Synopsis – det går inte annars
Jag har ett kontrollbehov. I vart fall över det jag verkligen bryr mig om – jag är en projektledare, en ledare, om än en mjukis på insidan. När jag skriver mina böcker har jag kontroll över dem, från början till slut, med visst utrymme för överraskningar. Det går inte annars.
För hur ska jag kunna upptäcka logiska luckor och hinna täppa till dem utan ett övergripande perspektiv? Onödiga transportsträckor, karaktärer som begår karaktärsbrott? För att inte tala om alla snitsiga planteringar, där för att lura läsaren lite, hinta eller förvilla? Jag måste veta mer än läsaren, och jag är inget fan av att bara skriva, trassla fast och hamna i valet att antingen backa tillbaka och radera, eller skriva mig ur det med en halvbra förklaring. Hellre planerar jag först än löser sen, för mig ger det ett starkare flöde i skapandeprocessen.
Såhär jobbar jag med synops:
- Jag kommer på en idé, öppnar ett dokument i datorn och skriver in den i ett virrvarr.
- Jag fyller på virrvarret allt eftersom jag kommer på saker – scener, karaktärsdrag, omständigheter.
- Jag sätter ihop ett soundtrack till storyn – det hjälper mig att få form på storyn, komma på fler scener och se karaktärerna tydligare. Jag kan faktiskt se dem röra sig i mitt huvud. I bästa fall kan jag rentav se deras ansikten, höra deras röster, önska att de fanns på riktigt.
- När jag tycker att ramberättelsen är klar delar jag upp virrvarret i kapitel, flyttar om textbitar till där de bättre hör hemma, skriver till än mer som jag kommer på. Slutet vet jag, även om det inte är helt säkert var sista punkten sätts.
- Sen börjar jag skriva.
Hur jobbar ni och varför?
Christin
Författare till böckerna Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång och Vita Tigern, samtliga på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget. Mottagare av Göteborgs Stads arbetsstipendium för författare 2015 samt två stipendier ur Sveriges Författarfond. Tidigare skrivlärare vid Folkuniversitetet i Göteborg. Bor i Göteborg sedan 2008 med man, dotter och två katter, bygger hus i Fjärås som beräknas stå klart hösten 2019.
2 kommentarer
Amanda
Jag brukade skriva utifrån tydligt synopsis uppdelat i kapitel och scener, från början till slut. Men efter att ha skrivit fyra olika versioner på samma bok över tre och ett halvt år, och ha tvingats inse att boken inte fungerar, så ville jag göra någonting lustfyllt istället. Så sedan årsskiftet har jag skrivit något med bara en vag idé (tydliga personer men oklar handling, vilket inte gör alltför mycket eftersom den är karaktärsdriven och på så sätt ”enklare” än fantasyboken jag försökte skriva innan) där jag haft mitten och inte början eller slut. Sedan har jag hoppat in i texten hur som helst, skriver på scener i början ibland, mitten ibland. Slutet har jag lämnat öppet fram tills nu – och snart är det bara att fylla i luckor som är kvar! Antagligen är det mycket lösa trådar och inkonsekventa detaljer, men det känns kul att skriva igen, så det gör mig inget 🙂
Men i framtiden får jag väl se om jag går tillbaka till synopsis eller inte! Jag tänker att det ibland kanske beror på projekt också? Någonting mycket mer avancerat handlingsmässigt hade jag nog inte klarat att skriva utan roadmap, tror jag.
Christin
Förlåt för sent svar! Och tack för att du skriver 🙂
Det låter som ett härligt sätt att skriva! Jag har försökt göra så, men märkt att jag är lite för driven i mitt skapande, med tydliga mål – att jag inte ger mig själv tiden att skriva utan att veta exakt vad jag gör.
Möjligen ett handikapp i sig.
Som du skriver beror det säkert också på projekt – skriver jag för yngre eller med färre trådar kan jag absolut tänka mig att synopsis blir onödigt, att det räcker med en skiss.