Böcker,  Skrivande

Om jag råkar läsa en läs- eller skrivtidning

… får jag lätt panik, eller ångest. Först och främst för egen del, så klart. Alla BÖCKER, och ingenstans ser jag mina, och vilken stor BRANSCH det är, ändå, och så många människor som TYCKER saker, OLIKA saker. Vem har rätt? Har jag rätt, när jag känner mig utesluten, trots att jag är MED?
Och sedan tänker jag på alla dem som står på andra sidan linjen. De som inte blivit utgivna, än. Som suger i sig alla tips och blir lätt splittrade. Vem har rätt? Ingen har rätt, inte ens jag! För det finns ju inga rätta åsikter, inget rätt sätt! Det finns hur många rätta sätt som helst! Och att processa informationen, hitta sin egen väg, nej. Vi pratar så mycket om att skriva, hur och varför, men vi pratar sällan om vikten av att tänka. Långt. Vikten av att fokusera inåt. Vårda sitt eget. Isolera, uppleva, leva. Det är ju där ens alldeles egna röst gror. Man kan inte hitta den någon annanstans än inombords.

Därför vill jag säga såhär: läs det du är nyfiken på, det du behöver. Skit i resten. Just fuck it. För det du inte är nyfiken på, det som inte kittlar dig, stör bara ut din röst.

Och till mig själv vill jag säga såhär: böcker behandlas illa idag. De bärs i en författares famn i månader eller år, vårdas ömt hos ett förlag, visas ut i världen. Flammar, som ett tomtebloss, på litthimlen. Och slocknar. Såklart finns det läsare som tagit avtryck av vad de sett, känt, upplevt inuti. Men det finns också läsare som aldrig ens hann se. Innan ljuset försvann. För böcker får idag bara max ett halvår på sig att vara nya, ett helt år på sig att stå på hyllan. En chans, kanske två, på bokrean. Kanske något mer år som beställningsvara. Innan de mörknar, och försvinner. Visst är det tragiskt?
För att inte tala om deras verkliga värde, som alltfler verkar glömma av. Med tanke på att läsningen svajar som den gör.

Exempel på tidningar som faktiskt ger mig lätt panik eller ångest:

Skriva(jättejättefin, men tyvärr, jag får panik eller ångest, för där är fullt av människor som tycker, och ingen tycker samma, och vem ska man lyssna på om inte sig själv? Så nej)
ViLäser
Språktidningen
Books&Dreams

Kanske blir Fyrahundrafemtio någonting annat, eller samma sak. Jag vill dock understryka att detta är fina tidningar, att texten ovan enbart är min reaktion på samtliga, mina reflektioner och känslor.

Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.

2 kommentarer

  • Gabriella

    Bra reflektioner. Sätter ord på det jag själv upplevt. Prenumererade, en kort tid, på tidningen Skriva. Inte nu längre. Tar hellre en lång promenad och vänder örat och blicken inåt, upptäcker. Det är sorgligt, för outgivenheten, att boken befinner sig i en virvelvind av osäkerhet inför sin framtid. Men jag tror på den. På boken och på framtiden. Kan inte göra annat.

  • Christin

    Ja, men visst är det så? Jag öppnar alltid dessa tidningar med förväntan, och under läsning fylls jag av just panik och ångest över allt jag inte tänkt på/inte behöver, men ändå börjar undra över … nej, lika bra att lära sig att tänka, först och främst. Sedan kommer skrivet närmast automatiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *