13 år tidigare
… knackade jag fram ord på den här burken, i det soligaste hörnet av makens lägenhet (där för övrigt tvillingarnas pappa bor i Kaninhjärta), och ett bokavtal var långt, långt borta. Ändå fortsatte jag kämpa, driven av drömmars längtan och envishet, en dåres starka övertygelse. För jag trodde att det låg i mina händer, att om jag jobbade för drömmen utan att ge upp skulle attraktionslagen bara ge mig den till slut, eller universum, eller ödet, or what not.
Jag hade eoner av tid, jag var ung, och 7 år senare (!) blev min dröm verklig.
Igår brunchade jag med mina vänner, en av dem fyllde nyligen år. Vi pratade om svårigheten med att få loss tid till saker när man blivit förälder och jag sa det högt för första gången: kanske lägga skrivet på hyllan ett tag? Fokusera på familj, jobb, hus? Ta det längre fram bara? De där eonerna är borta, kvar finns små kvartar här och där (I don’t do kvartar), och splittrade tankar (dagjobb, Rut, hus), och no room of one’s own. Jag är dock orolig för att jag, när skrivet väl är nedlagt, inte tar upp det igen. Att jag låter det ligga medan åren går och allting jag aldrig fått forma mina tankar kring ligger kvar i mig som i en sopbil, hårt komprimerat, oförbränt.
Sent igår, just innan läggning cirka 23:30, fann jag det:
- Måndagar – skriv från valfri starttid till 11:30 här hemma, med tjocka hörselskydd och sovrumsdörren stängd, sen lunch, sen dagjobb 4 timmar
- Tisdag-fredag – dagjobb från 8:00 sharp till 16:00 sharp, sen hem för att vara med Rut innan hon lägger sig
För utebliven lön tänker jag söka alla litterära stipendier jag kan och ignorera det faktum att jag inte tränar. Så! Livspusslet är lagt! Mitt livspussel! (!!!)
Hälsningar
?
Christin
Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.
2 kommentarer
Anna-Sofia
Hej.
Sa ungefär samma sak när vår son kom. Jag älskar att skriva och har arbetat professionellt i healandeenergi i tretton år. Jag släppte båda de delarna för att prioritera familjen. Jag hade lovat mig själv att verkligen stänga av den drivna personlighet som ibland kunde beskrivas som workaholic. Det gick så där…
Två månader efter vår son kommit var längtan så stor att jag började jobba i helandeenergier igen. Men bara extra. En heldag varannan vecka. Och skrivandet fick en annan form. Från sju dagar i veckan skrev jag åtminstone tre.
Att jag fick ägna mig åt det som jag älskar (även om det var i betydligt mindre utsträckning än tidigare) gjorde hela skillnaden. Den gjorde att jag kunde fokusera på att vara på mamma de övriga dagarna – jag fick ju mitt utrymme.
Då och då träffar jag mödrar som gett upp hela sin själ för sina barn och sin familj. Det är omtänksamt och generöst av dem. Men många tappar de energi eftersom de inte har en passion som fyller upp dem. Passionen är en gåva som skapar meningsfullhet. Jag är otroligt tacksam över att jag valde tillbaka det som får mitt hjärta att sjunga.
Med detta sagt: Bra att du hittat utrymme för skrivande! Det är en så viktig del av dig att du kanske slocknar utan det? Hellre lite, än inte alls.
Christin
Vilken underbar kommentar, tack!!! Och du skriver så klokt, det är just så: jag behöver verkligen skrivet, jag mår halvbra utan det ?