Böckerna som försvann

Fick igår ett mailutskick från Författarcentrum Väst med följande text:

I förra utgåvan av Litteratur i Väst berättade vi att bokbeståndet på Göteborgs stadsbibliotek under de senaste två åren har minskats från 350 000 exemplar till 227 000.

Bibliotekarie Håkan Grissler visar i sitt debattinlägg nedan att siffran i själva verket är ännu lägre.

Efter att böcker har skickats tillbaka till stadsdelsbiblioteken beräknar han att

beståndet idag endast är 210 000 exemplar (siffrorna inkluderar även filmer, skivor och tevespel).

Håkan Grissler beskriver en i samband med ombyggnaden av biblioteket brådstörtad och ovarsam hantering där således hela 40 procent av bokbeståndet har fått gå till tippen.

Röjning – snarare än normal gallring, anser Grissler.

Siska Humlesjö, bibliotekarie på Digitala biblioteket och den som har överblick över Göteborgs bokbestånd, bekräftar till Litteratur i Väst att Håkan Grisslers siffra är korrekt.

– Uppgifterna har han fått av mig så jag kan inte annat än hålla med, säger hon.

Dessvärre är själva debattinlägget exklusivt för oss författare i Författarcentrum Väst. Jag vill ändå dela med mig av ingressen. Visst är det lite bok-nazi över det hela? Att köra så många böcker till tippen? Jag får ont i magen. Nej, ont i hela mig. För, när jag besökte Stadsbiblioteket i Göteborg efter ombyggnationen kändes det så tomt. Vitt, fräscht, ljust. Alltså, inte bibblo-vibbar, snarare konferensbyggnad. Hyllorna sträckte sig knappt högre än till höfthöjd, böckerna trycktes undan för ljusinsläpp. Biblioteket talade tydligt; detta är en plats för möten. Inte för läsning.
Och det tycker jag är konstigt.
Man har gått ut så starkt med att nya bibblan riktar sig till barn och unga – ungdomshörnan var gömd längst ner i byggnaden, omringad av en ekande korridor, ett hisschakt. Jag hittade knappt dit. Och när jag väl hittat, räckte hyllorna mig just till höften, inte upp i taket som sig bör, och rakt fram fanns en kal, vit vägg som inte inspirerade till läsning ett dugg. Jag fylldes av märkliga känslor som jag inte riktigt kunde beskriva. Bara att jag tyckte det var väldigt lite bokfokus.
Nu förstår jag varför.

Det finaste biblioteket jag någonsin besökt är Halmstads. WOW, säger jag bara. Som att kliva rakt in i böckernas värld, som sig bör på ett bibliotek (böcker är inte vita och ljusa mer än på papperet! Orden öppnar upp färger, former och djup och mörker och andra världar!). Barnavdelningen kryllade av grejer, saker hängde i taket, och det fanns en fin balans mellan högt i tak, kala väggar, färger, former, liv.

Kontraster. Och ändå, det hade kunnats göra ÄNNU bättre, om ni frågar mig.

Själva byggnaden Stadsbiblioteket i Göteborg har så klart blivit finare, öppnare, mer dynamisk. Det är interiören vi har problem med. Den är kontrastlös. För inspiration och hjälp skulle man kunna vända sig till inredarna på Posthotellet, Espresso House, Bishops Arms, Notting Hill, Barabique. Japp, det är uteställen. Som jobbar hårt för att skapa en inre värld av den yttre. Små krypin i öppna lokaler. Knäppa lampor, murriga väggar, och böcker, BÖCKER, överallt. Som en del av inredningen! Hela vägen upp till taket! Tänk, kontrasten mellan den raka, hårda, kalla byggnaden, och dess pumpande mörka hjärta? Vi skulle hamna på världens bokkarta. Människor från andra länder skulle vallfärda för att få se oss. Gammalt möter nytt. Intellektuellt, kreativt, sugande. Stadsbiblioteket skulle utöva en magisk magnetism på sina besökare, snarare än att stöta bort dem.

Så, lite inspirationsbilder: