Kategori: Skrivande

Mitt skrivande i olika former, mest som böcker men också annat, och våndorna och njutningarna med hantverket.

Skrivande

Dark på Netflix

16 februari, 2018

Kollar Dark på Netflix (#darknetflix) och gillar skarpt! Närmar oss slutet på första säsongen 😱🤯🤐 se den! Så smart manus att jag blir lite avis …

Och på tal om manus: jag skriver. Litegrann på svinottemorgnarna, innan jobbet, och ibland på kvällarna. Storyn tar form, språket också och Hannas bångstyriga person är tillbaka men i vuxen form. Det är skönt att skriva för vuxna människor, att kunna gå förbi de unga gränserna och helt in i mörkret.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Skrivande

Finn en katt

3 februari, 2018

Japp, still funny! 😜

Spenderar denna helg med min lilla fröken, som är förkyld, annars var en Vallda-tripp till mamma/mormor planerad, dit syster/moster med syskonbarn/kusiner skulle sluta upp. Istället snorar vi runt här hemma medan maken/pappan jobbar båtmässa, och så snart lilla fröken sover kapar jag åt mig skrivtid. Manuset är omstartat, var innan betaläsning ca 50 sidor och nu nere på 15 igen. Skam den som ger sig och allt det där …

Det är upp till mig nu. Jag känner mer än någonsin hur skrivet utmanar min styrka, att det i viljan och energin avgörs. Inget är självklart längre, inga genvägar finns. Jag måste jobba 32 timmar i veckan på dagjobbet och klämma in skrivtid runt omkring, och orkar jag inte det blir det inget.

Därför sitter jag ensam på en lördag bakom datorskärmen, omgiven av mörker som rör på sig, som viskar.

Följ och gilla:
Skrivande

13 år tidigare

21 januari, 2018

… knackade jag fram ord på den här burken, i det soligaste hörnet av makens lägenhet (där för övrigt tvillingarnas pappa bor i Kaninhjärta), och ett bokavtal var långt, långt borta. Ändå fortsatte jag kämpa, driven av drömmars längtan och envishet, en dåres starka övertygelse. För jag trodde att det låg i mina händer, att om jag jobbade för drömmen utan att ge upp skulle attraktionslagen bara ge mig den till slut, eller universum, eller ödet, or what not.

Jag hade eoner av tid, jag var ung, och 7 år senare (!) blev min dröm verklig.

Igår brunchade jag med mina vänner, en av dem fyllde nyligen år. Vi pratade om svårigheten med att få loss tid till saker när man blivit förälder och jag sa det högt för första gången: kanske lägga skrivet på hyllan ett tag? Fokusera på familj, jobb, hus? Ta det längre fram bara? De där eonerna är borta, kvar finns små kvartar här och där (I don’t do kvartar), och splittrade tankar (dagjobb, Rut, hus), och no room of one’s own. Jag är dock orolig för att jag, när skrivet väl är nedlagt, inte tar upp det igen. Att jag låter det ligga medan åren går och allting jag aldrig fått forma mina tankar kring ligger kvar i mig som i en sopbil, hårt komprimerat, oförbränt.

Sent igår, just innan läggning cirka 23:30, fann jag det:

  • Måndagar – skriv från valfri starttid till 11:30 här hemma, med tjocka hörselskydd och sovrumsdörren stängd, sen lunch, sen dagjobb 4 timmar
  • Tisdag-fredag – dagjobb från 8:00 sharp till 16:00 sharp, sen hem för att vara med Rut innan hon lägger sig

För utebliven lön tänker jag söka alla litterära stipendier jag kan och ignorera det faktum att jag inte tränar. Så! Livspusslet är lagt! Mitt livspussel! (!!!)

Hälsningar

🤯

Följ och gilla:
Skrivande

Journalister, se hit!

17 januari, 2018

Jag behöver era minnen av första åren som journalist, särskilt dem från ett sommarvikariat på en liten ortstidning, allra helst i Kungsbacka:

  1. Vad fick ni göra?
  2. Hur gick arbetet till på redaktionen/hur fick ni era arbetsuppgifter?
  3. Hur såg där ut?
  4. Fick ni en egen plats?
  5. Hur var stämningen?
  6. Hur var chefen?
  7. Några roliga anekdoter?

Det är till boken jag skriver nu, jag försöker få till ett studiebesök på lite olika redaktioner men det här kan hjälpa mig långt! Maila svaren till forfattare @ christinljungqvist.se.

Stort tack på förhand!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande

Göteborgsväder

16 januari, 2018

… kräver fodrade stövlar. Efter många vuxenår har jag äntligen förstått det här och fått ett par i present (decemberbarn).

I dag vankas kontorsröj på Mild Media, massa gammal elektronik som ska hivas, och i morgon ska jag skriva. Sen Denise Fernströms och Susanna Martelins fantastiska testläsar-respons har massor av trådar och idéer och scener poppat upp i huvudet på mig. Ser på boken med ny, klarare blick nu, så taggad på att få sätta igång!!

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Skrivande

Skriv för livet!

10 januari, 2018

Det här var jag förra veckan, när lokalfiket jag numer skriver på fortfarande hade storhelgstider (och inte öppnade förrän 10!).

Mitt skrivande har förändrats. Rut har förändrat det, och mig, som varje unge förändrar sin mamma. För(er)ut var Boken vad som fick större delen av min mentala energi, alla tankar och idéer, alla planer för dagen, nu är det hon. Och som jag älskar henne, behöver henne, det är inte det.

Det är insikten att tiden för första gången i mitt liv inte räcker till, på riktigt inte räcker till. Själen vill så mycket mer än kroppen klarar av, mina ben hinner inte med tankarna.

Jag bär på Rut i mitt huvud nu, och en vuxen skräckbok om Hanna Fagerström i desperat behov av att bli skriven, och dagjobbet på Mild Media, där jag ska få mer att göra framöver, och hemmastöket (när städade vi senast och vad ska vi äta?!), och träning, och husletande, to name a few.

Min fråga är: får man ihop det där sablars livspusslet? Eller måste man välja bort saker, viktiga saker, saker som avgör hur man mår?

Du som har barn och skriver och jobbar och lever i största allmänhet, hur gör du? Och klarar du det?

Följ och gilla:
Familj & vänner, Förlag, Skrivande

Allting

9 januari, 2018

… kan hända det här året, jag börjar inse det nu. Det blir en del att göra och en del att fira, privat och karriärmässigt. Jag menar, drömmer man om hus, som vi gör, är det snart läge 🏡

Bara en sån sak.

Följ och gilla:
Skrivande

Skrivklok

8 januari, 2018

6 år gamla ord  från precis innan jag debuterade med Kaninhjärta:

Jag vill ha ett vassare språk, ett som skär i hjärtat både smärtsamt och ljuvt. Jag vill veta saker om skrivandet, vara sådär skrivklok, med ett tag, publicerad redan. Jag vill skapa böcker som utvecklar och bidrar, som håller hög litterär nivå.

Är detta min generations akilleshäl? Vår ömma punkt som får oss att vilja ha allting bara ett musklick bort?

Vid middagen idag försökte jag återskapa ett citat jag läst en gång, every journey begins with one step, är det rätt så? Jag kände mig nöjd med mina steg, att vara mitt bland stegen, men den där ömma punkten ömmar ändå. Ibland önskar jag att allting kunde gå fortare, förutom åldrandet, att framgång plötsligt rasar ner över mig, att jag redan har ett vassare språk och vet saker om skrivandet och redan är publicerad och med i det offentliga rummet där författare diskuterar och skapar böcker som utvecklar och bidrar och håller en fantastisk nivå. Det där musklicket, jag kan inte sluta önska.

Tyckte det var fint att läsa nu.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Skrivande

Den olydiga

5 januari, 2018

… småbarnsföräldern, som inte lägger sig i tid utan pillar med hemsida, ror ihop varma mackor, kollar Modern Family. Hon tror hon har all ork i världen, att hon klarar att gå upp i tid till jobbet oavsett vad.

Don’t be like Christin.

Ser på den här veckan som en learning-by-failing, tillbaka till verkligheten efter mammadagarna, och att det nästa vecka är allvar. Då vankas spännande möte på dagjobbet (Mild Media) om min skrivtillvaro hos dem och ännu en ren skrivdag åt boken (arbetstitel Fantom) – skrivet i onsdags gick kanon!! Kanske, kanske för att jag släpper taget om Rut en bit, eller för att jag börjar hitta mitt skrivande mammajag.

Följ och gilla:
Bokmässan i Göteborg, Skrivande, Vita Tigern

KUPP!

20 augusti, 2017

En ganska harmlös sådan, men ändå …

Såhär är det: jag får inget seminarium på Bokmässan i år och det är JÄTTETRÅKIGT. Särskilt med tanke på vad Vita Tigern handlar om (migration, diktatur, nationalism, isolationism, värdet i att hjälpa varandra/svårigheten i att hjälpa varandra, vårt framtida klot, och vilka slags fordon vi kör då), det behövs att vi pratar om det här, särskilt i år. Särskilt för de unga.

Därför tänkte jag anstifta ett slags kupp: jag skulle önska att ni, alla ni som någonsin läst mig, kommer till mina scenframträdanden och FYLLER BÄNKRADERNA. Ta med alla ni känner! Farmor, grannen, en avlägsen kärlek! Gärna att några blir tvungna att stå upp. Gärna att ni ställer så många frågor efteråt att vi drar över på tiden. Gärna att vi är lite muntert stökiga, sådär? För om vi gör så, exakt så, KAN inte Bokmässan låta bli att bjuda in mig till ett storseminarium om Fantastik och SF för unga/Dystopier/Politik i ung litteratur/Subgenrer inom litteraturen/Varför man skriver framtidsböcker/Skrivandet som terapi, ett slags omvänd biblioterapi, nästa år. They simply just can’t.

Och bara som ett tillägg: det är helt tillåtet att bära färdglasögon, korsett eller annat passande. Jag kommer se ut ungefär såhär:

Följ och gilla:
Skrivande

Veleriet

12 augusti, 2017

Ja, jösses, som jag har velat det senaste. Från dess att Rut föddes har mitt skrivande förändrats: samma penna, samma nivå på berättandet men en annan motivering. Den att all fokus flyttats till henne, och att det jag gör indirekt påverkar henne, och att det då inte känns särskilt aktuellt att sitta instängd på kammaren, eller iväg på stadsbibblan, och syssla med nåt som kan bli stort men också litet istället för att bara … vara med henne. Eller jobba och tjäna pengar som kan ge oss ett bättre bo, en bättre tillvaro, roligare semestrar, ett pensionsspar.

Och sen inser jag att allt mitt inte ska kretsa kring Rut. Barn som växer upp så, med sina föräldrars obrutna fokus och förhoppningar, sina föräldrars åsidosatta drömmar, planer, behov, de bär mycket på sina smala små axlar. Jag skriver inte för nån annans skull. Jag skriver inte för att tjäna pengar. Allt jag gör kan inte ha ett pengafokus för då dör jag.

Antingen skulle jag skriva en vuxenthriller om Hanna Fagerström, då jag rent krasst tror den kan sälja mer än mina ungdomsböcker, eller så skulle jag skriva uppföljaren till Vita Tigern: Svarta Tigern. Jag valde det sistnämnda.
Jag valde med hjärtat.
Jag älskar den lilla tösen Avalon, och nån måste berätta hennes historia. Hon ska ju betyda enormt mycket för vårt framtida land.

Följ och gilla:
Skrivande

Istället för den här världen

1 juni, 2017

Jag har börjat fundera på varför jag så gärna och envetet behöver skriva, egentligen. Inte bara att det är så förbannat roligt och avskilt och lukrativt, utan vad det är med skrivandet som drar i varje liten del av mig. Och jag inser att det från allra första början handlat om defragmentering. Att jag, genom att skriva, lägger saker tillrätta inombords. Belöningssystemet har säkert också med saken att göra, inget hissnar så inombords som när en scen verkligen sitter. Dessutom förstår jag bäst genom att gestalta, leva mig in i, berätta – både mig själv och övriga världen. Jag behöver förstå, (vem behöver inte?), först då kan jag känna frihet.
Ah. Där har vi det: skrivandet är min totala frihet. Jag är Skytt, jag är liksom frihetsberoende. Och jag är rastlös, otålig – skrivandet är det enda jag aldrig tröttnar på. Kanske lider jag av en bokstav? Kanske lider jag av alla bokstäver?

Skrivandet är min gränslöshet, min kanal för alla tankar och känslor. Jag blir grinig när jag inte får skriva, känslomässigt och tankemässigt förstoppad. Skrivandet skänker mig en själslig balans, och så mår alla bra runt omkring mig.
Sen har en annan tanke börjat kittla också, den att jag behöver, eller vill, fly den här världen. Som att den blir för mycket ibland, eller att nåt fattas den, eller mig. Och det gör mig än mer fundersam, och lite, lite orolig. För jag har allt jag nånsin önskat mig (förutom hus), betyder det att jag aldrig ska bli nöjd?
Eller är den där strävan bort, eller till nåt mer, varje kreatörs förbannelse?

Ibland undrar jag hur det skulle vara ett vara en mindre tänkande människa. En som inte sönderanalyserar saker, bara är lite mer. Om det skulle göra mig mer lycklig.
Och mindre kreativ.

Följ och gilla:
Skrivande

Fantasy för vuxna

25 maj, 2017

… alltså, hur smalt är det? Jag vill gärna skriva lite mer seriös fantasy framöver, jag har massor av manusskisser som nog är för mörka för barn och ändå inte riktigt skräck heller. Bara mer allvarliga, djupgående. Men är det nån idé?
Säljer det?
Läses det?
Nån som vet?

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Skrivande

Ett löfte

23 april, 2017

Varje gång jag släpper bok dippar jag. Varje gång. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Jag tänker att jag borde vänja mig snart, eller hitta ett bra sätt att hantera hela grejen på (inga recensioner, tråkiga recensioner, långa dagar/veckor av stiltje, känslan av att ”inget hände”, känslan av att ha lagt flera år på ”inget hände”), men än har det inte hänt.
Och jag ifrågasätter mitt yrkesval.
Och jag undrar om det alls är värt att skriva vidare.
Och jag får en kommentar på Instagram som helt ändrar min fokus:


Min snart 14-åriga dotter läste ut #vitatigern idag och hälsar till dig att boken var superbra, kanske till och med den bästa boken hon läst någonsin 🙂 

Jag skriver ju inte för recensenterna, inte egentligen, utan för ER, för MIG. Det är VIKTIGT. Inget man blir rik på, utan mitt bidrag till den här världen, mitt försök att ge tillbaka, min önskan om att fylla någon med nya tankar som, till slut, kanske leder till en positiv förändring. Kanske bara för en person, eller för flera stycken.

Och som min kloka fellow writer Charlotte skrev, Om vi kan justera våra drömmar och förhoppningar så att det passar med hur verkligheten ser ur tror jag att våra skrivande liv blir mycket bättre. Mindre resultatinriktade, mindre ångestfyllda och mindre pressade. Då kan vi förhoppningsvis skriva för att vi älskar det och inte för alla de andra anledningarna! 

Jag vill så gärna kunna arbeta med det här, på heltid. But who am I kidding? Mig själv, uppenbarligen. Jag skriver ju för sjutton för unga. Ska jag alls ha en chans att få nåt vettigt betalt för all tid jag lägger ner måste jag gå över till deckargenren. Göra en Mons Kallentoft. Och det vill jag inte. Jag vill skriva om det jag vill skriva om, inte skriva för att tjäna pengar. Det finns planer på en thriller längre fram i tiden, och av helt andra anledningar, men inte nu. Inte såhär.
Och då är det så. Då är det att jobba med något annat istället, till exempel som administratör/sekreterare på en byrå någonstans i Göteborg eller Kungsbacka, så att vi kan bo i en fin villa. Så att jag kan skriva böcker en gång i veckan men leva lycklig resten av livet.

Jag tänker ge oss alla ett löfte också: jag lovar dyrt och heligt att aldrig, aldrig sluta skriva böcker. Kanske ta pauser ibland, men aldrig sluta helt. Tvivlar jag igen, så som jag gjort det senaste, håll upp detta löfte in my face. Mmmkey? Samma sak om jag nånsin igen funderar på att klippa lugg.

Tack för att du läste ända hit ????kram på dig!
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Skrivande

Nu svarar jag!

17 mars, 2017

Jag hade frågestund för ungefär en vecka sen och här kommer svaren!

Fråga: Jag undrar om du någon gång innan du blev utgiven tog hjälp av en lektör och om du i så fall kan rekommendera någon?

Oj … jag måste tänka (jag har hållit på med det här i 10 år nu! Eller längre!). Svaret blir nog nej. Inte vad jag kan minnas. Det kostar ju en del. Jag gick skrivkurser – där är ”lektörstjänsten” inkluderad. Man läser vanligtvis varandras texter, lär sig att ge och att samtidigt ta emot konstruktiv kritik. En av de största aha-upplevelserna jag nånsin fått. Den sved, kan jag säga. Jag skrev om en rödhårig tjej (doh!) som var synsk (en tidig version av Hanna), men jag var på tok för närvarande i mina egna texter. Jag behövde ta ett steg tillbaka och låta texterna få vara sina egna, utan mig. Kanske låter flummigt. Men vi författare är bara medier, en kanal för texterna att passera genom. Så ser jag på det.

Fråga: Jag undrar lite om hur det kändes att byta spår helt och hållet med ny genre på den nya boken, speciellt som du inte visste hur det skulle bli med förlag osv!

(För som jag uppfattat det brukar många etablerade författare skriva kontrakt utifrån ett synopsis eller några kapitel, sådär ”in progress” när de är etablerade och håller sig till samma förlag och genre, ungefär?)


Det kändes så jäkla bra. Jag behövde göra nåt nytt! Och jag behövde dessutom fantastiken … jag skrev fantastik när jag var tonåring, det var så skrivandet började för mig. Jag ville åt den sortens skrivande igen, sorten man kliver in i mer, lever ut mer. Det har varit, och fortsätter att vara, en underbar genre att skriva i!
Jag var ganska kaxig i början av Vita Tigern, tänkte att jag så klart skulle få den utgiven (kanske på ett alternativt förlag med redan öppna fantastik-kanaler?), men den kaxigheten gav med sig när jag insåg att det ändå skulle bli svårt. Jag vet inte hur det är för andra etablerade författare, men för mig har det alltid varit så att jag först måste skriva boken, sen få den antagen. Kanske om man säljer mycket, att man då kan bli antagen på några fesna sidor synopsis. Jag tror dock det är mindre vanligt.


Fråga: Jag undrar hur du gör med språket i dina ungdomsböcker, dvs anpassar du efter en ung läsare, hur tänker du kring dialogen etc…?


Jag är en väldigt dålig författare när det gäller att anpassa mig. Så nej, jag anpassar mig inte. Jag skriver så som jag vill skriva, så som jag tycker att det låter när jag skriver dialoger och så som jag tycker att karaktären berättar när jag skriver löpande text.

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Jag ger mig av

20 februari, 2017

… på bloggturné. Först ut att få besök är eminenta Charlotte Cederlund, författare av den fantastiska, framgångsrika Idijärvi-trilogin (som jag inte har läst än, jag skyller på Rut). Hon bor i hus med man, barn, hund, katter, och pusslar liksom jag för att få ihop alltsammans med skrivandet. Jag märker att vi har mycket gemensamt (för att inte tala om fräknarna!), ändå har vi inte träffats. Det ska allt ändras till bokmässan i september, tänker jag.

Hos Charlotte skriver jag om Världen av i morgon 22 februari. Länk kommer när tid är!

Nästa vecka gästar jag Tentakelmonster, det vill säga Andreas Ljungström.

Följ och gilla:
Skrivande

Ni vet känslan?

26 januari, 2017

När man verkligen vill skriva nåt och dessutom har tiden och bokstäverna liksom bubblar i fingerspetsarna? Men man inte vet vad man ska skriva? Bara ATT man VILL?
Den känslan.

????

Följ och gilla:
Rävsång, Skrivande, Vita Tigern

Rävsången

25 januari, 2017

Kanske var det höst istället för vår. De flesta större författarna släpper nytt då och det är utmanande för en
semikänd att få synas. Eller kanske var det just den hösten, 2014 – tidningarna hade det svårt, recensionerna av böcker krympte till näst intill obefintlighet, det har ännu inte riktigt hämtat sig. Och recenseras det är det allt som oftast en vuxenbok. Sällan en ungdomsbok. Knappast en barnbok.
Kanske började läsarna tröttna på mina spökerier.
Eller så var boken inte lika bra som mina två första, som jag minns att en bloggare tyckte. Stackars Finn. Stackars stammande, sårade Finn och hans alkoholiserade pappa.

I dagboken skrev jag Ingenting är som det brukar vad gäller att släppa bok. Jag tar bloggrecensionerna hårdare, bokmässan (och min litenhet där) hårdare. Kanske har jag byggt upp förväntningar, utan att inse det? Börjat ta vissa saker förgivna?


Det gick inget vidare för Rävsång. Knappt några recensioner i gammelmedia, halvglada bloggtillrop. Efter två bra boksläpp kom ett mindre bra, helt enkelt, och vad det berodde på är svårt att säga – kan mycket väl ha varit en blanddiagnos (Litesämrebok-Färrebokrecensioner-Högaförväntningar)! Somliga tyckte bäst om den här boken, särskilt de som inte läst nåt av mig tidigare (och särskilt män, vad jag förstått). Men jag tog det hårt. Jag kände mig nästan körd som författare. Det var ju liksom inte åt det här hållet det skulle gå med karriären, utan uppåt!

Jag behövde göra nåt nytt. Jag tänkte så tunga tankar, oroade mig för både det ena och det andra – jag började skriva på Vita Tigern. Det var knappt att jag mäktade med det. Jag minns att jag hade som inställning att göra det bara för min skull, utan att tänka att boken/böckerna nödvändigtvis skulle släppas. Som det här med att illustrera till, redan från början tänkte jag att bilderna nog aldrig skulle hamna i boken, om den nånsin blev antagen. Det var mest för mig. Att få backa tillbaka in i skrivet, långt tillbaka – hela vägen till mina tonår. Till fantasin, fantasyn. Till illustrationer på pappersark stora som tavlor, hemmasnickrade omslag och lajv i Valldas skogar, på Valldas ängar. Där ingen såg. Bara min bästa vän och jag, lika udda, lika obekymrade om vad folk tyckte om oss. Vi hade ju varandra och det var det enda som räknades.

Jag tog mitt skriv och gick i barndom – skrivet av Vita Tigern har på nåt sätt blivit en läkeperiod för mitt skrivarjag. Det har tagit 2,5 år (!) och sig massor av olika uttryck, men nu börjar jag bli klar.
Och jag har en agentur nu.
Och jag har ett förlag som vuxit sig större och starkare.
Och jag märker att det är bra mycket lättare att prata om dessa böcker än mina tidigare, det finns liksom så mycket att säga!

Räven sjöng en höst och sen aldrig igen, jag hoppas att tigern tar sig längre. Att den når er, allihop, och biter sig fast.

Följ och gilla:
Skrivande

Längtan till skrivet

1 januari, 2017

… är en längtan som aldrig ger sig, utan som växer. Som suger tag i en när man tänkt sig att sova. Som kittlar i maggropen när man ser nåt särskilt, hör nåt särskilt, får veta nåt särskilt och man bara måste göra av det nånstans. Skriva är att förklara svåra saker för sig själv. Skriva är att existera fullt ut. Skriva är att vara, helt och hållet.

Jag längtar efter att få vara, helt och hållet. Efter att få förstå svåra saker och existera fullt ut.

Men tillvaron nu är vacker. Så galet intensiv att jag aldrig lyckas varva ner, ens om kvällarna/nätterna när jag får sova lite. Och ändå, om jag råkar få se fotografier på Rut från bara nån vecka tillbaka, eller än hellre nån förödande månad (!), och blir toknostalgisk (!!!), då spelar liksom skrivet ingen roll. Jag vill ha det, jag behöver det, det växer sig monstruöst stort inombords men herregud, så tiden rinner oss ur händerna! Så fort hon växer! Förbi skrivlängtan, förbi mina moderskänslor – plötsligt är hon en toddler och griper efter ALLT, blir upprörd om man tar saker ifrån henne, blir upprörd om man inte förvarnar innan man tar av henne strumporna eller lyfter upp henne. Hon är det enda i mitt liv som kan konkurrera ut skrivet och samtidigt berika det. Jag känner mig nästan självlysande av alla oskrivna ord, löst formulerade meningar och trådar av historier – längtan till skrivet berikar min tid med henne.
Liksom, när jag känner mig som en smått urkramad och färglös mamma kan jag fantisera om Vita Tigern, vad det ska bli av boken, vad det ska bli av mig, och inte känna mig fullt så grå längre. Skrivet, och längtan till skrivet, är min näve kattguld, mina fina stenar. Nåt jag hittat och som är bara mitt. Det är så gott att ha. Tänk, om jag inte hade haft det?

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Redigerar

22 november, 2016
… när liten lagt sig för natten. Och jag blir lite kär i min egen text. Den börjar bli sitt allra bästa jag och det var så länge sen jag satt och skrev den att jag kan se hur stark den faktiskt är. Distans är bra! Man får särskild distans till skrivet med ett barn. 

Följ och gilla:
Agentur, Skrivande, Vita Tigern

Midsommar

23 juni, 2016

Det börjar uppstå en tradition kring midsommar, att jag och maken far till min familj, sen vidare ut i det gröna söder om Kungsbacka. Här firas det ordentligt med midsommarstång, grillning, häst och vagn, en massa smådjur. Bara vädret blir som Göteborgs-Posten säger kan vi stå såhär och tyka oss mellan bilarna igen, jag och bror, och gotta oss på en träbänk med korv och bröd, sill och potatis, och så vidare.

Det var på den här turen som vi förra året hittade en övergiven busskur, också. Som att kika rakt in i mina tiger-böcker om en avlägsen framtid.

Avalon, på en övergiven bit av E6:an.

Och på tal om detta: jag och Ylva på agenturen hade ett gott snack igår. Vi pratade tidsplan, manusredigering, stoff till presentationsmaterial – det är alltid lika spännande att få läsa hur andra beskriver det jag skrivit. Med andra ord: jag är väldigt lättad att det inte är jag som skriver texterna för böckernas baksidor och försäljning och media. Det är apsvårt att sammanfatta så många tankar till nåt snitsigt!

Dock har jag märkt att det är lättare att berätta vad tiger-böckerna handlar om, face to face. Jag har mycket att säga! Möjligen för att människor lockas av framtidsskildringar men titt som tätt ryggar när de hör ordet ”spöken” (temat i mina tidigare böcker). När någon frågar kan jag enkelt säga ”Sverige om 300 år, världen har ‘vuxit igen’, man kör svävare istället för bilar och lever i ett grönt men skrotigt samhälle – och i detta får vi följa en ung tjej som heter Avalon McCoy. Hon är dotter till ett par hotellägare och väldigt, väldigt snokig av sig, vilket gör att hon snubblar över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig”, istället för att famla kring tonårsångest, psykologiska undertoner, livet, döden och däremellan och se hur läsaren tappar intresse. Det har faktiskt hänt, trots att böckerna om Hanna fått fin kritik – jag jobbade på Akademibokhandeln förut och prövade att sälja böckerna vid flera tillfällen som en form av test. Förr eller senare var jag tvungen att nämna att det finns ett övernaturligt inslag, ja, alltså spöken, och ljuset liksom slocknade i läsarens ögon. Ett typiskt misslyckatsälj-tecken.

Förmodligen är det fördelen med handlingsdrivna böcker, och realistiska. Man kan säga mycket om dem. Sen finns så klart de psykologiska, mörka undertonerna kvar – räds icke! Enligt mig är böcker utan mörker inte särskilt läsvärda. Jag vill åt de där bottenlösa djupen, även om de bara skymtar till. Det bara måste få suga i magen ibland, skräckkittlas lite.

Följ och gilla:
Förlag, Skrivande, Vita Tigern

Redigering av Vita Tiger

10 juni, 2016
Jag är inte lika med som innan men det går! Hjärnan har inte svikit mig än! Jag är på sida 66 av 305, har ett långt ”attgöra”-dokument, har ett ”övergripandefunderingar”-dokument från Ada Wester, förläggare på Gilla Böcker (del av Lilla Piratförlaget), som jag redan skrivit övergripande svar till, och så vidare. Och det känns lugnt, starkt, tryggt att smita in i den här världen igen, även om det behövs vissa ”morötter” för att locka en gravid kvinna när sommarvärmen är här …

Jag kan karaktärerna och storyn i sömnen (jag har faktiskt drömt att jag stått på en framtida Göteborgsavenyn med grönska sprängande ur asfalt och sten och svävande fordon runt mig), thank GOD, jag kan absolut inte skriva nåt nytt nu. Och jag minns att jag längtade till just denna tidpunkt i processen redan för ett år sen – tidpunkten då boken är skriven och man pillar i den, stärker den, adderar och drar ifrån. Vissa grejer har jag kommit på i efterhand och ska föra in, men mest handlar det om Adas värdefulla synpunkter och vinklar, som gör mig alldeles lycklig. Visst, respons från förlag är tuff! Man är inne i nåt heligt och möblerar om. Men hon gör det lätt att ta till sig. Eller, vi har jobbat så många gånger ihop nu att jag nästan (men bara nästan) inte ens behöver hennes hurra-rop längre. Fast det pirrar så klart till i hela mig när jag scrollar till nästa sida och ser hennes ”bra” och utropstecken i slutet på ett kapitel – det är bra att få förstå vad som funkar. Och det mesta verkar funka. Och jag är bara så glad just nu.
Dessutom blir boken bättre av det här, det har jag sett vid tre tillfällen tidigare. Efter all respons och redigering, när texten är satt och boken ska korrläsas inför tryck, då är den alltid sitt allra bästa. Dit når man inte utan gott samarbete.

Känslomässigt är det ändå starkast i början av ett bokskriv, då blir allt så tydligt, åtminstone för mig. Nu har jag på nåt sätt gått vidare (in i bebisdimman), och försöker därför påminna mig med bilder som den ovan, eller lyssna på böckernas växande soundtrack:

Eller hitta nåt nytt, fast det är inte lätt. Särskilt inte när jag är gravidlat. Hur som helst, jag är på gång! Förhoppningsvis håller vi tempot så att boken når er våren 2017 – det är absolut bäst att släppa nytt på våren om man skriver för unga eller är sådär semikänd. Då har man gott om tid till att sprida ordet om boken och få in en fot på på årets bokmässa. För på hösten, när bokmässan är,  släpper alla gammelrävar sina deckare och då försvinner författare som jag lätt i mediasuset. Det vill jag aldrig uppleva igen, och inte ni heller. Det kan jag lova.

Planen framöver ser ut som följer: 
  1. redigera klart Vita Tiger och lämna in
  2. möjligen få en andra redigeringsomgång från Ada (kanske först till hösten?)
  3. finlira i boken tillsammans med Klara Bjelkenäs (redaktör på Gilla Böcker)
  4. sätta boken, korrläsa, pilla och fixa (allt det där som förlagen kan)
  5. kontakta en viss omslagsmakare för att se om vi kan samarbeta (nåt jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN hoppas)
  6. planera boksläpp och så vidare, med mera, et cetera
  7. och nånstans i mitten av allt detta föda ett barn
Följ och gilla:
Familj & vänner, Skrivande

2 månader och 18 dagar

27 april, 2016

… sen kanske nåt händer. Eller så händer det tidigare, eller så händer det senare. Men sablars, så tiden går ändå. Jag ska alltså väldigt snart få känna på krystvärkar, and I’m so excited!

Vi har, efter många turer, bestämt oss för att stanna kvar i Majorna över sommaren. Vi hinner inte byta till något lantligare innan dess, det är bara att inse och acceptera. Fast det svider lite i hjärta och själ. Jag skulle vilja låta mig själv och katterna komma ut i solen på alldeles eget gräs, jag skulle vilja låta tut sova i sin vagn i skuggan av ett träd, jag skulle vilja se maken grilla middag och dricka en god öl och tycka att livet är sådär härligt … men det blir nya tag till hösten, helt enkelt. För vi ger oss så klart inte! Vi är inte såna som ger oss.

Så, nu börjar istället en intern omflytt, där vi knör in vår säng i arbetsrummet, tut får vårt rum (hon är ju så liten i början att hon mest ligger i sin säng och bajsar, som min syster sa, men hon kommer å andra sidan ha en massa stora tillbehör som garderob! vagn! skötbord! bra då att ha ett gemensamt utrymme för detta och eventuella presenter … och dessutom vill jag inreda det där barnrummet), och lägenheten ska få sig ett ansiktslyft av rang. Det ska dras fram för tvätt- och diskmaskin, läggas nytt golv, bytas kakel, bänk och luckor i köket, sättas in nya innerdörrar, besiktigas vitvaror och toalettstolar och handfat – när vi är klara med alla finfina tillval Familjebostäder erbjuder ska ingen, ingen, kunna tacka nej till vår lya. De ska bli bländade när de kommer in, de ska bli wowade, och varje liten vrå ska viska ”du är hemma nu, det är här du ska bo, säg ja, säg jaaa”. 


Och så blir det vips aplätt att byta lägenhet.  


Fredagen som var fick jag äntligen skrivit det där synopset till bok två, arbetsnamn Svarta Tiger. Jag hade klipptid kl. 10 på Fritzis Hair Parlour, kånkade med mig datorn dit och sen hela vägen uppför avenyn (från Valand till Stadsbiblioteket, aj aj korsryggen), köpte mig en sallad och en liten kolapaj och så arbetade jag igenom allt. Massor av lösa stycken, instoppade i olika dokument, och anteckningar på lappar och i mobilen som först blev ett synops, sen uppdelat i kapitel. Nu är ryggraden lagd, storyns början, mitt och slut, och jag tänker att medan jag redigerar Vita Tiger med förlaget (Gilla Böcker) kan jag peta in mer saker eller kapiteluppslag i Svarta Tiger allt eftersom. Det är bara gott att ha en grund att stå på – det absolut enklaste med skrivet är pillet, det svåraste är massan, berättelsen, boken

Jag undrar allt hur finredigeringen i höst ska gå, med tut ute och ett nytt liv. Vi ska möblera om och strukturera upp vårt arbetsrum/sovrum, exempelvis vrida våra skrivbord mot ytterväggen, där fönstret är, så att de står på rad, och sätta upp hyllor och göra det fint – sånt brukar ge ny energi för mig. En ”ny” arbetsplats, liksom. Vi får hoppas det kan räcka som motor. Och vi får hoppas att tut är en bebis som sover, äter och gör ifrån sig som hon ska, gärna att hon sover minst fyra timmar i sträck under nätterna. Då borde skrivet inte vara några problem. Men det pirrar allt i mig, detta nya. Jag har en känsla av att hon kommer förändra mitt skriv till det bättre, betydligt bättre. Att hon kommer förändra och fördjupa mig som människa och därigenom mitt uttryck. 
Därför kanske Svarta Tiger blir än bättre än Vita Tiger. Och därför kanske Vita Tiger verkligen kan släppas våren 2017! Efter allt mitt gnat här över vore det fantastiskt, jag vill ju att ni ska få läsa … 

Följ och gilla:
Agentur, Förlag, Skrivande

Ostadigt väder

8 mars, 2016

Jag trodde jag skulle vara besparad från de flesta graviditetssymtom (det funkade i vart fall med kräksandet, har inte kräkts en enda gång!!!), inte mig tänkte jag. Och de första månaderna har jag varit ungefär som vanligt till humöret. Men nu låter det lite annorlunda. Jag har liksom noll tålamod med det mesta och väser som en sur orm så snart nåt går emot mig eller trasslar. Och som allt trasslar! Bara för att jag blivit klumpigare. Finmotoriken sätts långsamt ur spel, jag snubblar, tappar, går in i saker och kommer med stor svårighet upp från låga höjder själv. Som tur är märker jag hurdan jag är, både under tiden lite sådär hjälplöst och efteråt, och ber om ursäkt. Mest till min stackars man.

I alla fall, nåt mer som inte blivit som jag trodde var bloggandet. Som ni nog märker. Kanske behöver jag ett nytt forum? Jag har ju klurat på det där med podcast ett tag, och jag fick en bollmikrofon på stativ i julklapp av mannen, och jag har fixat ett gratisprogram för inspelning, och jag har en bekant som kanske kan fixa en snitsig jingel, och jag har ett podduppslag. Så. Ja. Det kan bli podd hädanefter. Det blev i vart fall inget bloggade. Jag har ingen skrivlust alls, faktiskt. Jag har köplust, fixarlust, flyttlust, och jag längtar efter våren.

I morgon ska vi hålla visning av vår lägenhet igen. Det är andra försöket, denna gång med ett trepartsbyte där lägenheten i Kungsbacka i så fall blir vår. Kvinnan som kommer i morgon bor i Vasastan och vill flytta till ett barnvänligare område, då är Majorna The Place liksom! Fast vi vill till Kungsbacka, närmare min familj.
Jag har haft ögonen på Kungsbackalägenheten sen i höstas. Den har egen gräsmatta, med ett pyttigt staket, ett träd och öppen utsikt bortanför, och den har plats för diskmaskin, tvättmaskin och torkskåp, och sol, massor av sol. Särskilt rakt in i rummet jag tänker mig som lilltutans, med smörblomsgula väggar. Vi är så redo för nåt annat nu, vi, katterna och livet som är på väg. Bara det att ha sin egen ytterdörr och kunna gå rakt ut på marken med barnvagnen? Eller att kunna släppa ut katterna varje dag hela året? Vilket liv.

På torsdag tar jag och mannen tåget till Stockholm, och på fredag träffar jag förlaget. Vi har mailats sen förra veckan angående avtalet, det är alltid så svårt när förlagen själva skriver dem istället för att välja Sveriges Författarförbunds mönsteravtal. Med självskrivna avtal måste jag som författare klura kring vad det innebär om inte det eller det står angivet, om inte si eller så blivit specificerat, om vi ska diskutera vissa detaljer längre fram (jag vill ha allt svart på vitt direkt). Lyckligtvis har jag agenturen som bollplank, som kan peka på vad som faktiskt är viktigt, och jag tror det blir rätt såhär. Men svettigt har det varit, och smått ångestfyllt. Jag ogillar diskussioner. Det är väl en dum sak att ogilla, egentligen.

Nu blir jag tyst här över igen. Jag har mitt ostadiga väder att tänka på, och väldigt mycket att göra. Så, håll tummarna gånger två för oss och mig, så berättar jag allt nästa vecka!

Följ och gilla:
Skrivande

En måndagsenkät från Kultwatch!

7 mars, 2016
Vad skriver du?
Böcker, främst för unga. Men jag har ambitioner för både äldre och yngre. 
Är det inte ensamt att sitta och skriva?
Nej, det är skönt. Fast bara om jag vet att jag får sällskap nån gång under dagen, som att maken kommer hem eller att jag ska träffa nån vän. 
Drömmer du i bilder eller ord?
Kan man drömma i ord? Jag drömmer absolut i bilder, oftast ganska narrativt. 
Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?
All betydelse.  Ju rikare ordförråd desto mindre sannolikt att du tar till knytnävarna för att göra dig förstådd, desto större sannolikhet att du kan gå på djupet i en teoretisk eller filosofisk diskussion. Jag har fått mina starkaste, intellektuella upplevelser genom det lästa/skrivna eller talade/sagda ordet, med en människa som är på samma nivå som jag – jag har kommit närmast sanningen så.
Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?
Moral är svår att undvika när jag skriver, även om jag i det längsta försöker låta läsaren själv bestämma över karaktärerna i mina böcker, om de är goda eller onda, gör rätt eller fel. Moralen märks förhoppningsvis under väldigt många lager av mina historier, ungefär där den inte påverkar läsaren i nån särskilt riktning. 
Vem skriver du för?
Mig själv – jag kan inte skriva för nån annan, då tappar jag min röst. 
Varför skriver du de texter du skriver?
Det är de som vill ut. Texterna är produkter av mina intryck, tankar, åsikter, de handlar om sånt som jag själv klurar kring. 
Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?
Ja. Smågrejer i mina tre böcker, sånt som människor i min närhet kanske skulle ta anstöt av på nåt sätt. Men det har gått förhållandevis smärtfritt!
Vem vill du ska besvara denna enkät?
Fredrik Persson!
 
