Första säsongen är en stor inspirationskälla till vuxenboken jag skriver på nu. Och jag inser, efter att ha sett säsong tre och första avsnittet där, att jag missat något väsentligt – den brutna kronologin, tidsaspekten, de svikande minnena … jag tycker att vårt mänskliga minne är så fascinerande. För jag är själv ganska glömsk, förvrider händelser, missuppfattar, glömmer. Och hur litterärt det här är. Hur litteraturen rotar sig i våra känslominnen snarare än vad som verkligen hände – vad vi känner hände kontra vad som faktiskt hände. Hur vi färgar minnena med vår själ.

Jag måste med andra ord skriva om. Jag, som har så lite skrivtid just nu.

Hur som helst, True Detective säsong tre börjar mycket lovande! Två barn har försvunnit i en sömnig, blek småstad i USA, och utredaren (på bilden, har redan glömt hans namn) är dels i dåtid och söker, dels i något slags mellantid (90-talet) och berättar om caset för ett par interutredare, dels i en tv-intervju om caset i nutid (2015) gråhårig och trött. Han har en bakgrund som LRRP (ett slags långdistansspårare) under Vietnamkriget och verkar i stort vara lika intressant som Rust Cohle (Matthew McConaughey) i första säsongen.

Finns att se på HBO!