bytt kyl och frys, och belysningen över diskbänken. Snart dyker säkert de nya dörrarna upp, och målaren som ska fixa nya tapeter i hallen (vita, med svaga ränder, sketsnygga!), och mitt mammahjärta sväller och kurrar. Jag bara mår när saker faller på plats, som att det är instinktivt viktigt att fixa innan barnet, till och med sånt som inte har med barnet att göra. Men vi tänker att är lägenheten tipptopp och vi försöker byta den igen, då ska ingen kunna tacka nej. Så bländande ska den vara. Därför kan man säga att det har lite med tut att göra, ändå. Vi stärker chansen för henne att springa på gräs när hon väl kan springa.

7 veckor kvar, sen är hon här. Kanske lite senare, kanske lite tidigare. Man vet aldrig! Och det gör det hela så väldigt spännande.

Och bara för att det blir så mycket bebisprat här just nu, kompenserar jag med en bild:

The steam is strong in this one.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Vita Tigern

Nya planer

9 maj, 2016
Jag har släppt lös mina boa-tankar och boa-känslor och nesting-cravings! Sånt som inte ens har med bebis att göra fixas, som ny tv-bänk – här är i vart fall en barnhylla mitt i vårt vardagsrum:

Vi har hållit på hela långledigheten, skruvat, borrat, tvättat, flyttat runt och packat ner sånt som ska upp på vinden – trötta men väldigt glada.

Barngarderob, fyndad på blocket.se! Hensvik heter den, från Ikea.

I torsdags var det farmorskalas, i lördags var det grillning hos bästa vännen i hennes radhus i Lindome, i går, söndag, tog jag och Kristoffer en paus från röjet här hemma och körde runt Lygnern, fikade på Grindmossen, doppade tårna i det svinkalla vattnet. Där ute hade vi gärna bott, i nåt rött litet hus med vita knutar. Å andra sidan blir det långt till civilisationen. Men ibland lockar ett sånt liv, alltså.

Det börjar kännas verkligt nu och många känslor bubblar i kroppen, både goda och ängsliga. Som att det blir sista 9 veckorna på säkert flera år innan jag och Kristoffer får sova helt ostörda i vår säng, bara vi två. Eller att jag slår allt hårdare vakt kring tut för att jag vill att hon ska få vara så fri och ostressad som möjligt. Det finns galet mycket att köpa till barn, eller vuxna, idag! Och jag gillar det inte riktigt. Jag är själv ganska restriktiv med prylar och teknik, vi bytte liksom precis ut vår tjock-tv mot en platt! Och så vill jag att det ska bli även för tut. Ett väldigt analogt hem, fullt av böcker, radiomys och högläsning istället.

Och så lite annat i korthet: på jobbet har vi just anställt en mammavikarie för mig som jag ska lära upp i början av juni, jag kör vattengympa för gravida om tisdagarna (pure bliss!) och har fått veta från förlaget att första grovredigeringen kommer först i slutet av maj. Då har vi förhoppningsvis ett par nya arbetsplatser här hemma, med hyllor från Elfa och gardiner kring fönstren.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Skrivande

2 månader och 18 dagar

27 april, 2016

… sen kanske nåt händer. Eller så händer det tidigare, eller så händer det senare. Men sablars, så tiden går ändå. Jag ska alltså väldigt snart få känna på krystvärkar, and I’m so excited!

Vi har, efter många turer, bestämt oss för att stanna kvar i Majorna över sommaren. Vi hinner inte byta till något lantligare innan dess, det är bara att inse och acceptera. Fast det svider lite i hjärta och själ. Jag skulle vilja låta mig själv och katterna komma ut i solen på alldeles eget gräs, jag skulle vilja låta tut sova i sin vagn i skuggan av ett träd, jag skulle vilja se maken grilla middag och dricka en god öl och tycka att livet är sådär härligt … men det blir nya tag till hösten, helt enkelt. För vi ger oss så klart inte! Vi är inte såna som ger oss.

Så, nu börjar istället en intern omflytt, där vi knör in vår säng i arbetsrummet, tut får vårt rum (hon är ju så liten i början att hon mest ligger i sin säng och bajsar, som min syster sa, men hon kommer å andra sidan ha en massa stora tillbehör som garderob! vagn! skötbord! bra då att ha ett gemensamt utrymme för detta och eventuella presenter … och dessutom vill jag inreda det där barnrummet), och lägenheten ska få sig ett ansiktslyft av rang. Det ska dras fram för tvätt- och diskmaskin, läggas nytt golv, bytas kakel, bänk och luckor i köket, sättas in nya innerdörrar, besiktigas vitvaror och toalettstolar och handfat – när vi är klara med alla finfina tillval Familjebostäder erbjuder ska ingen, ingen, kunna tacka nej till vår lya. De ska bli bländade när de kommer in, de ska bli wowade, och varje liten vrå ska viska ”du är hemma nu, det är här du ska bo, säg ja, säg jaaa”. 


Och så blir det vips aplätt att byta lägenhet.  


Fredagen som var fick jag äntligen skrivit det där synopset till bok två, arbetsnamn Svarta Tiger. Jag hade klipptid kl. 10 på Fritzis Hair Parlour, kånkade med mig datorn dit och sen hela vägen uppför avenyn (från Valand till Stadsbiblioteket, aj aj korsryggen), köpte mig en sallad och en liten kolapaj och så arbetade jag igenom allt. Massor av lösa stycken, instoppade i olika dokument, och anteckningar på lappar och i mobilen som först blev ett synops, sen uppdelat i kapitel. Nu är ryggraden lagd, storyns början, mitt och slut, och jag tänker att medan jag redigerar Vita Tiger med förlaget (Gilla Böcker) kan jag peta in mer saker eller kapiteluppslag i Svarta Tiger allt eftersom. Det är bara gott att ha en grund att stå på – det absolut enklaste med skrivet är pillet, det svåraste är massan, berättelsen, boken

Jag undrar allt hur finredigeringen i höst ska gå, med tut ute och ett nytt liv. Vi ska möblera om och strukturera upp vårt arbetsrum/sovrum, exempelvis vrida våra skrivbord mot ytterväggen, där fönstret är, så att de står på rad, och sätta upp hyllor och göra det fint – sånt brukar ge ny energi för mig. En ”ny” arbetsplats, liksom. Vi får hoppas det kan räcka som motor. Och vi får hoppas att tut är en bebis som sover, äter och gör ifrån sig som hon ska, gärna att hon sover minst fyra timmar i sträck under nätterna. Då borde skrivet inte vara några problem. Men det pirrar allt i mig, detta nya. Jag har en känsla av att hon kommer förändra mitt skriv till det bättre, betydligt bättre. Att hon kommer förändra och fördjupa mig som människa och därigenom mitt uttryck. 
Därför kanske Svarta Tiger blir än bättre än Vita Tiger. Och därför kanske Vita Tiger verkligen kan släppas våren 2017! Efter allt mitt gnat här över vore det fantastiskt, jag vill ju att ni ska få läsa … 

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Vita Tigern

Det privata livet

18 april, 2016

Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant.

Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea – jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta.

I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, syster, svägerska och svärmor i april, äkta make, pappa, bror och systerdotter i juni, hur planerar folk?!), samlar skänkegrejer från vänner och släktingar, går på lägenhetsvisningar eller håller egna och säljer stugan i Mellbystrand (mäklarkontakt dagligen, nya intressenter som poppar upp, bud som läggs). Roliga tider, glada dagar!

Följ och gilla:
Familj & vänner, Litteraturevenemang, Vita Tigern

Bobyte, Augustpris & småsparkar

21 mars, 2016

Jag vet inte hur jag tänkte när jag tänkte att 2016 skulle bli ett lugnare år. Fast det kändes å andra sidan fel redan då, i slutet av 2015, mer som en förhoppning än en reell förutsägelse. Till exempel visste jag att jag skulle bli mamma, och jag visste att jag inte skulle vilja bo kvar i vår lägenhet i Majorna, Göteborg, när barnet kommer med tanke på trappan utan hiss och katterna (vi behöver kunna släppa/slänga ut dem), och jag visste att vi skulle sälja vårt sommarhus för det hade vi redan kommit fram till, och jag anade att nåt skulle hända med Vita Tiger också. Det är rejäla grejer, alltihop. Jag får önska mig vila 2017 istället. Eller lära mig surfa på stressvågorna.

Den finaste.
Vi har visat lägenheten för fyra olika parter nu, till och med en dubbel visning i lördags (varför min man låg som en klubbad säl i soffan efteråt), alla tycker vårt bo är väldigt ljust, väldigt fräscht, jättefint, sen har vi ändå fått nej från tre och inget svar alls från fjärde. Det här med att byta är supersvårt! Människor är så kräsna och veliga! Särskilt när man inte får till ett direktbyte. 
Så jag blev smått hjärnstressad igår, frustrerad, uppgiven, trött – jag började möblera om vår lägenhet utifall att vi bor kvar här första tiden, fundera på i vilket rum vi skulle stänga in katterna när lilltutan kommer (hon får inte stelkrampssprutan förrän vid 3 månader, katter är inte som hundar som håller sig på golvet, de hoppar upp i bebissängar och vagnar och kan i värsta fall kvävas/bitas/rivas), exakt hur medtagen jag blir efter förlossningen vs. trapporna utan hiss, om vi kan be hyresvärden bygga om vårt kök och badrum så att vi får in vissa underlättande maskiner, och så vidare. Men egentligen är detta inte ett alternativ. Jag vill bo på markplan, med gräsmatta. Jag är en hustjej. Jag vill ut härifrån med mitt lilla knytt, tillbaka till grönskan och den friska, stilla luften. Det sitter i kroppen som en instinkt.
Ebba, den humörigaste av våra katter som nog kommer vara tuff mot lilltutan, Lilltutan och så jag.

Lilltutan har börjat sparka. Varje dag känner jag henne, särskilt vissa stunder på dagen/kvällen, och det är så konstigt! Det är nåt där inne! Ibland vrider hon runt så att magen blir stenhård, och så är hon bara cirka 20 centimeter från huvud till rumpa. Tänk, när hon är det dubbla! Hjälp. Jag läser på om förlossning, bebisskötsel och BVC, jag blir nervös/orolig/förväntansfull, jag gör mentala listor i huvudet, jag är i stort, stort behov av att få inreda det där barnrummet och få ordning på redet/nesting-suget börjar växa sig enormt. Vi försöker späda ut alla inköp och inhämtningar från vänner och bekanta som fick barn för ett tag sen, och snart ska vi lägga in beställning på ny barnvagn!

Sovrummet i ”sommarstugan”!

Nån gång i början/mitten av april kommer Ada Wester med första grovredigeringsrundan av Vita Tiger. Vi kommer köra ett par vändor med texten, sen låta den vila över sommaren tills hösten. Då drar förhoppningsvis finredigeringen igång, tillsammans med Klara Bjelkenäs! Allt beror på hur jag, och därmed också lilltutan, mår och hur arbetsduglig min hjärna är.
Jag nåddes idag också av den oerhört fantastiska, glada nyheten att Förläggareföreningen ska se över Augustpriset! Det är precis vad jag väntat på, så länge! Att de åtminstone kan tänka sig att diskutera saken, åtminstone kan tänka sig att ta kritiken de fått under flera år på allvar! Nu återstår så klart att se om det blir nån förändring, men det här är tillräckligt för nu.
HUZZAH!

Följ och gilla: