999

OBS! Läs ej, om du inte läst Kaninhjärta innan! SPOILERVARNING!

- det är bara en vag känsla av att någonting gått förlorat

Allt som hänt och Marys död var de vuxnas fel, Anne kunde inte sluta tänka så, på felet och vem som var ansvarig och vem hon skulle hata och inte prata med. Sedan hade hon svårt för att hata, hon var mest ledsen och vissa dagar var värre än andra. Vissa dagar ville hon inte lämna sitt nya rum i deras nya hus på Vipekärrsvägen mitt i Vallda. För hon tänkte att om pappa så lätt kunde sälja sin lägenhet igen och flytta hem igen och vilja allt med mamma igen så hade han ju aldrig behövt flytta, alls. Om det var så lätt för honom hade han bara behövt bromsa lite och känna efter istället för att röra upp Mary och göra henne förvirrad och få henne till att bryta samman. Det var pappas fel först och sedan Emilias fel och faktiskt också mammas fel för Mary och Anna hade inte ens varit myndiga då, de hade inte haft något ansvar, och nu skulle Mary aldrig bli myndig, bara Anne. Myndig och vuxen, med körkort som gjorde att hon kunde ta pappas bil och köra bort och aldrig komma tillbaka, om hon ville.
    Sedan var det inte Annes tankar utan Marys och hade Mary levat hade hon säkert tagit pappas bil utan att fråga och bara kört. Anne gjorde inte så och det visste Mary och Anne undrade om hon också visste att hon nog aldrig skulle klarat av sitt körkort eftersom det betydde att hon måste göra som en vuxen människa sa. Säkert skulle Mary vara en sådan person som krockade stup i kvarten och kostade massor av pengar. 
    Anne låg på sin nya säng i sitt nya rum i det nya huset. Med den nya utsikten över en stor trädgård och ett brokigt husområde och långt där borta havet. De dagar som var värre än andra lämnade hon ändå rummet för att kissa och då passerade hon ovanvåningens stora fönster. Därifrån såg hon horisonten som en blå strimma eller en längtan alldeles för långt bort. Ännu längre bort än från det gamla huset med det gamla rummet och den gamla sängen, allt som var gammalt och som hade hört till Marys tid. Om Mary fortfarande hade levt och flyttat med till det nya huset skulle hon säkert ha valt det rum Anne hade valt, det var det största och bästa rummet med bäst känsla och morgonsol och Anne hade ju aldrig sagt nej. Nu hade Mary inte valt något rum utan tyckte om att stå vid de långsmala fönstren i köket och titta ut på trädgården. Tidigt om morgnarna kunde man se henne flyta runt i dimman bland mammas blommor och buskar och träd som om det var det skönaste som fanns.     Anne stirrade i taket där solskenet studsade upp från fönsterbrädan och målade gult. Alldeles stilla gul, som dagen utanför fönstret. Mamma stod i trädgården och vattnade och väntade. Hon försökte särskilt sådana här dagar att göra saker och låtsas som ingenting, och sedan ropa på Anne och säga här är så härligt väder, Anne, ska du inte komma ut? Vattnet föll i det gröna nedanför Annes nya fönster och droppade och strilade och Anne visste inte varför men hon mådde illa av ljudet. Hon vände sig på sidan och fick syn på sig själv och ändå grep det tag i magen som förskräckelse. Det var kortet mamma hade framkallat från Annes student där hon hade sin mössa på och höll i en tårta och såg glad ut, och ändå trodde hennes hjärna för en liten sekund att det var Mary. Mamma hade ramat in kortet och ställt det på sängbordet och sagt jag ville att du skulle se det här, visst är det fint? Det håller på att bli lättare för oss alla. Mary hade aldrig klätt sig i vitt om hon hade tagit studenten utan i svart eller någon mörk färg, Anne var säker. Hon hade sminkat sig hårt och målat naglarna svarta och druckit sig full under champagnefrukosten och sedan fortsatt dricka eller bara spelat, och mamma skulle ha sagt till henne att skärpa sig och om du inte slutar dricka såhär kommer du bli alkoholist, Mary. När de hade åkt ut till Gottskär och Hamnkrogen på kvällen för studentfesten hade Mary hittat en kille och försvunnit i vimlet och lämnat Anne ensam, Anne var säker på det med.
    Gamla minnen, hur man blir kvitt dem? Hur man gör nya, hur man lever halv? Anne förstod inte 
och då kunde inte mamma eller pappa heller förstå. De hade bestämt sig för att prata om Mary som om Mary fortfarande fanns och det gjorde hon ju men på ett jobbigare sätt och det irriterade Anne. Först när Mary var död kunde de tro på spöken, allting hade varit mycket lättare om de hade trott på Mary och Anne från början och innan det hemska. 
    Mobiltelefonen surrade svagt under några kladdpapper och böcker och Anne stirrade upp i taket igen. Men så kändes det i magen, det som ibland ilade, ibland hissnade, och hon rotade fram mobilen och kollade. Som hon trodde var det Hanna. Hon ringde en gång i veckan och sms:ade en gång varje dag som om hon hade gjort upp en plan och ibland fungerade den. Ibland var det sms:en från henne om Mary som fick Anne att orka dagen och ibland var det Anne själv. Det var chocken som hade tagit henne igenom gymnasiet, så sa alla, och nu när gymnasiet var över och ingenting längre sig likt absolut ingenting kände hon sig borttappad.
    Mary säger att du ska sluta tjura. Tjurar du? Hon säger att du ska sluta klandra, eller skylla på dina föräldrar, och packa en väska med enkla saker. Vet inte vad hon menar? Svara nu på det här. Stor kram/Hanna
    Anne stönade och lade mobiltelefonen på täcket och stirrade i taket. Packa en väska med enkla saker betydde stranden och hon ville inte till stranden, det var en massa människor på stranden och en massa ljus och en massa ljud och en massa glädje och löjliga saker som brände i huden och magen och hon ville ligga i sin säng idag. Bara få ligga där och tänka över saker och ting och kanske se en tecknad film lite senare på datorn.
    Något föll till botten inuti garderoben, rasade ner från översta hyllan och tryckte till några galgar, sedan blev det tyst. Anne satte sig upp och blängde när mamma ropade Anne? Kom, får du se, vilken stor spindel det var här! Anne stönade och lade sig ner igen och tryckte en kudde över huvudet och vände sig inåt väggen, som var ljust, ljust blå. Så ljust blå att den nästan var vit, precis som himlen kunde vara tidiga sommarmorgnar när daggen låg i gräset och allting var tyst och dofterna exploderade och Mary och hon hade cyklat till Toråsskolan.
    ”Anne?”
    ”Men låt mig vara då!”
    Det var kanske för mycket begärt att någon skulle förstå men Anne behövde få vara ledsen ibland och då kunde människors välvilja och töntiga försök göra henne rasande. Som om hon inte hade rätten att ligga där och sörja om hon ville, som om hon var tvungen att le och vara glad och låtsas gå vidare när det kändes som krossat glas i hela bröstkorgen. Pappa hade ju sitt vedskjul att snickra på och mamma hade hans samvete som hon kunde använda till att få nya kläder och dyra middagar och mormor var på Mallorca och Hanna var kär och Emilia hade aldrig brytt sig. Skolkamraterna var borta, som spridda löv eller ett isärplockat pussel, alla gick vidare på något sätt. Kanske var resa det bästa Anne kunde göra? Om hon frågade pappa skulle han säkert ge henne pengar och om hon packade i mammas väska med hjul skulle det bli bra och hon var ju arton nu. Hon bestämde själv över sig själv och allting med livet var hennes ansvar.
    Det hördes en puttrande motor utifrån och sedan en nasal tuta. Anne tog bort kudden och satte sig upp och tittade ut, och Klara vinkade mot henne. Hon satt på sin pappas gamla silvriga vespa och hade en jättestor ful hjälm på huvudet och ändå syntes det att det var hon, hon hade kört hela vägen hit från Kungsbacka och det måste ha tagit minst en timme på den där som inte gjorde mer än trettio kilometer eller femtio i nerförsbacke. Anne öppnade fönstret och Klara tog av sig hjälmen och viftade åt henne att komma.
    ”Baby!”
    ”Hej.”
    ”Vi ska till havet, det har jag bestämt!”
    ”Jag vill gärna vara inne idag.” Anne kände sig dum och gnällig och samtidigt var det vad hon ville, vara inne idag och helst ingen annanstans och absolut inte vid havet. Men Klara slog av motorn och log mot henne och de hade inte sett varandra på två dagar, det var hur länge som helst. Det värkte i kroppen efter Klaras kramar men sved också av motsträvighet. Klara strök luggen ur ögonen och kisade mot Anne så som Anne tyckte var sött och snyggt och pirrigt på samma gång, och Anne låtsades blänga, sedan suckade hon och reste sig upp. Hon gick fram till garderoben och då trillade hennes ryggsäck ut, den som brukade ligga på översta hyllan, och hon suckade en gång till.
