Kategori: Funderingar & tips

Funderingar & tips, Skrivande

Göteborgsväder

16 januari, 2018

… kräver fodrade stövlar. Efter många vuxenår har jag äntligen förstått det här och fått ett par i present (decemberbarn).

I dag vankas kontorsröj på Mild Media, massa gammal elektronik som ska hivas, och i morgon ska jag skriva. Sen Denise Fernströms och Susanna Martelins fantastiska testläsar-respons har massor av trådar och idéer och scener poppat upp i huvudet på mig. Ser på boken med ny, klarare blick nu, så taggad på att få sätta igång!!

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Skrivande

Skriv för livet!

10 januari, 2018

Det här var jag förra veckan, när lokalfiket jag numer skriver på fortfarande hade storhelgstider (och inte öppnade förrän 10!).

Mitt skrivande har förändrats. Rut har förändrat det, och mig, som varje unge förändrar sin mamma. För(er)ut var Boken vad som fick större delen av min mentala energi, alla tankar och idéer, alla planer för dagen, nu är det hon. Och som jag älskar henne, behöver henne, det är inte det.

Det är insikten att tiden för första gången i mitt liv inte räcker till, på riktigt inte räcker till. Själen vill så mycket mer än kroppen klarar av, mina ben hinner inte med tankarna.

Jag bär på Rut i mitt huvud nu, och en vuxen skräckbok om Hanna Fagerström i desperat behov av att bli skriven, och dagjobbet på Mild Media, där jag ska få mer att göra framöver, och hemmastöket (när städade vi senast och vad ska vi äta?!), och träning, och husletande, to name a few.

Min fråga är: får man ihop det där sablars livspusslet? Eller måste man välja bort saker, viktiga saker, saker som avgör hur man mår?

Du som har barn och skriver och jobbar och lever i största allmänhet, hur gör du? Och klarar du det?

Följ och gilla:
Författarskap, Funderingar & tips

Facebook under lupp

5 januari, 2018

13 timmar efter publicering såg det ut som på bilden. Över 100 gilla-markeringar, vänner till vänner till följare som sett och kommenterat, ett par tusen användare som ögnat förbi i sitt flöde … jag läste Sölve Dahlgrens inlägg gällande trender i bokbranschen inför 2018 och insåg att han satte ord på en känsla jag haft ett tag:

Har du en Facebooksida (författare, bokhandlare, förlag, bibliotek) så har du säkert redan under hösten märkt av att dina inlägg når ut till färre läsare och får mindre spridning än för ett år sedan. Det är egentligen bara en fortsättning på det som redan tidigare är Facebooks utmaning – allt mer innehåll publiceras samtidigt som medlemmarna inte kan se fler inlägg än de gjort tidigare. Förr pratade man om att ett inlägg på en Facebooksida visades för 8 procent av dem som gillade sidan. Om inlägget får reaktioner eller kommentarer så visas det för fler. Om det delas når man utanför gruppen av fans.

Hur fungerar algoritmen? Som en av mina följare kommenterade: ”de vet inte ens själva”. Mitt inlägg verkar ha fått just den effekten att ju fler som gillat, kommenterat, desto mer har algoritmen öppnat upp för det. Det smått ovetenskapliga testet gick i vart fall bättre än mina lågt ställda förväntningar (tyngda av faktum att Instagram också kör en algoritm som styr när ens bilder visas för följarna, alltså spelar det ingen roll om du själv har en plan med tidpunkt, bild, text). Utifrån inläggets statistik finns bara vissa delar att läsa ut, jag hade velat kunna se en sammanställning eller graf över vilka som är mina följare (en uppskattning ger hälften följare, hälften vänners vänner), hur många procent som fått se inlägget kontra dem som interagerat, hur inlägget rört sig (kedjorna), någon som vet om det går att gräva fram?

Det här vet jag i vart fall: allt mer sprids via Facebook och Instagram, allt färre syns, och du som användare får mindre och mindre kontroll. Vi som läser andras inlägg börjar också bli trötta på mängden, varför algoritmerna alls tagits fram, och det här, sammanlagt, har gjort mig kliande sugen på att köra härifrån istället. Kanske en tråkig slutsats (och det betyder inte att jag försvinner från de andra ställena!), men jag tänker på det Austin Kléon skrev om att behålla sin domän, sin webbplats, oavsett vilka nya plattformer som tas fram – att låta hemsidan vara källan, och på något sätt göra den enkel att följa, ungefär som Instagram, med en fungerade evenemangskalender och delningsalternativ, som Facebook, men utan algoritmer.

Jag tror på den idén.

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Vita Tigern

Hur högt måste man skrika?

20 juni, 2017

Eller ska man skrika alls? Jag tänker på det här med att lyckas synas och höras i bruset, hur svårt det faktiskt är. Och att det sällan egentligen handlar om om man har nåt bra att synas och höras med, snarare tur. Idag. Det handlar om tur, inte skicklighet, och Tur är en orättvis, illojal, retsam typ som vänder kappan lite som hen behagar. Medan det förr tycktes vara lite lättare, liksom innan telekomtiden. Då kunde man vara en liten grabb från Ingenstans med gitarr, och lyckas för att man var bra. Då kunde man ha skrivit en riktigt bra bok och lyckas, för att man var bra.
Inte för att man skrek högst och skickligast.

Det kan hända att jag är lite bitter, men det är så många som skriker idag som inte har nåt bra alls. Bara en massa skit. Nätet är fullt av skit. Och några guldkorn som blänker. Som haft tur.

Lucky bastards.

Jaja. Det var mest det här jag ville säga:

Står du läslös i sommar, helt utan bok som kan mäta sig med Harry Potter? Förtvivla icke längre! Följ istället med in i vår framtid, till ett mystiskt hotell i Göteborgs hamn, där 14 år gamla Avalon McCoy söker sanningen om en störtad svävare tillsammans med sina vänner – ett sökande som för dem alldeles för nära en hemlighet som inte bara hotar många människors säkerhet, utan som också kan ta Sverige in i ett nytt kaos. Hemliga sällskap, politiska maktspel, underjord och den gamla världen, den som vi kallar vår nutid, rostande och suckande i skogarna …
Välkommen till hotell Vita Tigern!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Vita Tigern

Bokslukarna

15 juni, 2017

Bokslukaren Alfons tipsar om Vita Tigern i avsnitt 8 av säsong 2, jag blir så himla glad!!! Särskilt när jag ser hur det bränner till i hans blick när han korrigerar programledaren Marcus – en engagerad läsare som VET! Tack för att du läste Alfons!

Kika här för att komma till avsnittet (5 minuter långt)!

Bildresultat för bokslukarna

Bokslukarna

Bokmagasin för mellanstadiebarn.

Boktips, recensioner och reportage om böcker och författare. Programledare är Marcus Biderholt.
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Skrivande

Ett löfte

23 april, 2017

Varje gång jag släpper bok dippar jag. Varje gång. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Jag tänker att jag borde vänja mig snart, eller hitta ett bra sätt att hantera hela grejen på (inga recensioner, tråkiga recensioner, långa dagar/veckor av stiltje, känslan av att ”inget hände”, känslan av att ha lagt flera år på ”inget hände”), men än har det inte hänt.
Och jag ifrågasätter mitt yrkesval.
Och jag undrar om det alls är värt att skriva vidare.
Och jag får en kommentar på Instagram som helt ändrar min fokus:


Min snart 14-åriga dotter läste ut #vitatigern idag och hälsar till dig att boken var superbra, kanske till och med den bästa boken hon läst någonsin 🙂 

Jag skriver ju inte för recensenterna, inte egentligen, utan för ER, för MIG. Det är VIKTIGT. Inget man blir rik på, utan mitt bidrag till den här världen, mitt försök att ge tillbaka, min önskan om att fylla någon med nya tankar som, till slut, kanske leder till en positiv förändring. Kanske bara för en person, eller för flera stycken.

Och som min kloka fellow writer Charlotte skrev, Om vi kan justera våra drömmar och förhoppningar så att det passar med hur verkligheten ser ur tror jag att våra skrivande liv blir mycket bättre. Mindre resultatinriktade, mindre ångestfyllda och mindre pressade. Då kan vi förhoppningsvis skriva för att vi älskar det och inte för alla de andra anledningarna! 

Jag vill så gärna kunna arbeta med det här, på heltid. But who am I kidding? Mig själv, uppenbarligen. Jag skriver ju för sjutton för unga. Ska jag alls ha en chans att få nåt vettigt betalt för all tid jag lägger ner måste jag gå över till deckargenren. Göra en Mons Kallentoft. Och det vill jag inte. Jag vill skriva om det jag vill skriva om, inte skriva för att tjäna pengar. Det finns planer på en thriller längre fram i tiden, och av helt andra anledningar, men inte nu. Inte såhär.
Och då är det så. Då är det att jobba med något annat istället, till exempel som administratör/sekreterare på en byrå någonstans i Göteborg eller Kungsbacka, så att vi kan bo i en fin villa. Så att jag kan skriva böcker en gång i veckan men leva lycklig resten av livet.

Jag tänker ge oss alla ett löfte också: jag lovar dyrt och heligt att aldrig, aldrig sluta skriva böcker. Kanske ta pauser ibland, men aldrig sluta helt. Tvivlar jag igen, så som jag gjort det senaste, håll upp detta löfte in my face. Mmmkey? Samma sak om jag nånsin igen funderar på att klippa lugg.

Tack för att du läste ända hit ????kram på dig!
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Intervjuer & recensioner, Läsare, Vita Tigern

Vita Tigern – lägesrapport

6 april, 2017

Hallå hej! Eller: halloj!

Det går bra för Vita Tigern! Hon har börjat sträcka på sig och dyker upp i snitt en gång per dag lite varstans i Sverige. Här är var hon visat sig hittills

⧫ Midnatts ord
⧫ Bokkoll
⧫ Dagens bok
⧫ Västmanländskan
⧫ Barnens bibliotek

och som boktips här

och här.

Jag är glad, nöjd, tacksam. Tigern tar sig ut i världen med little baby steps at a time och det är en lagom takt, det känns starkt.

Ser ni boken nån mer stans som jag inte hittat än får ni gärna hojta!

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Intervjuer & recensioner, Vita Tigern

Att få boken recenserad

5 april, 2017

????

Heh … ja, som emojin ovan beskriver: ett ansikte med kallsvett. Varje gång det är dags tänker jag att jag ska hålla huvudet kallt men se på mig … ligger och tjuvlyssnar efter tidningen i arla morgonstund, tar med den ut i köket, bläddrar, bläddrar, bläddrar – HÄPP! Inte idag heller. Och så blir det svårt att sova vidare sen.
Så jag kan lika gärna googla christin ljungqvist + kaninhjärta/fågelbarn/rävsång.
Och nu också Vita Tigern.

Speciellt för den här gången är att jag har Rut. Jag sover redan dåligt/några timmar i stöten. Så när recensionsdatum (29 mars) kom var jag vaken vid 3:37. Och på grund av Rut låter vi tidningsutdelaren lämna tidningen i trappen istället för att dunsa ner den på vår hallmatta och väcka buset, därför lät jag tidningen ligga utanför tills morgonen. Men jag googlade mig själv och tigern, där i mörkret. Och inget hade hänt. Jag vände mig om på sidan för att sova nån timme till.
Grejen är att det här med bokrecensioner har minskat. När jag släppte Kaninhjärta 2012 var det helt klart nåt annat än det är nu. Samma dag (!) hade Göteborgs-Posten en recension i tidningen, och övriga tidningar lät inte vänta på sig. Ribban lades, så att säga. Jag hade förväntningar på Fågelbarn, som visserligen infriades, men Rävsång sjöng nästan ensam. Det var en bjärt kontrast, en tomhet. Därför är jag försiktig med vad jag tror ska hända nu. Jag vet att Vita Tigern är bra – den är bra för mig. Och jag hoppas att den ska glädja många. Men synas i media/inte synas i media, det är liksom inte längre en fråga. Mest en liten, liten förhoppning. 
En annan sak som är svår, oavsett hur länge jag varit författare: att inte säga nåt. Var och en måste få tycka vad den vill och uttrycka det var som helst, och jag som upphovskvinna ska låta det vara, låta det bli. Men ibland märker jag att boken blivit missförstådd på nåt sätt, till exempel att en karaktär irriterar så att det drar ner betyget, eller att story-trådar missas, eller att den ena boken inte är likadan som den andra, att det kanske man som läsare hoppas på. Och då blir kritiken extra jobbig att bara ta. Jag vill diskutera, reflektera, förklara. Jag vill ta min bok i försvar och ifrågasätta. Jag vill bli arg.

Det är överlag svårt att ta kritik/inte googla sig själv det första man gör på morgonen/må smådåligt strax efter ett boksläpp. Här är den viktigaste insikten jag dragit av detta: kritiken av ett utfört arbete är inte personlig. Den handlar inte om mig utan om det jag gör. Verket står under lupp, inte jag, och det är väldigt bra att förstå tidigt. När boken, eller vad det nu är man släpper, finns ute mår man bäst av att också släppa taget. Till större delen. Kanske ha en hand kvar, precis som jag en dag ska släppa taget om Rut: med en hand kvar på hennes axel. Låta dem ta livets smällar själva, låta dem resa sig upp igen, låta dem vara starka i vilka de är. Medan de riktigt stora smällarna, som handlar om orättvisa, är nåt jag tar. Så klart, och utan att blinka.

Det är lite grann som frihet under ansvar: jag låter mina böcker vara fria, men jag håller koll.

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Läsare, Skrivande

Nu svarar jag!

17 mars, 2017

Jag hade frågestund för ungefär en vecka sen och här kommer svaren!

Fråga: Jag undrar om du någon gång innan du blev utgiven tog hjälp av en lektör och om du i så fall kan rekommendera någon?

Oj … jag måste tänka (jag har hållit på med det här i 10 år nu! Eller längre!). Svaret blir nog nej. Inte vad jag kan minnas. Det kostar ju en del. Jag gick skrivkurser – där är ”lektörstjänsten” inkluderad. Man läser vanligtvis varandras texter, lär sig att ge och att samtidigt ta emot konstruktiv kritik. En av de största aha-upplevelserna jag nånsin fått. Den sved, kan jag säga. Jag skrev om en rödhårig tjej (doh!) som var synsk (en tidig version av Hanna), men jag var på tok för närvarande i mina egna texter. Jag behövde ta ett steg tillbaka och låta texterna få vara sina egna, utan mig. Kanske låter flummigt. Men vi författare är bara medier, en kanal för texterna att passera genom. Så ser jag på det.

Fråga: Jag undrar lite om hur det kändes att byta spår helt och hållet med ny genre på den nya boken, speciellt som du inte visste hur det skulle bli med förlag osv!

(För som jag uppfattat det brukar många etablerade författare skriva kontrakt utifrån ett synopsis eller några kapitel, sådär ”in progress” när de är etablerade och håller sig till samma förlag och genre, ungefär?)


Det kändes så jäkla bra. Jag behövde göra nåt nytt! Och jag behövde dessutom fantastiken … jag skrev fantastik när jag var tonåring, det var så skrivandet började för mig. Jag ville åt den sortens skrivande igen, sorten man kliver in i mer, lever ut mer. Det har varit, och fortsätter att vara, en underbar genre att skriva i!
Jag var ganska kaxig i början av Vita Tigern, tänkte att jag så klart skulle få den utgiven (kanske på ett alternativt förlag med redan öppna fantastik-kanaler?), men den kaxigheten gav med sig när jag insåg att det ändå skulle bli svårt. Jag vet inte hur det är för andra etablerade författare, men för mig har det alltid varit så att jag först måste skriva boken, sen få den antagen. Kanske om man säljer mycket, att man då kan bli antagen på några fesna sidor synopsis. Jag tror dock det är mindre vanligt.


Fråga: Jag undrar hur du gör med språket i dina ungdomsböcker, dvs anpassar du efter en ung läsare, hur tänker du kring dialogen etc…?


Jag är en väldigt dålig författare när det gäller att anpassa mig. Så nej, jag anpassar mig inte. Jag skriver så som jag vill skriva, så som jag tycker att det låter när jag skriver dialoger och så som jag tycker att karaktären berättar när jag skriver löpande text.

Följ och gilla:
Böcker, Författarskap, Funderingar & tips, Läsare, Vita Tigern

Anta utmaningen!

24 januari, 2017

Grejen med läsutmaningar är att de faktiskt hjälper – de kickar igång läsningen, därmed också lässuget. Ju mer man läser desto mer vill man läsa, liksom. Bra då att ha en käck lista →

Dessvärre är ju januari snart slut, ska man hinna läsa en röd bok innan dess får man ligga i. Eller så kör man en tunn poesibok i februari samtidigt som man läser ikapp sig? Hur som helst, jag kan varmt rekommendera den röda boken Maresi av Maria Turtschaninoff, och min kommande bok, Vita Tigern, som går att läsa som punkt Mars, Oktober eller November. Kanske också December, om man gillade den vill säga. 
Tips är också att gå med i gruppen Barn- och ungdomsboksutmaning för läspepp och lästips!
Själv läser jag Elin Boardys nästa, Tiden är inte än, så snart jag får några minuter fria. En av fördelarna med att känna författare lite halvprivat sådär. Jag har den på datorn och brukar sitta en stund i sängen innan sömn, läsa några sidor och nästan längta ihjäl mig efter att få skriva själv. Elins texter hör till dem som drabbar mig särskilt svårt, hon skriver så jäkla vackert! Jag kan inte annat än bli inspirerad. 
Följ och gilla:
Författarskap, Funderingar & tips, Vita Tigern

Göteborg år 2296

14 januari, 2017
… tecknad av Filippo onez Vanzo, ska sitta på Vita Tigerns innerpärm! (!!!) Min idé från början som förlaget nu gör verklighet av, jag är så jäkla, nästa orimligt glad för det här! Var gång jag fått se kartan framträda har jag ryst ända in i djupet av mitt tonårshjärta – såhär satt jag och bästa vännen Charlotte Lundin fd. Knutsson fjorton år gamla, skissade på kartor, tecknade bilder, skrev och skrev och skrev tills vi hade tolv handskrivna böcker! Det är som att gå i barndom, skrivmässigt. Dels att ha fått snickra ihop en egen verklighet av verkligheten, dels att bestämma hur det ska se ut. WOW-känslan är stor just nu.
På onsdag ska jag plåtas för nya författarporträtt, fixat lite kläder och attiraljer som vi får se om jag använder. Det ska punkas till, men på ett sofistikerat sätt … 
Och redan nu vill jag påpeka att det inte är tjejen i boken som skrivit boken. Heh … skämt åsido, men den här texten är verkligen sann, läs!
Följ och gilla:
Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Att göra ett manus till bok

11 oktober, 2016
DET, mina vänner, är lätt. Som jag sa till min förläggare, Ada Wester, häromdagen: ”Redigera, och starta en ny bok, det är det roliga”. Att skriva är svårt, fantastiskt, plågsamt, befriande, ångestframkallande, lättande, och så vidare. Men att peta i nåt som redan existerar, vända och vrida på händelser, meningar, ord, det är lätt och härligt. Då finns redan boken till, man har liksom enats om det, och ska nu göra den till sitt allra bästa jag. 
Ada läser igenom mina manus övergripande och kan komma med förslag som ”flytta det kapitlet hit istället” eller ”den här scenen funkar inte riktigt” eller ”jag förstår inte vad du menar här, förtydliga”. Den första redigeringsrundan från henne kom 3 juni i år (2016). Då var jag gravid med Rut i vecka 35 och försökte ta det lugnt för gravidhjärnans skull – lite orolig för att jag inte skulle fungera som vanligt. Att jag inte skulle klara av att få ihop alla trådar, karaktärer, scener. Men det gick! Lite svettigt mot slutet dock, när jag gjort alla ändringar, skrivit till en del och började tvivla. Svårt var det också att sitta still på grund av lättare foglossningar (det knakade gott i korsryggen..), särskilt på Göteborgs Stadsbiblioteks hårda stolar (är de hårda för att man ska plugga bättre?! och inte såsa ihop?). Jag skickade tillbaka manuset 15 juni, sen var det semesteruppehåll. Förlagen stängde, solen stod högt, torr luft dammade igen Majornas loja gator. 

14 juli klockan 17:02 kom Rut till världen. Sen dess har inget varit sig likt, eller snarare: mitt sätt att se på livet har förändrats. Jag hinner inte särskilt mycket nu, definitivt inte att sitta ner på hårda biblioteksstolar. Jag har blivit en passopp! Men jag märker också en helt annan sensibilitet inför allt och alla, och meningar flyter upp i mig som verkligen bränner. Jag tror att Rut kommer göra mitt skriv så, så mycket bättre.

Efter sommaren, trots bebis och ingen tid, mailade jag Ada (jag kunde inte riktigt låta bli) och hon svarade 1 september. Vi hade ett härligt telefonsamtal angående omslag, om det ska vara illustrerat eller fotograferat, vad det ska föreställa, vilka omslagsmakare vi kan tänka oss. Jag tycker omslag är superviktigt, det säger faktiskt en hel del, och dessutom så jäkla kul att fundera kring och knåpa ihop. Uppskattar så mycket att få vara delaktig i detta! Vi fattade beslut, och i början av oktober kom som bekant första skisserna (!!!). Vi fattade också beslut om titeln, som jag ett tag haft i obestämd form (Vita Tiger) men som nu blivit bestämd (Vita Tigern). Och medan vi pratade berättade Ada att min redaktör, Klara Bjelkenäs, satt på stolen bredvid henne och skuttade av iver på att få börja finredigera tillsammans med mig. Det nöp till i hjärtat.
Rent praktiskt är det ganska enkelt. Vi jobbar i Word. Ada skriver in kommentarer i manuset, döper det med datum exempelvis och mailar över det till mig. Oftast skickar hon också över ett separat dokument med övergripande funderingar och frågor som jag gör en attgöra-lista av, alternativt svarar på i ett eget separat dokument. I manuset jobbar jag med hennes övergripande funderingar och frågor, söker upp kommentar efter kommentar, redigerar, fogar in egna kommentarer, godkänner småändringar hon redan gjort och sen, när jag är klar, döper jag om manuset på nåt eget sätt och mailar tillbaka. 
Klara jobbar likadant, och det är väldigt smidigt. WORD FTW! Eller nåt annat program som funkar likadant. Jag tycker dessutom kritik är lättare att ta i skrift, då kan jag i lugn och ro tänka över den och formulera mig. Vi har prövat att köra redigering i telefon vid några tillfällen men det kändes inte bra – jag hann inte tänka efter ordentligt utan godkände eller slängde ur mig ord lite hux flux. Men det var i början, innan jag visste bättre. Och så klart, om nåt litet bara ska godkännas går det fint per telefon! Jag är dock glad att inte behöva köra nåt slags redigeringsmöte, där man sitter ner tillsammans och petar i manuset. Det skulle vara urjobbigt! Nej, såhär är perfekt för mig. 
Och svårare än så är det inte. Man kan säga att processen är enkel men maffig – det är mycket text att gå igenom. Ändå vill jag inte kalla det svårt eller jobbigt. Manuset skickas fram och tillbaka, klipps i, justeras, putsas. När förlaget tycker det är klart ”sätter” Ada boken, det vill säga: omformar den så som den ska se ut i tryckt format. Sen korrläser man den versionen, så att inget ord hamnet snett, och sen skickar man boken till tryck. 
Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!
Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips

Den lyckliga bebisen

7 oktober, 2016

Jag vet ju om att bebisars enda sätt att kommunicera ett trängande behov är att skrika, särskilt i början. Och med det sagt är det en väldigt dum tanke att man ska ha en lycklig bebis som inte skriker. Att man liksom ska försöka, försöka, försöka med i princip allt för att den lilla ska le och inte skrika. För det innebär att ge upp sig själv och bli nåt slags förlängning. Hennes armar, ben och mun. Man kastar sig ut på promenad direkt efter frukosten för att hon sover bäst i vagnen med frisk luft. Man sitter på golvet med henne framför sig och lyssnar till hennes joller flera timmar om dagen. Man bär runt på henne från rum till rum för att hon inte vill ligga i sin säng.
Och ändå kommer skrik, så klart. Skriket går inte att utesluta, heller inte gråten eller vissa sammandrabbningar. Och har man då haft den där tanken att bebisen måste vara lycklig och oskrikig blir man smått förtvivlad varje gång hon slutar vara nöjd.
Man tassar på tå runt henne, och hon blir vårt centrum. Ett behovsstyrt, labilt, orutinerat centrum. Det är inget vidare.

I början såg jag det som en själslig utveckling att vårda en annan – jag är inte en vårdande person. Snarare är jag självständig, otålig och full av kreativa idéer. Jag vill att de jag har runt mig ska vara starka och klara sig själva. Ska man vårda en annan behöver man locka fram omtanke, tålamod och ge upp de flesta kreativa idéer. Man behöver acceptera att bli sittande, kanske med en bebis i knäet, eller stand by medan den sover. Man blir väldigt i nuet, vilket är bra (och de saker jag räknat upp är oftast väldigt fantastiska) men också ganska negligerad. Trots att man älskar sitt barn och njuter av stunderna blir man faktiskt lite ledsen av att inte hinna finnas till. Det är känslor som smyger sig på andra stunder, som när man står och lagar mat eller hinner kissa. När man inte har henne i sin famn, som att man då inser hur lite man fått gjort, hur lite man gjort för egen del. Då blir man ledsen. Ibland väldigt ledsen.

Jag undrar om det är det som är grejen, att sluta finnas till och helt ta hand om bebisen? Det verkar ju ganska konstigt. Den där prestigen som kretsar kring föräldraskap/martyrskap, särskilt kring amning (det får bli ett eget inlägg!), ger hyfsat olyckliga föräldrar. Och bebisen har ingen dagsagenda heller, den följer helt sina behov i början. Därför tänker jag att det snarare vore bra att utgå från sig själv, tänka ut vad man själv vill göra av dagen, och låta bebisen hänga med på det/modifiera planerna för bebisen. Se bara så lätta tredjebarn är, som verkligen bara får hänga med eftersom det inte finns tid till annat. Rent generellt. Så klart finns missnöjda tredjebarn också. Men då hamnar inte själva beslutsfattandet hos en som inte vet sitt eget bästa eller ens förstår sin värld än. Då ses bara behoven till, medan man som förälder och existens med hjärna faktiskt får ut nåt av sina dagar. 

Nu är Rut snart tre månader. Det har jag satt upp som en gyllene gräns. Efter tre månader börjar saker som babysim, babyyoga, stark nacke. Efter tre månader blir de små liven mer som individer, egna små personer, mer än mjuka, skrikande knytt. Redan kan jag märka att hon har blivit mer stabil, mer medveten och förstående. Och det är så skönt. För fy fan för den första småbarnstiden! Den är faktiskt mer hemsk än härlig. Som jag sa till min bästa vän i telefon: ”Jag har aldrig mått såhär dåligt”. Det har absolut inget med Rut att göra, jag älskar livet ur henne – det handlar helt enkelt om Den lyckliga bebisen, Världens bästa mamma, prestigehelvetet och känslan av att inte längre vara värd nåt, åtminstone inte tillräckligt för att få sätta ner foten och säga nej. Nu kan vi göra saker tillsammans, och hon kan följa med mig. Vi kan gå på kafé, kika i butiker, träffa andra bebisar. Småsaker, varje dag, som gör mamma lycklig.
Nu ska vi tänka på mamma. Hör ni det? Nästan som att svära i kyrkan. Men som BVC säger: ”Är du inte glad är inte bebisen glad heller”. Jag tänker gå ut genom dörren, and I’m bringing baby with me. Vi ska upptäcka världen.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Läsare, Vita Tigern

Läsarfråga!

29 augusti, 2016

Tycker det är riktigt kul att få läsarfrågor – den här kom från Lisa Gidlöf:

Grattis till babyn! Jag ska få barn i oktober och tänker en del på hur det ska gå att kombinera småbarnsliv med skrivande. En del av mig vill bara skicka in det där manuset till förlag nu så att jag har det gjort innan babyn kommer, men en annan del säger att jag ska ta det lugnt, manuset behöver vila, jag kommer att kunna skriva även med ett barn, bara på ett annorlunda sätt. Hur tänker du kring det här?


Hej Lisa, och grattis själv! Att föda är nåt av det häftigaste jag gjort. Och tack för din fråga! Det här är högaktuellt för mig just precis i dagarna (väntar på återkoppling från förlaget) och därför roligt/oroligt att klura kring … det är nämligen nu i september som manuset till Vita Tiger ska redigeras om boken ska hinna bli klar och gå till tryck för släpp till våren. Om jag inte får det att fungera måste vi skjuta på släppet till hösten, 2017 that is! Och det vill jag verkligen inte (alla ”stora” släpper nytt då, vi som är semikända hamnar lätt i radioskugga)! Erfarenheten med Rävsång var inte rolig alls …
Än så länge är Rut inte ens två månader, och jag har läst att från och med två månader börjar småttingarnas dygnsrytm stabiliseras. Jag tänker att det också lämnar plats åt att styra mat- och sovtider lite. Så jag ska göra ett ärligt försök att hitta nån form av rutin under dagarna, från och med första september när min man börjar jobba igen. Hon sover ju gott i bärsjalen om inte annat, jag får lov att ha henne på mig när jag skriver. Jag har också märkt att somnar hon i bärsjalen när jag grejar med annat vänjer hon sig vid den ljudmattan – då kan jag lägga ner henne alldeles bredvid mig, så sover hon vidare där. Faktiskt ett tips! Skaffa bärsjal! Jag kör på Baby K’tan.
Rut är ganska tät mellan sina matningar, men hon är också hyfsat återkommande. Jag tänker att jag ska smita åt mig skrivtider här och där, ha datorn igång hela dagen med manuset öppnat och redo, och inte ha några förväntningar utan jobba på när jag kan. Mannen kommer se till att mat finns att värma, sånt är guld värt! Och redan från början har vi kört på quick fixes – miniyogurtar, bärdrycker, frukter och så vidare. När man ammar måste man tanka konstant! Så, så tänker jag mig dagarna. Rut är prio ett, sen jag, sen boken. 


Följ och gilla:
Funderingar & tips

Tips!

15 augusti, 2016

En massa tips jag ådragit mig det senaste, både jag-relaterat som bebisrelaterat. Varsågoda!

  • Bananschampo+balsam från Body Shop – de enda som funkar på mitt frissiga hår, gör det lugnt, mjukt och fint, och INTE statiskt.


 

  • Om ni vill ha en bebissäng från Ikea där man kan ta bort ena sidan och ställa den mot föräldrarnas säng? Funkar Hensvik, exempelvis. Längst ner finns två skruv att skruva i, men istället för att även skruva i de två översta svänger du in sidan under sängen och fäster den i motsatt sidas nedersta ribba med ett vitt spännband. På så sätt hålls den öppna sidan ihop, samtidigt som den är öppen. Cred till maken som var så finurlig!

  • Yoga är bra. Alltså jättebra. Särskilt om du planerar att föda barn i ditt liv – då behöver du ha god kroppskännedom och kommit underfund med vad andning kan göra för självkänsla, kontroll över sig själv och förmågan att behålla lugnet. Yoga är träning av både huvudet och kroppen. Jag kunde bottna i yogan när jag stängde alla intryck ute – jag blundade mig genom hela födelsedagen, från dess att vi lämnade lägenheten, och andades, andades, andades. Magi. 
Följ och gilla:
Fågelbarn, Familj & vänner, Funderingar & tips

Fågelbarn och snickare

24 maj, 2016
Jag har de senaste dagarna insett att det var väldigt, väldigt längesen jag skrev ordentligt. Som i skriva på bok. Senast jag skrev alls, men inte särskilt ordentligt, var 27 april – synopsis till bok två i min gaspunk-serie. Innan dess var det liksom i början av året! Men jag lider inte av abstinens än. Känner jag efter känns bara en längtan av, kittlande god, som ett sommarminne. Så jag tänker att jag spar min skrivenergi till grovredigeringen av Vita Tiger, som kommer från Ada Wester på Gilla Böcker nån gång i slutet av maj. Sen spar jag den vidare till skrivet av bok två som nog blir till hösten som tidigast, eller våren … 
Den här dök i vart fall på upp på en stolpe i Göteborg, fotad av min kollega: 

Så himla kul!! Att böckerna jag redan skrivit fortfarande lever. Och jag har tre pocketar kvar av just Fågelbarn, funderar på att lotta ut dem. Eller ge dem till tre av er som är snabbast på att maila mig: info@christinljungqvist.se.
Fågelbarn balanserar på randen till att klassas som vuxenbok. Jag vet bland annat att en vuxen bokklubb hade den som bok och tyckte mycket om. Så är du vuxen, tveka inte! Ingen motivation behövs. Heja heja!
– OBS! De tre Fågelbarnen är slut, bättre lycka nästa gång 😉

I skrivande stund har jag Familjebostäders snickare på plats, han är och lurar med en list i köket. Gott när saker blir gjorda! Vi har snart bott här i 8 år och har ännu inte satt upp gardinstänger liksom. Nu har vi bytt kyl och frys, och belysningen över diskbänken. Snart dyker säkert de nya dörrarna upp, och målaren som ska fixa nya tapeter i hallen (vita, med svaga ränder, sketsnygga!), och mitt mammahjärta sväller och kurrar. Jag bara mår när saker faller på plats, som att det är instinktivt viktigt att fixa innan barnet, till och med sånt som inte har med barnet att göra. Men vi tänker att är lägenheten tipptopp och vi försöker byta den igen, då ska ingen kunna tacka nej. Så bländande ska den vara. Därför kan man säga att det har lite med tut att göra, ändå. Vi stärker chansen för henne att springa på gräs när hon väl kan springa.

7 veckor kvar, sen är hon här. Kanske lite senare, kanske lite tidigare. Man vet aldrig! Och det gör det hela så väldigt spännande.

Och bara för att det blir så mycket bebisprat här just nu, kompenserar jag med en bild:

The steam is strong in this one.

Följ och gilla:
Funderingar & tips, Intervjuer & recensioner

Frågor till en författare

16 maj, 2016

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: det här är ett jädrans bra inlägg av Lisa Bjärbo angående frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på. Här är en del av inlägget:



I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan! 


10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?



Baserat på detta faktum tänkte jag nu, i egen hög person, svara på frågor Jonas Hassen Khemiri fick i Dagens Nyheter förra året. Vi börjar med en lång monolog om hur jag, själsligen, upplever skrivandet:

Foto: Sydsvenskan

När jag skriver lägger jag saker tillrätta inombords, jag förstår dem. Det kan vara nya upplevelser ellergamla, innersta tankar och rädslor, saker som är svåra att helt klarlägga i det vanliga livet utan som man måste djupare med, under fokuserade ögonblick. Inget annat kan ordna upp mig så som skrivandet, det är faktiskt ganska anmärkningsvärt. Kanske fungerar det för alla människor? Om nåt är svårt att greppa, skriv om det!– Under skrivperioder slarvar jag med mat- och sovtider, jag förskjuter sånt som egentligen är viktigt. Meningarna är som långa trådar jag bara måste få ur mig, klipper jag av dem för att jag blir avbruten så riskerar jag att tappa nåt som byggts upp under flera sidor. Men jag känner mig bra egoistisk som försakar annat för det här, särskilt när jag försakar min familj. Det är som att skrivandet kräver detta, annars får man inte tag i de riktigt sprängande meningarna och orden. Jag får också själsliga kickar av att skriva – när jag tvingar på mig själv ”skrivpauser” för att återfå nåt slags social balans blir jag grinig, som av abstinens.



Vad tycker dina närmaste om det?


– Min man är mycket tålmodig, stöttande och stolt över mig och det jag lyckats åstadkomma. Samtidigt kan han, med rätta, bli irriterad om jag inte kommer när han lagat mat. Då blir jag som Alfons Åberg, ”bara lite till”. Det är just det att skrivandet ju är så förlösande, så lättande, som ett slags behov. Once you pop, you can’t stop.


Har du något namn för det här? Transcendens? Gud?


– Nej, Gud är ett för meningsladdat ord! Dessutom tror jag inte på gemene mans uppfattning om Gud, jag tror snarare på själen, att vi har nåt mer inombords än bara blod och skelett och organ. Nåt lämnar verkligen en människa när hon dör, ett ljus slocknar, en värme försvinner. Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal – därigenom kommer allt möjligt, och jag känner att jag får kontakt. Inte bara med mig själv.
– Precis på samma sätt arbetar jag när jag skriver – jag låter en del vara osagt, som en tolkningsfråga för läsarna, tomrum de själva får fylla i eller förklara. Liksom jag inte tar ansvar för det mina karaktärer gör, de får själva stå för det. Så mycket hänger i luften i verkliga livet, så mycket blir aldrig löst mellan människor trots att de står nära varandra, trots att de känner varandra väl. Det finns alltid saker som inte sägs – det försöker jag få in i mina böcker. Jag har förstått att det väcker känslor hos läsarna. 



Jag upplever skrivandet som ett förlösande av min själ, ett slags energikanal – därigenom kommer allt möjligt



Foto: Ola Kjelbye

Speglar det dig?

– Det kan man väl säga. Förr tog jag alltid ansvar för andra, liksom hur de skulle uppfatta eller missuppfatta mig om jag såg ut så eller sa si. Nu låter jag andra ta ansvar för sig själva och sina uppfattningar och missuppfattningar, jag kan ändå inte styra dem mer än att jag finns till och är. 


Är det din strategi för att slippa känna smärta?

– Definitivt. Ett slags frigörelse! Jag tror inte det är bra att försöka styra andras åsikter. 


Varför?

– Det är då man såras, egentligen av sig själv. Är du för mycket i andras ögon och tittar på dig själv kritiskt,då är du ett hjärnspöke, ett hittepå. Jag skulle vilja påstå att det mesta du tror att andra tycker om dig är fel. Kanske har det med osäkerhet att göra också, att man tänker åt andra istället för att bara tänka åt sig själv. 

Hur upplever du mediebilden av dig som sval och undflyende?

– Jag kan förstå den. Man lär inte känna nån via media, där får man bara en uppfattning. Återigen; jag tar inte ansvar för andras bild av mig. Jag brukar tänka att det finns skillnad mellan att vara personlig och att vara privat; mitt privatliv lämnar jag alltid utanför, och kanske gör det att man upplever mig som sval, undflyende, kanske lite stel. Men jag brukar berätta att min man heter Kristoffer, och att vi väntar vårt första barn nu. Det är alltid nåt! 

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Vita Tigern

Nya planer

9 maj, 2016
Jag har släppt lös mina boa-tankar och boa-känslor och nesting-cravings! Sånt som inte ens har med bebis att göra fixas, som ny tv-bänk – här är i vart fall en barnhylla mitt i vårt vardagsrum:

Vi har hållit på hela långledigheten, skruvat, borrat, tvättat, flyttat runt och packat ner sånt som ska upp på vinden – trötta men väldigt glada.

Barngarderob, fyndad på blocket.se! Hensvik heter den, från Ikea.

I torsdags var det farmorskalas, i lördags var det grillning hos bästa vännen i hennes radhus i Lindome, i går, söndag, tog jag och Kristoffer en paus från röjet här hemma och körde runt Lygnern, fikade på Grindmossen, doppade tårna i det svinkalla vattnet. Där ute hade vi gärna bott, i nåt rött litet hus med vita knutar. Å andra sidan blir det långt till civilisationen. Men ibland lockar ett sånt liv, alltså.

Det börjar kännas verkligt nu och många känslor bubblar i kroppen, både goda och ängsliga. Som att det blir sista 9 veckorna på säkert flera år innan jag och Kristoffer får sova helt ostörda i vår säng, bara vi två. Eller att jag slår allt hårdare vakt kring tut för att jag vill att hon ska få vara så fri och ostressad som möjligt. Det finns galet mycket att köpa till barn, eller vuxna, idag! Och jag gillar det inte riktigt. Jag är själv ganska restriktiv med prylar och teknik, vi bytte liksom precis ut vår tjock-tv mot en platt! Och så vill jag att det ska bli även för tut. Ett väldigt analogt hem, fullt av böcker, radiomys och högläsning istället.

Och så lite annat i korthet: på jobbet har vi just anställt en mammavikarie för mig som jag ska lära upp i början av juni, jag kör vattengympa för gravida om tisdagarna (pure bliss!) och har fått veta från förlaget att första grovredigeringen kommer först i slutet av maj. Då har vi förhoppningsvis ett par nya arbetsplatser här hemma, med hyllor från Elfa och gardiner kring fönstren.

Följ och gilla:
Familj & vänner, Funderingar & tips, Vita Tigern

Det privata livet

18 april, 2016

Skrivet är verkligen on hold just nu, till förmån för gravidgrubblerier, inköpslistor och den allt mer närvarande nedräkningen. Jag menar, det är bara 3 månader kvar! Sen kan vi räkna timmar, minuter, sekunder! Så jag blir alltmer låst i mitt huvud, och har allt mindre att säga här över som är intressant.

Det här vet jag i vart fall: jag är med i reportaget Staden som litteraturen glömde (Göteborg) i sommarkatalogen från Svensk Bokhandel, agenturen var på Londonmässan förra veckan, förlaget var i Bologna veckan innan dess och jag får snart första grovredigeringen från Ada. Och då hoppas jag att hjärnan är up to the challenge och kan släppa tankar på barnvagnsbeställning, fynda sparkdräkter på Majornas veckovisa bagageloppis, åkatillIkeaåkatillIkeaåkatillIkea – jag berättar hur det går då. Det lär också komma ett nytt Att-inlägg i samband med detta.

I det privata livet händer desto mer. Vi går på kalas efter kalas efter kalas (svärfar i februari, svåger och systerdotter i mars, syster, svägerska och svärmor i april, äkta make, pappa, bror och systerdotter i juni, hur planerar folk?!), samlar skänkegrejer från vänner och släktingar, går på lägenhetsvisningar eller håller egna och säljer stugan i Mellbystrand (mäklarkontakt dagligen, nya intressenter som poppar upp, bud som läggs). Roliga tider, glada dagar!

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Osäkerheten

4 april, 2016

Det värsta jag vet är att känna mig osäker. Jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att rodna och ”tappa ansiktet”, ändå tycks jag inte växa ifrån det, oavsett hur ”gammal” jag blir. Jag är fortfarande lika känslig för andra människors tankar och känslor som när jag var tonåring, det är som att de studsar in i mig eller tvärs igenom, som att de smittar. Helst vill jag bara omge mig med de jag känner och slippa nya eller utmanande personer. Helst vill jag förpuppa mig i min graviditet och låtsas att jag stannade på nåt av de första brödjobben jag haft, att jag varit där nu i 10 år, att jag känner alla som jobbar där så väl att de blivit blasé.

Osäkerheten är ett problem för mig, fast man kanske inte tror så när man träffar mig eller ser mig i nåt sammanhang. Jag har hört att man kan uppfatta mig som tuff och hård, kanske lite skrämmande. Till och med min bästa vän säger så! Det är verkligen knäppt! Fast ändå … när jag tänker på det, så kan det vara en omedveten försvarsmekanism. Att jag försöker verka skrämmande, så att människor inte förstår hur vek jag faktiskt är, så att de inte ska komma för nära. Gah … jag trodde jag hade löst problemet när jag blev författare, när jag blev tydlig för min omgivning, när jag plötsligt var lätt att förstå och kategorisera. Jag trodde jag övertygade mig själv där om min egen styrka och slutade tveka såhär.

För det är en sak vara i sitt yrke, att kliva runt på Bokmässan, upp på scener eller in i montrar. Jag behöver inte förklara vem jag är eller vad jag kan eller gör, det finns fint paketerat mellan två pärmar. Jag känner mig stark där. Jag går in i en roll på scen, tar på mig nåt slags rustning och ger mitt allt. Men sen, när jag ska till ett nytt jobb, eller ett gammalt? Då fungerar inte den där rustningen. Jag kan inte vara författare i varje situation, det funkar liksom inte. Så blir jag otydlig igen, undanglidande, tyst. Osäkerheten flyter upp, den där förbannade känslan av att vara utesluten och inte riktigt passa in, inte riktigt bli förstådd, och jag rodnar och känner mig avig. Jag inbillar mig att människor tycker jag är konstig, eller att de pratar om mig. I vissa fall stämmer det säkert men långt ifrån alltid!

Kanske har den återvändande osäkerheten med min växande mage att göra? Jag känner mig bekväm med min familj och mina vänner, men jag hamnar i en märklig sits med avlägsna släktingar och halvnya människor som tittar på mig, liksom för att se hur mycket jag vuxit sen sist. Det händer att jag måste parera händer som drar i mina kläder, eller saker som sägs om min mage, min kropp. Jag är väldigt ovan vid detta! Och jag märker att jag går i försvarsställning långt innan jag ens hamnar i situationer. Magen hit och magen dit, alltså, stackars dem som på nåt fysiskt sätt sticker ut eller har nån uppenbar sjukdom som de ständigt måste förklara eller försvara! Det här är ju ändå övergående … men jäkligt jobbigt. Jag märker att människor som vanligtvis är mjuka och försynta nu stövlar på, in i vårt privatliv, eller in under mina kläder, och jag reagerar på precis samma sätt som alltid: jag vill lämna, smita, byta samtalsämne, sparka bakut. Istället för att hålla min mark och sparka tillbaka. Säga ifrån, markera. Jag avskyr ju det där med konflikter och dåliga stämningar, lika mycket som jag avskyr osäkerheten eller känslan av avighet. Eller så hänger det ihop? Jag vill liksom inte förstöra middagar för att nån tjatar om att jag dricker dåligt, ska jag inte ha vin? Eller att jag inte orkar stå i centrum vareviga gång för att min kropp förändras. Jag vet att det nog är där lösningen sitter – i min mun och ryggrad. Frågan är bara hur jag ska hitta den styrkan, när jag trodde att jag faktiskt redan hittat den?
Jag känner mig så frustrerad! Jag trodde verkligen jag hade kommit förbi det här, att jag kunde skita i vem eller vilka jag var omgiven av, att jag kunde vara mig själv hela tiden!

Japp, det blev ett självutlämnande inlägg, det här … jag behövde skriva det, som ett slags disclaimer.

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Fertilitetshögtid & stugvisning

24 mars, 2016

När jag tänker påsk tänker jag inte på Jesus, precis som jag inte tänker på Jesus när jag tänker på jul. Där delar jag och Fredrik Lindström samma tankar, vi är mer av det gamla norden, innan kristnandet. Norden som sitter i jorden, som sitter i blodet och ryggen. Man firar, enligt mig, inte Jesus uppståndelse över påsken utan våren, den härliga fertiliteten, vårblotet! Fjädrar, ägg, kaniner, bebisar och lilltutor har inget med Jesus att göra, liksom. Vi påskar för att vi ser livet återvända. Med detta sagt ska det bli fantastiskt att välkomna våren med äggletande i Vallda-trädgården, god, varm middag och skratt tillsammans med familjen.

Om man inte har särskilt mycket att göra under påskdagen håller Fastighetsbyrån den första visningen av vår sommarstuga i Mellbystrand! Fast det är ingen sommarstuga, snarare ett sommarhus, eller bara ett hus. Där kan man bo jämt, om man vill. Så pass på! Där är urtjusigt nu.

Följ och gilla:
Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Det är Amandas fel

24 februari, 2016

Jag menar, titta bara? Såhär höll hon på när jag kikade in senast, och jag blev helt förtrollad av alla bollar och färger och fluff. Och jag tänkte att så, precis så ska det se ut i lilltutans framtida rum. Än är inget byte klart för ett större och friare boende, men vi hoppas, hoppas, hoppas. Nya visningar väntar om ungefär en vecka, i början av mars! Då, efter att vi flyttat, kan vi börja måla lilltutans väggar och skruva ihop hennes möbler, .

I alla fall. Jag beställde mina pom pom-makers här. Det är samma slags garnbollsgörare som Amanda har, tror jag, och enda stället jag lyckades hitta som säljer till oss svenskar. Amazon gör det tydligen inte (inte i det här fallet) och Panduro har några platta, trökiga varianter. Jag beställde bebisgarn av 100% merinoull, supertvättat och utan massa ämnen, och började igår.

Och det gick skitbra! Sticka och virka är inte riktigt min grej, jag tror jag klarar det om jag ger mig den på det, men här är det bara att vira, klippa, knyta, klart! 
De två första blev lite taniga, mest för att jag inte vågade vira på ordentligt. De andra blev större och bastantare. Snart har jag en av varje färg och kan börja om på en annan storlek av garnbollsgörarna. Och sen, när jag har tillräckligt många, ska jag sy ihop dem till en rund bollmatta! 

Som jag skrev på instagram igår börjar jag se lite fet ut, i vart fall på mittpartiet. Och denna lilla bula ska snart iväg på sommarstugsröj, sen överraskningsfirande av bästa vän, sen tågresa till Stockholm. I den stora staden vankas bokkontraktsskriv, förlagslunch och släppfest av bok (inte min!! Så klart). Det vankas middag med goda vänner och hotellfrukost också. Hotellfrukost.
Nånstans däremellan ska vi förhoppningsvis få det förbenade lägenhetsbytet att gå i lås, också. Håll tummar och tår!!!

Följ och gilla:
Förlag, Funderingar & tips, Vita Tigern

Att få ett manus antaget

18 februari, 2016
Det är inte lätt. Fast det vet ni redan. Men det är inte lätt ens för oss redan utgivna. Särskilt inte när vi byter genre och prövar nåt nytt, och kanske inte får till det helt vid första eller andra försöket.

2013 kom jag på idén till Vita Tiger(n), 2014 började jag skriva och, eftersom manuset är väldigt annorlunda mina tidigare böcker, skickade in till en samling olika förlag, 2015 skrev jag om och skickade igen, och sen skrev jag om en gång till. Den andra omskrivningen väckte äntligen intresse hos två av förlagen

Det ena förlaget kom med stora omskrivningsförslag men tyckte mycket, mycket om manuset. Det andra tyckte om manuset som det var då, vid andra omskrivningen, och ville göra boken till bästsäljare. Jag fick ta mig en ordentlig funderare på vilken väg som var rätt att gå. Bland annat diskuterade jag saken med min agent, Ylva Ericson Dufva.
Ylva läste igenom Vita Tiger(n) med omskrivningsförslaget från det första förlaget i åtanke och tyckte att deras feedback var rätt. Det gjorde jag också. Det var en skarpögd feedback, helt enkelt – en feedback det var svårt att bortse från. Och när de två förlagens åsikter gick så vitt isär var det dessutom lätt att välja rätt. Jag tappade lite förtroende för förlag nummer två på grund av att de inte ville ändra något särskilt.

Senare skulle det visa sig att jag stod snubblande nära en katastrof. Dels gick förlaget jag valde igenom en stor och positiv utveckling jag är så glad att nu få vara en del av, dels gick förlag nummer två’s ansvariga förläggare in i väggen. Man kan kalla det ödets nyck, ren röta eller god magkänsla – jag rös till när jag la ihop ett och ett och insåg det fatala om jag hade valt tvärtom.
  

Valet var i vart fall gjort till det bättre och jag tog semester. Efter semestern återkopplade förlaget och kom med en första konstruktiv, detaljerad omarbetningsplan. Alltid lika jobbigt att få men nyttigt för manuset, för mig. Jag började skriva om för tredje gången, men sammanlagt har jag berättat den här berättelsen fyra gånger, om man räknar med första gången jag skrev den. Fattar ni? It’s sick!
Denna tredje omskrivning kändes dock betydligt bättre än tidigare. Jag hittade slutligen Avalon, bland sjoken av världsförändringar, miljöestetik, politiska åsikter och samhällsperspektiv. Plötsligt fanns hon bara där, just så som jag hela tiden sett henne, rakryggad och stark, näsvis och infernaliskt nyfiken, samtidigt mjuk och känslig, ung och vilsen. Jag har försökt gestalta henne såhär från början, jag vill ju att man ska känna det jag känner för henne! Att man ska stå på hennes sida och förstå hennes slitningar! Att man ska tycka om henne! Men gestaltning kan verkligen vara svårt, vi tycker ju så olika.  
Varvat med bortgången av Kristoffers farmor, nytt jobb och graviditet tog det ett gäng månader att färdigställa manuset. Jag satt hemma, jag satt på bibliotek, jag kämpade med mitt skrivflöde men tvingades ta det lugnt, annars började jag bara må graviditetsilla. Faktiskt ganska märkligt, men det som gjorde mig mest illamående i början var att försöka skriva!
3 februari lämnade jag in till förlaget och 13 februari kom deras svar:
Det har blivit så himla bra! Vilket jobb du har gjort! Jag
gillar verkligen den språkliga nivån, det är väldigt vackert utan att vara
tillkrånglat. Och
det är så fint att Avalon får vara med nu, att hon får göra massa modiga,
viktiga saker! […] Ploten
är strålande, hänger ihop väl, och xxx och de gömda xxx är
så oerhört aktuellt. Jag
är imponerad, Christin. Vi
vill gärna ge ut Vita tigern!
Eftersom jag vet vilket jobb som fortfarande ligger framför mig, som alltid ligger framför en författare i det här läget (omarbetningar, redigeringsomgångar, kontraktspunkter att diskutera, lanseringsplaner, fotografering, väntan på recensioner, bra recensioner, dåliga recensioner, scenframträdanden, intervjuer i olika media), har jag svårt att helt ta till mig de fantastiskt fina orden. Men jag försöker. Särskilt dem att förläggaren är imponerad. Hon är imponerad av mig. Det är fan stort att få på pränt! Nästan inramningsvänligt!

Agenturen har otåligt väntat på att detta manus skulle gå i lås, dem skickade jag texten till samma dag och fick svaret igår:

Vad glad jag blir! Det
här är ju strålande roligt. GRATTIS!! Ser så mycket fram emot att läsa igen!!!
Skickar det till kollegorna på direkten, så att de kan läsa. Med [förlagets] go kan vi
ju också planera det kommande arbetet!
Återkommer
ang material och tidsplan inom kort!

Bokkontrakt och andra detaljer ska jag och förlaget diskutera framöver. Sen far jag upp till Stockholm för undertecknande och ett litet firande 11 mars. Efter det får ni veta mer.

Och såhär kan det alltså gå till för en etablerad författare att få ett manus antaget. 

Jag har det absolut mer förspänt nu än när jag var debutant. Fler människor väntar på mig, fler människor jobbar för mig, men det är samma tvivel, samma slit, samma ovisshet kring antagning som då och samma ovisshet kring ekonomin. Inget är definitivt, och inga vägar är raka, och inga val är enkla. Man kan välja att jobba mycket kring skrivandet, som skrivkurser, föreläsningar, skolbesök. Jag väljer att ha ett vanligt, trivsamt dagjobb. Det är skönt som bara den att inte alla pengar hänger på vad jag klarar av att prestera. Och jag tycker om att ha kollegor och ett fast sammanhang där jag hör till. 
Jag tycker om att vara en författare undercover. 
Dessutom får man mycket stoff på en arbetsplats. 

Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manusKommande, planerade inlägg i serien är: Att göra ett manus till bok, Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!
Följ och gilla:
Funderingar & tips, Skrivande, Vita Tigern

Mitt i väntandet

16 februari, 2016

… tränar jag lite. Och det är dagens tips! YOGA! Mångtusenårig, medicinsk träningsform som förenar kroppen med det inre som inget annat. Faktiskt inget annat. Jag hittade den här för ett tag sen och provade nu, kroppen känns starkare och vitalare efter bara dessa tio minuter. It’s amazeballs!
Mammayoga/gravidyoga:

Sen är så klart inte alla gravida här inne! Det finns en hel del videos för er också. Förr hade Linnéa Jensen en youtube-kanal med massor av bra vids, den har hon dessvärre plockat ner. Men Jacob har sin up and running till exempel. Allra bäst är så klart att träna för en yogalärare – videos på nätet kan man se som ett första steg, eller ett fortsatt steg. Jag har gått gravidyoga på Göteborgs Yogacenter, sista kurstillfället var förra tisdagen, men eftersom det bara var fem gånger får jag liksom upprätthålla träningen själv. Så det här räcker bra för en ”van” yogi.

I övrigt väntar jag på att höra från förlaget också. Ni kommer att få veta så snart jag vet! Men för första gången nånsin känns inte väntandet särskilt jobbigt. Snarare sluts jag in i nåt slags bubbla av saker som behöver fixas inför lilltutans ankomst och tänker inte så mycket på skriv. Fast igår bubblade de första raderna av bok två i serien upp, då var jag tvungen att skynda hem från spårvagnen, slå på datorn och fånga dem. Möjligen byter jag berättare i bok två, jag är inte helt säker än. Eller så varvar jag Avalon med henne.

Japp, så ser tillvaron ut! Nu ska jag duscha och ta mig till jobbet. Flex is the shit!

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Tyvärr i ett sketland

11 februari, 2016

… men kolla in den här steampunk-baren i Rumänien?! Vi har bara en steampunk-bar i Göteborg, en, och den har jag varit på nu. Det behövs fler. Luriga, temabeständiga barer med små lönndörrar till nya rum och massor av knäppa drinkar. Ett ställe att bli salongsberusad och tappa bort sig lite på. Jag är så trött på mainstream, aveny-krogarna har verkligen inte fattat nåt, jag menar titta:

2

8

21

Fantastiskt.

Följ och gilla:
Funderingar & tips

Don’t be like the rest om them, darling

8 februari, 2016

Jag kände det hända knappt en minut innan det hände. Min magkänsla, alltså! Den har blivit väldigt mycket vassare sen hon flyttade in. Kanske är det mammainstinkterna som ställts på max, och så snappar man upp de där tunna ödestrådarna som hela tiden flyter runt i luften?

Jag vill bara börja med att säga att jag och lilltutan mår bra – ingen skadad. Men såhär var det: jag åker alltid spårvagn till och från jobbet. Från jobbet brukar vagnen vara knökefull, många får stå upp. Jag stod framme vid föraren och höll mig i en stolpe. Just innan Ekedalsbacken i Majorna fick jag som förkänsla att en bil skulle ramma oss. Rakt in i sidan, tyckte jag. Samtidigt var det liksom bara en tanke, en fantasi. Jag gjorde inget åt känslan utan stod kvar där jag stod.
Så for vi nerför backen i rasande fart och vagnen började plinga – det där ljudet som betyder att man ska flytta sig ur spår. Jag såg genom framrutan hur en bil helt missade oss och var på väg in i vår körväg. Vagnen plingade, plingade, tvärbromsade. Jag såg det här hända, som i ultrarapid, och försökte verkligen hålla emot. Men jag snurrade ohjälpligt runt stolpen, drogs med av den jättelika kraften, och togs emot av en engelskspråkig tjej som frågade vad sjutton det var som hände.
”It was a car”, sa jag, helt rusig av adrenalin. De andra passagerarna utstrålade nåt slags vibrerande chock som fyllde hela vagnen, och när jag tittade ut stod bilens nos nån dryg halvmeter från sidan av vår. Vagnen plingade och plingade, det lät skärrat på nåt vis, och bilen fick i backen och backade undan.

Eftersom jag är författare och alltid tänker såhär, att saker skulle kunna hända, hur och vad och vem och när, vad som skulle bli sedan, känns det paranoid(t?) att agera efter dessa tankar. Men jag undrar om jag ändå inte spände musklerna lite extra där, i backen? Från och med nu tänker jag agera. Better safe then sorry, eller don’t be like the rest of them, darling.

Följ och gilla: