Den lyckliga bebisen
Jag vet ju om att bebisars enda sätt att kommunicera ett trängande behov är att skrika, särskilt i början. Och med det sagt är det en väldigt dum tanke att man ska ha en lycklig bebis som inte skriker. Att man liksom ska försöka, försöka, försöka med i princip allt för att den lilla ska le och inte skrika. För det innebär att ge upp sig själv och bli nåt slags förlängning. Hennes armar, ben och mun. Man kastar sig ut på promenad direkt efter frukosten för att hon sover bäst i vagnen med frisk luft. Man sitter på golvet med henne framför sig och lyssnar till hennes joller flera timmar om dagen. Man bär runt på henne från rum till rum för att hon inte vill ligga i sin säng.
Och ändå kommer skrik, så klart. Skriket går inte att utesluta, heller inte gråten eller vissa sammandrabbningar. Och har man då haft den där tanken att bebisen måste vara lycklig och oskrikig blir man smått förtvivlad varje gång hon slutar vara nöjd.
Man tassar på tå runt henne, och hon blir vårt centrum. Ett behovsstyrt, labilt, orutinerat centrum. Det är inget vidare.
I början såg jag det som en själslig utveckling att vårda en annan – jag är inte en vårdande person. Snarare är jag självständig, otålig och full av kreativa idéer. Jag vill att de jag har runt mig ska vara starka och klara sig själva. Ska man vårda en annan behöver man locka fram omtanke, tålamod och ge upp de flesta kreativa idéer. Man behöver acceptera att bli sittande, kanske med en bebis i knäet, eller stand by medan den sover. Man blir väldigt i nuet, vilket är bra (och de saker jag räknat upp är oftast väldigt fantastiska) men också ganska negligerad. Trots att man älskar sitt barn och njuter av stunderna blir man faktiskt lite ledsen av att inte hinna finnas till. Det är känslor som smyger sig på andra stunder, som när man står och lagar mat eller hinner kissa. När man inte har henne i sin famn, som att man då inser hur lite man fått gjort, hur lite man gjort för egen del. Då blir man ledsen. Ibland väldigt ledsen.
Nu är Rut snart tre månader. Det har jag satt upp som en gyllene gräns. Efter tre månader börjar saker som babysim, babyyoga, stark nacke. Efter tre månader blir de små liven mer som individer, egna små personer, mer än mjuka, skrikande knytt. Redan kan jag märka att hon har blivit mer stabil, mer medveten och förstående. Och det är så skönt. För fy fan för den första småbarnstiden! Den är faktiskt mer hemsk än härlig. Som jag sa till min bästa vän i telefon: ”Jag har aldrig mått såhär dåligt”. Det har absolut inget med Rut att göra, jag älskar livet ur henne – det handlar helt enkelt om Den lyckliga bebisen, Världens bästa mamma, prestigehelvetet och känslan av att inte längre vara värd nåt, åtminstone inte tillräckligt för att få sätta ner foten och säga nej. Nu kan vi göra saker tillsammans, och hon kan följa med mig. Vi kan gå på kafé, kika i butiker, träffa andra bebisar. Småsaker, varje dag, som gör mamma lycklig.
Nu ska vi tänka på mamma. Hör ni det? Nästan som att svära i kyrkan. Men som BVC säger: ”Är du inte glad är inte bebisen glad heller”. Jag tänker gå ut genom dörren, and I’m bringing baby with me. Vi ska upptäcka världen.
Christin
Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.
6 kommentarer
Annika
Träffsäkert skrivet, och säkert provocerande för en del. Jag känner igen mig, försöken att knöla ner mig själv i den där nya rollen, och jag önskar att jag vetat då att det blir annorlunda med tiden. Bättre. Att den lilla faktiskt mår bra av att ibland följa med mamma och pappa på sådant som inte är bara för hennes skull, att det gör henne till en medveten och social liten person. Nu, när hon är fyra, försöker vi vara förebilder. Både mamma och pappa gör saker på egen hand, både mamma och pappa fungerar som förälder, en åt gången eller båda samtidigt. Det är ljuvligt med bebis, men än ljuvligare med ett lite större barn, tycker jag. Utan att ljuga så säger jag att hon är min bästa kompis, den jag helst hänger med, och om en liten liten tid kommer hon att hitta ett eget liv.
Christin
Jag är också sån – jag gillar när barnet är lite större. I vart fall när det kan sitta själv och kanske inte sover fullt så mycket under dagarna – när hon orkar vara vaken lite mer och kan leka lite längre. Nu är det så tätt mellan sova, äta, leka, tröttna, och att läsa signaler 😛
Tack för din kommentar!
Annika
Tyckte ditt inlägg var så ärligt! Föresten, hon ser väldigt väldigt fin ut, din dotter 🙂
Christin
Jag tycker om ärliga inlägg – jag försöker vara så ärlig jag kan, så öppen och personlig utan att bli privat liksom. Fin gräns, det där …
Åh, tack 🙂 hon är världens finaste. Det gör ont när man ser henne, ungefär som när man ser små djurungar 😛
CharlotteC
Hög igenkänning! Kände mig väldigt fångad när Elias kom, jag som alltid varit så socialt aktivt och alltid gjort precis det som föll mig in var plötsligt fångad. Kunde inte ens gå på toa själv utan höll knytet i famnen 24/7 de första veckorna. Det som räddade mig var att min bok släpptes en vecka efter att han föddes. Även om jag satt ensam hemma kände jag mig som en del av något större när recensioner mm började trilla in. Och så fick jag ju igång skrivande tidigt också – bästa räddningsplankan för min mentala hälsa! Men du har helt rätt i att det blir roligare och mer givande när de blir äldre. Elias är snart 9 månader och vi går på babysim, mammaträning, åker på dagsutflykter mm. Lite mer det jag vill och han får hänga med – även om vi såklart inte är där till 100% än. Så välkommen ut på andra sidan och hoppas att du får tid och möjlighet att hitta tillbaka till dig själv! 🙂
Christin
Ah.. det är så skönt när man hör om andra i samma sits. Means I'm not crazy 😛 jag håller helt med om det där med boksläpp och hur det räddar ens mentala hälsa!! Hade jag inte haft Vita Tigern, förlagskontakten, den där goa förlagsmiddagen inbokad under bokmässan, shit alltså … jag hade varit i betydligt sämre skick.
Och det känns så gött att vara på väg ut på andra sidan! 😀