Källa: Kultwatch
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Mitt i väntandet

16 februari, 2016

… tränar jag lite. Och det är dagens tips! YOGA! Mångtusenårig, medicinsk träningsform som förenar kroppen med det inre som inget annat. Faktiskt inget annat. Jag hittade den här för ett tag sen och provade nu, kroppen känns starkare och vitalare efter bara dessa tio minuter. It’s amazeballs!
Mammayoga/gravidyoga:

Sen är så klart inte alla gravida här inne! Det finns en hel del videos för er också. Förr hade Linnéa Jensen en youtube-kanal med massor av bra vids, den har hon dessvärre plockat ner. Men Jacob har sin up and running till exempel. Allra bäst är så klart att träna för en yogalärare – videos på nätet kan man se som ett första steg, eller ett fortsatt steg. Jag har gått gravidyoga på Göteborgs Yogacenter, sista kurstillfället var förra tisdagen, men eftersom det bara var fem gånger får jag liksom upprätthålla träningen själv. Så det här räcker bra för en ”van” yogi.

I övrigt väntar jag på att höra från förlaget också. Ni kommer att få veta så snart jag vet! Men för första gången nånsin känns inte väntandet särskilt jobbigt. Snarare sluts jag in i nåt slags bubbla av saker som behöver fixas inför lilltutans ankomst och tänker inte så mycket på skriv. Fast igår bubblade de första raderna av bok två i serien upp, då var jag tvungen att skynda hem från spårvagnen, slå på datorn och fånga dem. Möjligen byter jag berättare i bok två, jag är inte helt säker än. Eller så varvar jag Avalon med henne.

Japp, så ser tillvaron ut! Nu ska jag duscha och ta mig till jobbet. Flex is the shit!

Följ och gilla:
Skrivande, Vita Tigern

Det sista

22 januari, 2016

Jag är asnära slutet av Vita Tiger nu (!!!), det är så att det hissnar i bröstet, och bara därför blir skrivet så himla känsligt att prata om. Men jag satt i vart fall på Göteborgs Stadsbibliotek från klockan 10 till 14 idag, och pausade just som tredje växeln ska i. Det är menat att bli ett andlöst, hjärtsmattrande sista kapitel, jag behöver vara utvilad och fräsch i huvudet när jag tar mig an det. Alltså behövs en skrivsession till, eller kanske två, sen lite småpill, sen är jag klar. Och det ska bli så satans skönt (!!!) att äntligen lämna in igen, igen, även om jag inte längtar efter mellantiden och den jobbiga beskedsväntan. Jag har ju hållit på med det här bokprojektet så länge, tecknat illustrationer till, klippt mitt hår kort, bestämt vem som ska vara omslagsmakare, filmat mig själv under arbetets gång, fantiserat, drömt, köpt två par runda ”goggles” (fast det är egentligen solglasögon), åkt på steampunk-festival och levt mig in. Precis som när jag var 14 år och skrev den där fantastikserien för hand med min bästa vän. Det har varit en rejäl resa, rolig och enormt krävande, och jag hoppas för min skull att det nu är dags för nästa etapp, nämligen den där förlaget gör entré.

(Tiger-sviten, där Vita Tiger är första av planerat tre böcker, har funnits i mitt huvud sen 2013. Jag började skriva i augusti 2014, lämnade in första manuset i januari 2015, skrev om och lämnade in det igen i april 2015, skrev om ännu en gång från augusti 2015 fram till dags dato. Historiens kärna finns kvar men hur saker och ting berättas har förändrats flera gånger om. Vill man veta mer exakt hur det har gått till kan man kolla in mina Att-inlägg eller alla inlägg under etiketten Vita Tiger.)

Det var i vart fall länge, länge sen jag la ner så mycket tid på ett bokprojekt. Senast var jag mellan 20 och 27 år, då jag skrev om, skrev om, skrev om det som slutligen skulle bli Fågelbarn, min andrabok. Men det är väl så med viktiga historier – de biter sig fast, hårt. Nu försvinner jag in i skrivbubblan igen, så hoppas jag att jag, nästa gång vi hörs, kan säga att grejer är på gång!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Rävsång, Skrivande, Vita Tigern

Massor av rävar

16 januari, 2016

Jag har visst en drömtydare bland mina läsare? Jag drömde himla märkligt, och tydligt i natt. Det var massor av rävar, alltså överallt! Orangea, och ungarna var svarta. De såg ut att vara döda i snön, sen rörde jag vid dem och då levde de. Så jag försökte rädda dem. Sen befann vi oss på nån medelhavsö där rävarna flöt runt döda under vattenytan.
Och jag förstår inget.
Shoot! 🙂

I går satt jag och skrev på Göteborgs Stadsbibliotek. Gick bra! När det där gänget som missuppfattade enmansplatserna till grupplatser och som pladdrade om att öppna en pizzeria gick, innan de två chalmeristerna som med monotona basröster rabblade ekvationer. Jag fick i ordning på början till slutet och nu känns det fullt möjligt att fortsätta. Det blir att försöka igen, nästa vecka. Får se om jag kommer över ett grupprum då, eller en väl dold vrå på bibblan. 
Nu ska vi
  • dansa ut julen
  • ta snöpromenad (i termobyxor)
  • hämta baddräkt från Zalando
Senare i kväll blir det middag hos svärfar. Och i morgon kikar vi på ett möjligt lägenhetsbyte i Kungsbacka!
Följ och gilla: