Nu är det dags att rycka upp sig

Som författare har jag privilegiet att gnälla. Visste ni det? Om inte, läs och lär; är du författare eller annan slags kreatör lider du helvetets alla kval när du skapar dina alster. Så är det bara (för de flesta). Och lider man helvetets alla kval är det som en molvärk i kroppen. Navelskåderi, självrannsakan, allt smärtsamt som rörs upp var gång du söker stoff inombords – sånt ger en viss form av själslig smärta. Och jag är inte särskilt van vid att få feedback två kapitel in i ett projekt. Trådar klipps av och jag tappar bort mig … men det var nödvändigt den här gången. Jag arbetar om råmanus till Vita Tigern och för att slippa göra det en fjärde gång behöver jag veta vad som fungerar och vad jag behöver tänka på de resterande trettio kapitlen. Så det gör lite ont. Så jag gnäller. Så förlaget förklarar hur, vad, varför. Så inser jag att de inte gör sig besväret för sin skull, utan min. 

Så inser jag att de är världens goaste som alls orkar lirka och hålla på såhär. 

Jag är stundtals urless på att skriva den här historien om och om igen, men jag har människor som tror på den, och på mig. Nu är det dags att rycka upp sig. För deras skull, och för det jag försöker säga.