Funderingar & tips,  Skrivande,  Vita Tigern

Att hålla modet uppe medan man väntar på förlagsbesked

Detta inlägg skulle också kunna heta:

  • “Att inte låta vemodet rulla in medan man väntar på förlagsbesked”
  • “Att inte röra manuset medan man väntar på förlagsbesked”
  • “Att inte kontakta förlaget medan man väntar på förlagsbesked”

Oavsett titel är det monstruöst svårt, rentav omöjligt, att inte tappa modet/låta vemodet rulla in/snegla åt manuset/formulera mail (“Hur går det med läsningen?”) och radera dem utan att skicka medan man väntar på ja, nej, kanske (Kasper, Jesper, Jonathan) vissa stunder, ibland. De flesta författare känner såhär, vi är närmast rörande överens om dippen några dagar efter det att man lämnat in och börjat vänta, sysslolösheten och vakuumet som liknar abstinens. När jag förbjuder mig själv från att röra manuset eller hålla något slags dialog med förlagen får jag en ihålig känsla i bröstet, för jag kan inte påverka min situation, det är inte längre upp till mig. Någon annan styr mitt öde och jag håller andan, och som sagt: det är monstruöst svårt. Jag vill så gärna göra någonting som på något sätt avslutar väntan och ledan (jag vill skriva) men jag får inte. 

Någonting jag märker hjälper är saklighet, alltså att tänka logiskt. Det gör jag bäst genom att skriva dagbok. På så sätt får jag klarhet bland mina tankar och över situationen jag befinner mig i: vad är faktiskt fakta, vad är min egen noja, oro och ängslan?
Ett annat som hjälper är träning oavsett humör, i väg med sig bara!
Ett tredje som hjälper är att prata med människor vars intellekt jag förlitar mig på, exempelvis min man.
Ett fjärde som hjälper är att inte sitta vid datorn (eller kolla mailen per mobil stup i kvarten!): gå på bio, ta en drink, ta en promenad eller en kebab, boka upp sig med familj/vänner/släkt flera dagar framöver – att inte sitta och vänta, för energin i luften? Den som strömmar ibland, kloggar igen hela livet ibland? Den kloggar igen hela livet när du bara sitter och väntar.
Ett femte som hjälper är att engagera sig i olika forum (som Författare på Facebook) och snacka skriv och annat kul, om inte så lär man sig saker. 
Ett sjätte som hjälper är så klart att läsa en skitbra bok, ungefär som att meditera. 
Ett sjunde som hjälper är att klappa en katt. 
I övrigt är det “bara att vänta”, bara att traska runt i sitt mittemellanläge och försöka att inte tänka fast man tänker hela tiden på hur det ska bli, vad man gör om två veckor, vart det hela pekar. Tvivel och hopp löser av varandra i en av livets fickor: ett förlag har lämnat besked, resten fnular fortfarande, and I wait. 

Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.

7 kommentarer

  • Myra Windahl

    Om det bara var veckor man skulle vänta men det är månader. Lämnade in femtonde oktober, ringde och kollade hur det gick den tjugonde januari. De var inte klara. Nu är vi inne i februari och fortfarande inget svar. Jag dööör.

  • Christin

    Dessvärre är 3 månader norm, och än så länge gör du rätt i att vänta, men visst är det lång tid? Aslång tid.
    Dock skulle jag råda dig till att informera dem om att hör du ingenting från dem inom två veckor kommer du skicka manuset till tre nya förlag.
    Har du skickat till flera samtidigt? Annars är det närmast ett måste, så spar du tid och kan hamna i ett förhandlingsläge om flera visar intresse samtidigt.
    Skinn på näsan, Myra! 😉

  • Lina

    Intressant!
    Jag tänkte att om du skriver på din blogg om det behöver ju inte jag skriva på min blogg om det. Men å så olika det blir ändå! Som med allt som skrivs. Jag tror bestämt att jag också ska skriva om dippen på min blogg. Om hur den känns för mig, och vad jag gör åt den. Jag tror nämligen att mitt fokus inte alls ligger på "kan de inte svara nån gång då?", utan snarare i någon sorts existensiell kris; varför gör jag det här egentligen, osv.

  • Anonym

    Om det bara vore tålamodet som prövades under de många och långa månaderna av väntan! För mig är det snarare en existentiell ångest, där jag för varje dag som går blir mer och mer övertygad om min egen talanglöshet som skribent. Jag fnyser åt mig själv som någonsin kunde tro att jag hade någon som helst skrivtalang. Jag känner mig pinsam och värdelös. De opersonliga refuseringarna som trots allt dyker upp bidrar ju inte särskilt positivt heller. Usch säger jag, och hoppas att detta tillstånd går över någon gång 🙁

  • Kim M. Kimselius

    Inget är som väntans tider sägs det, att vänta på besked från förlag kan vara outhärdligt, jag vet, jag fick vänta i TVÅ ÅR, innan jag fick besked. Men du antog de också boken och den sålde i 11.000 ex första veckan. Värt att vänta på. Kanske blir det samma sak för dig?
    Lycka till!
    Kram Kim 😀

  • Christin

    Men Kim, TVÅ ÅR?! Åh nej, jag hoppas jag får veta tidigare än så för fy sjutton!
    I annat fall, wow, jag hoppas jag säljer så många böcker …
    Idag brottas jag snarare med något slags tvivel på den uppföljande boken kontra första, osäker på om storyn håller. Den är heller inte särskilt lätt, den.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.