Den narrativa drömmen

Jag brukar drömma utförligt, vilket i vissa sammanhang kan vara ganska förödande. Men inte nu, i morse, just innan jag skulle upp: jag drömde att jag stod mitt i min egen retropunk-trilogi. Det har aldrig hänt förut! Alltså, att jag drömt om böckerna jag skriver för stunden. Möjligen en lite flisa, en förflugen tanke, som färgar drömmarna, men detta var makalöst. Jag tar det som ett tecken på att böckerna kommer bli film.
Hur som helst.
Drömmen var så skarp att jag fortfarande kan känna hur det kändes. Jag stod mitt på en aveny, bland bevarade, raserade eller återuppbyggda hus, täckta med grönska. På tvärsan förbi mig rörde sig en brokig trafik fram och tillbaka, den ena farkosten märkligare än den andra. Och hur folk gick klädda sedan: jag såg hattar, kjolar, snörskor, västar … Just som jag vaknade började jag titta runt ordentligt, och ingenting, absolut ingenting, var av vår värld. Allt var av min.
Solen sken, det gröna doftade. Det var en sval dag.