Förra veckan besökte vi A-hus för att skriva entreprenadkontrakt med snickarna, KÅBB Bygg & Entreprenad. Vi gick igenom vårt Villa Anneberg in- och utvändigt, fick till en special på inomhustrappan och diskuterade placering av braskaminen. Altan ingår inte, så den ska vi beställa. Vi ska även bestämma oss kring el och färg/tapet, vilket i princip redan är klart. Börjar smyga sig in i mina drömmar, detta.. ännu ett steg närmare!

I helgen tog vi med Lotten och hennes familj till tomten och sjön. De kom fram innan oss och hon skrev “Är vi rätt?” i ett sms tillsammans med den intetsägande bilden av stengärdsgård, fält och skog 🙂 Vi fikade, kastade pinnar och pratade brottstycken av samtal innan barnen avbröt på olika sätt (“nej, gå inte längre ut, du får vatten i stövlarna!”). Det kändes fint att få visa Lotten, min äldsta vän, platsen där jag på riktigt kommer att slå ner mina bopinnar. Även om det var rejält kallt och blåsigt.. när vi stod på stranden önskade jag intensivt att huset redan var byggt och väntade med en svag glöd i braskaminen och lite kaffe kvar i kannan. Tänk, den dagen. Dessa nyp mig-ögonblick blir allt fler.

Igår fick jag äntligen påbörjat föreläsningen jag ska hålla för skrivkurseleverna i Vimmerby. Bläddrade i min dagbok efter rätt tidpunkter för olika saker, som när jag fick samtalet från Ada Wester på Gilla Böcker eller när vi skrev kontrakt på Fågelbarn eller vilka som recenserade. Har också en klippbok med massa tidningsintervjuer och så vidare, ska kolla igenom den också. Och när jag satt där och sammanställde min resa från innan till nu smög sig en skälvande liten känsla på – vad jag har kämpat, vad jag har lyckats med, vad jag har gjort och vad jag har blivit (ta en titt i arkivet!). Vad jag har i mina händer och som bit för bit glider bort. Jag måste ju skriva fler böcker! Nu! Och fortsätta att vara en del av detta.

Men så snart Rut sover dåligt försvinner alla goda intentioner, kan jag säga. Allt hänger på sömnen – skriv, träning, ärenden. Det enda jag orkar när jag inte får sova är att äta och titta på tv.

Och en dag i framtiden kommer jag att läsa just dessa rader och le åt hur det var nu.