    Pappa stod i köket och letade efter rätt saker till salladen, de hade bara bott i huset i två veckor och ingenting var riktigt där det skulle vara men det skulle det till slut. Att alls se honom varje dag var nytt och samtidigt gammalt och Anne ville straffa honom i evigheters evigheter för allt han hade förstört. Han rynkade pannan när hon passerade förbi med sin väska och sina sandaler och han sa det är snart lunch, Anne, och Anne sa det skiter jag i. Hon struntade i mamma också, som först log på ett belåtet sätt med slangen i handen och sedan rynkade pannan som pappa när Anne gick rakt förbi henne. Anne tryckte sig ut genom häcken trots att hon inte fick och fortsatte fram till Klara, och mamma ställde sig där hon kunde se.
    ”Men hej Klara”, sa mamma, ”var det du som kom? Vi ska precis äta.”
    ”Jaha.”
    ”Vi ska precis till havet”, sa Anne.
    ”Ni ska inte äta med oss först, då?”
    ”Helst inte.”
    ”Nehej?” Mamma var märkt av sorgen med minus tio kilo och ändå var hon inte färdig, hon ville ner ytterligare fem och det tyckte Anne var knäppt. ”Men du kan väl ta på dig hjälm i alla fall?”
    Klara reste sig upp och öppnade sittdelen och tog fram en ännu fulare hjälm som mest liknade en spann. Anne stönade men tryckte den på huvudet och visade mamma och sa så?
    ”Var försiktiga, bara”, sa mamma, ”det är allt jag begär.”
    ”Vi får se”, sa Anne och ställde sin väska vid Klaras fötter och satte sig bakom henne. Sedan blängde Anne på mamma tills mamma fortsatte vattna och då tog hon tag i Klaras hjälm och vred bak hennes mun. Klara smakade lakrits, så klart, och den där underliggande tonen som var bara Klara.
    ”Tafsare!” sa Klara och startade vespan och låtsades vara tuff när hon rullade nerför vägen och genom området förbi hus efter hus. Anne lindade sina armar om henne och kikade över hennes axel och undrade, som hon gjort sedan dagen hon träffade Klara, vad Mary egentligen tyckte och om Mary visste som levande. Om det hade varit därför som Mary kastade pappas före detta flickvän Sofias trosor på Anne och tyckte det var kul, eller om hon hatade det, eller bara störde sig.
    Området mynnade ut i öppna hästhagar och Klara svängde vänster ut på den bredare landsvägen. ”Håll i dig, Annis, för jag ska gasa.”
    Anne höll hårdare runt Klaras midja och Klara gasade tills de nådde maxhastighet och det var nedförsbacke också, farten bara ökade, och något for in i framhjulet, något suddigt och vitt. Vespan vinglade till och välte, och Anne var i luften och genom vinden och ett högt, högt ljud knastrade i öronen. Hon såg de öppna, gula ängarna och träden där bortom och hon hann tänka att det skulle göra ont, sedan landade hon och huden skrubbades bort mot asfalten. Smärtan var ny och hon kunde inte andas, i flera sekunder kunde hon inte andas och inte höra, bara känna, och Mary lutade sig över henne med ett leende. Sedan kunde Anne höra sitt hjärta slå och vespans motor spotta och fräsa en bit ifrån hennes ansikte och hon andades in lukten av olja. Hon kände sin kropp, varje liten millimeter, hon kände sitt hjärta slå.
    ”Jag körde hela vägen!” Klara var i närheten men hon syntes inte. ”Jag körde hela jävla vägen från Kungsbacka och jag svär, jag har aldrig vält förut, jag har aldrig vält i hela mitt liv!”
    Det var långa, smala moln över himlen och salt i vinden från havet och fåglar som kvittrade på håll och allting snurrade, allting rörde sig.
    ”Anne?” Klara kröp fram till Anne och stirrade på hennes knä och grimaserade, sedan såg hon henne i ögonen. ”Anne? Anne, säg nåt! Titta på mig!”
    Anne tittade på Klara och sedan på Mary och Mary log som om hon älskade dem, och tårar rann från Annes ögon, sedan började hon skratta.







1) Ett litet avslöjande! Jag råkade hitta Isabella Johanssons blogg precis i början av Kaninhjärta, och hon har sedan dess varit mitt ansikte på Mary och Anne. Det känns fantastiskt roligt att äntligen få berätta det här för er, och för Isabella, som blev både glad och pepp, och gick med på att låna ut en bild till min spinoff-novell. Tack, Isabella!



Titel och citat kommer från låten 999 skriven av Joakim Berg/Kent, en av Sveriges bästa poeter, ett av Sveriges bästa rockband.
 
© Christin Ljungqvist
Novellen kostar ingenting. Däremot får den inte kopieras och spridas. Det går bra att länka till novellen från egen blogg eller sida, eller kopiera ner den för privat bruk.

Kommentarer