Två kapitel av rymdsagan skrivna, ett tredje påbörjat, och flera nördiga podcasts avbetade om rymden: liv på någon av alla Vintergatans miljarder exoplaneter, rymdstensjägare i norr och ungdomar som pluggar för att bli astrobiologer, astrofysiker, astronauter – en av dem kunde tänka sig att leva hela livet i rymden och sen dö där. Jag vet att månen luktar våt aska, att tyngdlöshet kan ändra vårt dna med några procent, att en robot vid namn Curiosity hittat stenar på Mars som kanske tagit form av något organiskt. Min nyfikenhet på rymden är densamma som den på vår natur, jag blir helt lugn inombords av djur- och naturprogram på tv och vet hur mycket som helst om det gröna och vad som bor där men inte vad presidenter och huvudstäder heter. Eller vad som ligger var. Eller vem som skrev den operan eller den boken från början av 1900-talet. Jag vet att de flesta som reser ut i rymden tycker att jorden är vacker och att Trump har ett gäng rymdsoldater, sådant både drar och fastnar.

I veckan som var fick jag en fin inbjudan: som föreläsare till skrivkursen Att skriva barnlitteratur på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby nu i april. Helene Ehriander är kursansvarig och lektor i litteraturvetenskap, det var så hon hittade mig – hon dök upp på litteratureventet i december på Göteborgs Litteraturhus, där bland andra Jessica Schiefauer, Ada Wester och jag diskuterade ungdomsböcker, vilka som läser dem, vad som definierar en ungdomsbok, hur man ska nå ut och så vidare. Jag ska få berätta om mig själv i hela 1,5 h, därefter frågestund, därefter 1 h skrivuppgifter. Rena himmelriket!

Och på tal om Ada Wester var hon visst i New York i veckan på barnbokskonferens. Vem skulle inte vilja ha hennes jobb?! Bara att åka utomlands i litteraturens tjänst känns exklusivt nog, men dessutom till New York!

Alla hjärtans dag tog vi en långlunch, maken och jag, på Sjöbaren i Haga samt spanade in lampor på Elektriska Byrån, en gammal goding på Linnégatan. I lördags styrde jag till Svenska Kakel för att fatta beslut kring badrum och tvättstuga och hallgolv för vårt Villa Anneberg, det gick inte. Dels har vi en budgetgräns, så klart, men kakel är så definitivt och inte alls som tapeter. Man kan liksom inte ångra sig efteråt, alltså måste beslutet vara väl avvägt och helt säkert. Vi får åka dit igen. Maken får följa med.

Och i söndags smet vi ut till tomten och sjön för att andas lite.