Allt sedan jag började närma mig min dröm om att bli författare har jag fått rådet att läsa många böcker. Och känt ett visst motstånd. Jag älskar berättelser, deras kärna och mening, hur de berättas och att de upplevs olika beroende på var jag själv befinner mig. Berättelser är så mycket! Utvecklande och lärande, uppfyllande och berörande, berikande – särskilt i kontrast till ens egna liv.

Men att just böcker skulle vara det enda mediet, avgörande för en framtida författarkarriär? Och att författare förväntas vara storläsare? Det är bara bull.

Jag menar på att berättelser finns i väldigt många former och att hur man tar in sin inspiration, var man hittar sitt språk och sin ton inte är det viktiga, utan att. Att man hittar sina idéer, att man berättar historier. Fusioner mellan olika konstformer är till exempel både härligt och kreativt! Som när jag skrev Kaninhjärta och lät musikgruppen Kents tunga låtar färga hela texten från början till slut – det blev en förlösande process för mig.

Jag läser så klart, men inte så mycket som jag skulle önska, och bara böcker som faller mig väl smaken. Istället älskar jag musik! Dokumentärer! Filmer och serier! Flytande föda har alltid fungerat bäst för mig, jag är allt som oftast in the mood för en riktigt bra podd.

Med detta sagt: podcasten Spöktimmen, producerad av Jenny Borg och Linn Larsson, är en nyupptäckt källa till inspiration, fascination och magont. De pratar om hemsökta platser, olösta fall, stalkers, mystiska händelser, kidnappningar, jättelika nilkrokodiler och serimördare, to name a few. På bara några dagar har jag lyssnat intensivt och lärt mig sjukt mycket om många saker, som det konstiga, människolika havsmonstret ningen eller katastrofbranden i Grenfell Tower, London, eller kidnappningen av Mary och Beth Stauffer. Ni borde lyssna! Det är något man verkligen vill bli beroende av. Finns på Spotify!

Här kan ni läsa mer om Spöktimmen!