… och allt jag inte gjort, och det som ännu inte kommit in i mitt liv, men framförallt min dotter. Det är vad jag tänker på inför min galloperation nästa tisdag. Om något går fel? Om jag får men för livet, eller än värre dör och missar henne när vi just har träffats?

Oron gnager i mig som inget annat, formar sig till dödsångest och tynger mitt hjärta. Just så är det – mitt hjärta väger bly. Jag har så mycket att förlora, så mycket som jag älskar. Och för lite energi för att orka tänka positivt. Trött småbarnsmamma på väg till operationsbordet, hur återhämtar sig en sådan?

Jag vet, det rör sig om ett rutiningrepp via titthål. Över på en timme och man får åka hem samma dag. Sjukskriven 1-2 veckor, sen kan man leva som vanligt eftersom gallblåsan är ett organ kroppen kan vara utan. Förmodligen handlar det om kontroll – över sig själv, sitt liv, sin kropp. Bara tanken på att vara så totalt utslagen att jag inte märker att någon skär i mig på fyra ställen gör mig väldigt obehaglig till mods. Och att ta något från min kropp som från början naturligt fanns där. En första lång läkeprocess, hur kommer den att kännas?

Ett är dock säkert: när jag ligger hemma på soffan efteråt och tycker synd om mig själv tänker jag äta choklad och skriva. Massor. Exoplaneter, underjordiska Mars-djur och annat som fascinerar mig och ALLA barn.

Eller så kollar jag på Sabrina på Netflix varvat med Startrekk Discovery.