Känslomässigt

Det är så lustigt, men när stora saker händer, först då blir man medveten om sitt undermedvetna och hur djupt man tagit åt sig av saker och ting. Som med Kaninhjärta, jag skrev ju boken för drygt ett år sedan och först nu sitter jag här och läser den och förstår vad det är jag har skrivit. Hur mycket känsla som finns investerad, hur mycket själ. Och hur äkta den här historien är för mig, på gott och ont. Vad är det jag har skrivit, egentligen? Berättelsen om Mary och Anne är inte solig, om man säger, utan oerhört tung, jag måste pausa och pusta ibland innan jag läser vidare.

Jag hade precis mitt prat med Ada, vi gick igenom diverse ändringar och ska fortsätta i nästa vecka. Roliga nyheter; hon har frågat ett stort författarnamn om denna vill läsa min bok och tycka till, och denna sa ja, om denna nu skulle hinna, och jag kan nog inte säga vem än men jag är väldigt, väldigt pirrig över detta! Som ni säkert har sett har varje Gilla-bok en liten citatbubbla på framsida och det är detta författarläset handlar om!
Inför helgen kommer jag få hem korret av boken. Ett korr är boken när sidorna är satta men ännu ”bara” vanliga a4-papper.
Och inom bara ett par veckor, kanske en och en halv, kommer boken gå till tryck.
Gå.
Till.
Tryck.
Åter till detta med vårt undermedvetna; som ett jordskred sprider sig känslorna från någonstans djupt inom mig och jag känner stickig separationsängslan, för är boken verkligen, verkligen så pass färdig? Inte lite pill till då, några kvällar till, några veckor kanske eller en månad? Ska vi verkligen, nu? Är det dags?
Är det nu?
Dags?
Åh, kära nån.