Dubbelseende


Kära läsare! Jag ser dubbelt! Kommer sig av slarv med glasögonen och överansträngda ögonmuskler, men fasen inget roligt … fått vila mig från skärm i fyra dagar utan förbättring, därför en favorit i repris: en läsarfråga!

Anna Jakobsson Lund: “Tar gärna emot tips på hur du får ordning på vilka “utbroderingar” som funkar (av manuset du skriver på, reds. anm.) och vilka som måste hamna “till en annan gång”-lådan”.

Utbroderingar/utvecklingar av redan existerande trådar är bra, det gillar jag, så länge det hör till kärnhistorien. Skriver man en större berättelse, som när jag skrev Vita Tigern, med massor av karaktärer och trådar tänker jag hela tiden på kärnhistorien, vad som för den framåt, vad berättarjaget kände till just då, ur hennes perspektiv. Jag låter liv och rörelse passera henne utan att för den sakens skull följa upp, ungefär som våra liv är, där personer och händelser dyker upp och försvinner som krydda, fotspår, former.
Och om det uppenbarar sig en intressantare tråd för kärnhistorien än den man kanske tänkt på från början, tror jag man enbart ska tänka på manusets bästa, storyns bästa, inte sin eget. Liksom, försätta sig i läsarens sits och tänka: vad skulle jag, som läsare, uppskatta mest? Oavsett hur mycket mer kringjobb, hur mycket mer det blir att skriva och researcha. Jag tänker såhär: detta är en verklig händelse, jag får inte utelämna någonting av bekvämlighet för då redovisas inte hela sanningen.

Med detta sagt: utbroderingar/utvecklingar av icke existerande trådar tror jag tröttar ut läsarna. Då splittras fokus och blir mer att brodera på någonting som inte hör till storyn, och göra storyn till någon annan, snarare än utveckla. Om man från början skrivit med en viss intention, färgat manuset med denna (ner på detaljnivå), och sedan ändrar sig finns liksom känslan redan planterad, och då snuvar man läsaren.

Så, utbrodera/utveckla existerande trådar som hör kärnhistorien till, och som är mer intressant, spännande, modigare: jag gillar!
Brodera på någonting som inte hör till men som ändå är väldigt roligt att skriva: “till en annan gång”-lådan.

Christin

Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.

Du kanske också vill läsa:

Lämna en kommentar

Denna sida uppdateras tisdagar och söndagar.

Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist

Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta, en skräckbok för unga vuxna. Den fick ett varmt mottagande av både läsare, bloggare och litteraturkritiker. Därefter har jag släppt ytterligare tre böcker, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Jag bor i Göteborg med min familj och jobbar som copy/contentwriter på en av stadens webbyråer.

Kontakt

Har du frågor eller vill boka mig för intervjuer, framträdanden eller annan form av medverkan?

Vinn en signerad Vita Tigern!

Tidigare inlägg

Populära inlägg

Med goda intentioner

26 mars, 2019

Huset vi drömmer om

19 januari, 2019

Följ mig via e-post eller Bloglovin!

Follow