Rävsången

Kanske var det höst istället för vår. De flesta större författarna släpper nytt då och det är utmanande för en
semikänd att få synas. Eller kanske var det just den hösten, 2014 – tidningarna hade det svårt, recensionerna av böcker krympte till näst intill obefintlighet, det har ännu inte riktigt hämtat sig. Och recenseras det är det allt som oftast en vuxenbok. Sällan en ungdomsbok. Knappast en barnbok.
Kanske började läsarna tröttna på mina spökerier.
Eller så var boken inte lika bra som mina två första, som jag minns att en bloggare tyckte. Stackars Finn. Stackars stammande, sårade Finn och hans alkoholiserade pappa.

I dagboken skrev jag Ingenting är som det brukar vad gäller att släppa bok. Jag tar bloggrecensionerna hårdare, bokmässan (och min litenhet där) hårdare. Kanske har jag byggt upp förväntningar, utan att inse det? Börjat ta vissa saker förgivna?


Det gick inget vidare för Rävsång. Knappt några recensioner i gammelmedia, halvglada bloggtillrop. Efter två bra boksläpp kom ett mindre bra, helt enkelt, och vad det berodde på är svårt att säga – kan mycket väl ha varit en blanddiagnos (Litesämrebok-Färrebokrecensioner-Högaförväntningar)! Somliga tyckte bäst om den här boken, särskilt de som inte läst nåt av mig tidigare (och särskilt män, vad jag förstått). Men jag tog det hårt. Jag kände mig nästan körd som författare. Det var ju liksom inte åt det här hållet det skulle gå med karriären, utan uppåt!

Jag behövde göra nåt nytt. Jag tänkte så tunga tankar, oroade mig för både det ena och det andra – jag började skriva på Vita Tigern. Det var knappt att jag mäktade med det. Jag minns att jag hade som inställning att göra det bara för min skull, utan att tänka att boken/böckerna nödvändigtvis skulle släppas. Som det här med att illustrera till, redan från början tänkte jag att bilderna nog aldrig skulle hamna i boken, om den nånsin blev antagen. Det var mest för mig. Att få backa tillbaka in i skrivet, långt tillbaka – hela vägen till mina tonår. Till fantasin, fantasyn. Till illustrationer på pappersark stora som tavlor, hemmasnickrade omslag och lajv i Valldas skogar, på Valldas ängar. Där ingen såg. Bara min bästa vän och jag, lika udda, lika obekymrade om vad folk tyckte om oss. Vi hade ju varandra och det var det enda som räknades.

Jag tog mitt skriv och gick i barndom – skrivet av Vita Tigern har på nåt sätt blivit en läkeperiod för mitt skrivarjag. Det har tagit 2,5 år (!) och sig massor av olika uttryck, men nu börjar jag bli klar.
Och jag har en agentur nu.
Och jag har ett förlag som vuxit sig större och starkare.
Och jag märker att det är bra mycket lättare att prata om dessa böcker än mina tidigare, det finns liksom så mycket att säga!

Räven sjöng en höst och sen aldrig igen, jag hoppas att tigern tar sig längre. Att den når er, allihop, och biter sig fast.