Mitt problem är inte, och kommer aldrig att vara, skrivdisciplin. Just nu är det tid. Det vet ni ju redan men jag säger det igen: TID!

Därför ser min Jerry Seinfeld-kalender ut såhär, med brutna skrivkedjor och hålrum. Ork ska väl tillfogas ekvationen, vi sover hej vilt just nu – Rut är förkyld i omgångar. Jag har dock följt mitt eget råd och sökt stipendium med besked nu till sommaren. Får jag ännu ett kan jag schemalägga den drömska skrivdagen varje vecka. För mig verkar det vara enda lösningen.

Fyra kapitel klara av rymdsagan, trots detta. Tror den är rätt tung egentligen, eller tungsint. Å andra sidan har jag läst första boken i Pax-serien och där är pojkarna fosterhemsplacerade och omgivna av monster och död. De handskas med mörkret. Och det tänker jag att även verkliga barn i 9-12 år gör. De tvingas bli vuxna allt tidigare och oroar sig för samma saker som sina föräldrar. Jag vill ta deras ångest på allvar och våga vara mörk även för dem. Våga ta upp de jobbiga grejerna för att sen ta upp de bra och komma med tro och hopp. Man hjälper inte barnen genom att utelämna vissa delar av livet, liksom. Snarare måste vi som är äldre klä mörkret i ord, lättfattliga, så att vi kan förminska det.

Får se vad förlaget säger. Om de antar och i så fall vad de sätter för lägsta läsålder.