Att göra ett manus till bok

DET, mina vänner, är lätt. Som jag sa till min förläggare, Ada Wester, häromdagen: ”Redigera, och starta en ny bok, det är det roliga”. Att skriva är svårt, fantastiskt, plågsamt, befriande, ångestframkallande, lättande, och så vidare. Men att peta i nåt som redan existerar, vända och vrida på händelser, meningar, ord, det är lätt och härligt. Då finns redan boken till, man har liksom enats om det, och ska nu göra den till sitt allra bästa jag. 

Ada läser igenom mina manus övergripande och kan komma med förslag som ”flytta det kapitlet hit istället” eller ”den här scenen funkar inte riktigt” eller ”jag förstår inte vad du menar här, förtydliga”. Den första redigeringsrundan från henne kom 3 juni i år (2016). Då var jag gravid med Rut i vecka 35 och försökte ta det lugnt för gravidhjärnans skull – lite orolig för att jag inte skulle fungera som vanligt. Att jag inte skulle klara av att få ihop alla trådar, karaktärer, scener. Men det gick! Lite svettigt mot slutet dock, när jag gjort alla ändringar, skrivit till en del och började tvivla. Svårt var det också att sitta still på grund av lättare foglossningar (det knakade gott i korsryggen..), särskilt på Göteborgs Stadsbiblioteks hårda stolar (är de hårda för att man ska plugga bättre?! och inte såsa ihop?). Jag skickade tillbaka manuset 15 juni, sen var det semesteruppehåll. Förlagen stängde, solen stod högt, torr luft dammade igen Majornas loja gator. 

14 juli klockan 17:02 kom Rut till världen. Sen dess har inget varit sig likt, eller snarare: mitt sätt att se på livet har förändrats. Jag hinner inte särskilt mycket nu, definitivt inte att sitta ner på hårda biblioteksstolar. Jag har blivit en passopp! Men jag märker också en helt annan sensibilitet inför allt och alla, och meningar flyter upp i mig som verkligen bränner. Jag tror att Rut kommer göra mitt skriv så, så mycket bättre.

Efter sommaren, trots bebis och ingen tid, mailade jag Ada (jag kunde inte riktigt låta bli) och hon svarade 1 september. Vi hade ett härligt telefonsamtal angående omslag, om det ska vara illustrerat eller fotograferat, vad det ska föreställa, vilka omslagsmakare vi kan tänka oss. Jag tycker omslag är superviktigt, det säger faktiskt en hel del, och dessutom så jäkla kul att fundera kring och knåpa ihop. Uppskattar så mycket att få vara delaktig i detta! Vi fattade beslut, och i början av oktober kom som bekant första skisserna (!!!). Vi fattade också beslut om titeln, som jag ett tag haft i obestämd form (Vita Tiger) men som nu blivit bestämd (Vita Tigern). Och medan vi pratade berättade Ada att min redaktör, Klara Bjelkenäs, satt på stolen bredvid henne och skuttade av iver på att få börja finredigera tillsammans med mig. Det nöp till i hjärtat.

Rent praktiskt är det ganska enkelt. Vi jobbar i Word. Ada skriver in kommentarer i manuset, döper det med datum exempelvis och mailar över det till mig. Oftast skickar hon också över ett separat dokument med övergripande funderingar och frågor som jag gör en attgöra-lista av, alternativt svarar på i ett eget separat dokument. I manuset jobbar jag med hennes övergripande funderingar och frågor, söker upp kommentar efter kommentar, redigerar, fogar in egna kommentarer, godkänner småändringar hon redan gjort och sen, när jag är klar, döper jag om manuset på nåt eget sätt och mailar tillbaka. 

Klara jobbar likadant, och det är väldigt smidigt. WORD FTW! Eller nåt annat program som funkar likadant. Jag tycker dessutom kritik är lättare att ta i skrift, då kan jag i lugn och ro tänka över den och formulera mig. Vi har prövat att köra redigering i telefon vid några tillfällen men det kändes inte bra – jag hann inte tänka efter ordentligt utan godkände eller slängde ur mig ord lite hux flux. Men det var i början, innan jag visste bättre. Och så klart, om nåt litet bara ska godkännas går det fint per telefon! Jag är dock glad att inte behöva köra nåt slags redigeringsmöte, där man sitter ner tillsammans och petar i manuset. Det skulle vara urjobbigt! Nej, såhär är perfekt för mig. 

Och svårare än så är det inte. Man kan säga att processen är enkel men maffig – det är mycket text att gå igenom. Ändå vill jag inte kalla det svårt eller jobbigt. Manuset skickas fram och tillbaka, klipps i, justeras, putsas. När förlaget tycker det är klart ”sätter” Ada boken, det vill säga: omformar den så som den ska se ut i tryckt format. Sen korrläser man den versionen, så att inget ord hamnet snett, och sen skickar man boken till tryck. 

Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manus. Kommande, planerade inlägg i serien är: Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned!