Det var här det hände

En lagom kylig vårdag bäddade jag sängen direkt efter det att jag vaknat,
kopplade datorn i kontakten och satte mig att skriva. Det var innan frukost och
vi hade gäster; Kristoffers vän Lars. De satt och småpratade och drack kaffe och
läste Göteborgs-Posten i köket och jag skriver faktiskt som bäst då, påminner
mig om min tid hemma i Vallda när familjen stökade på håll och jag drog mig
undan och kreativiteten strömmade. Jag tror det har att göra med stunderna jag
missade, och missar, när jag hör röster på håll och ska bara, ska bara, lite
till, som Alfons Åberg.

Med andra ord har jag avslutat Kaninhjärtat och känner
mig väldans fri. Det är en skön känsla, den när man lyckats med något man
bestämt sig för.