Att skriva barnlitteratur – tur och retur

Resan till Vimmerby och skrivkursen Att skriva barnlitteratur är lång. Åtminstone för en Göteborgsförfattare, som dessutom just sluppit ifrån sitt dubbelseende. Alltså fick jag en vän med på färden i form av Denise! Vi turades om att köra, hjälptes åt att fixa lufttrycket i däcken (just bytt till sommardäck, osis!) och pratade så som man bara kan prata på långa, vindlande vägar genom svensk natur. Småland är ju mycket granar, oerhört mycket granar. Både jag och Denise älskar det. Jag var så fokuserad på att komma fram i tid och repa föreläsningen att jag glömde ta ett kort, så jag lånar in en mer somrig bild än vad som i verkligheten var:

Efter 4 h 30 minuter (med däckkrångel och kisstopp inräknat, annars skulle det enligt Google ta 3 h drygt) kom vi fram till Vimmerby och Astrid Lindgrens Näs. Den vid Linnéuniversitetet i Växjö förlagda skrivkursen Att skriva barnlitteratur höll till i en sal i kulturcentret. Vi smög in, och efter några få minuter var det min tur att ta plats framför alla.

I ASTRID LINDGRENS FOTSPÅR – ATT SKRIVA BARNLITTERATUR

När jag själv försökte bryta igenom som författare ville jag veta hur ett författarliv kunde se ut, detaljer och stoff jag ville använda till mina målbilder och visualiseringar. För jag trodde på den tiden på attraktionslagen och tänkte att jag skulle fantisera mig fram till framgång. Jag hörde av mig till Kajsa Ingemarsson och hon delade gladeligen med sig, och jag sög i mig allt hon berättade. Och jag vill tro att det faktiskt hjälpte. Även om mina fantasier vid det här laget inte riktigt gått i uppfyllelse – det är bra nära. Enda som egentligen saknas är förmågan att leva på mitt författarskap.

Därför gav jag alla deltagare i Att skriva barnlitteratur samma sak: hela min författarhistoria, från strax innan, då jag hade skrivit sjukt många manus, blivit refuserad en väldig massa gånger och i princip tänkte ge upp, genom hela debuttiden (då min morfar hastigt gick bort, min mamma befarades sjuk innan hon friskförklarades och jag själv skulle gifta mig) till där jag är idag.

EN GEMENSAM SAK

Titt som tätt avbröt deltagarna med frågor – jag älskar frågor! Och jag höll låda i strax över en timme. Bland annat tog jag upp vissa strukturella svårigheter med bokbranschen, exempelvis detta att vi sätter en högsta läsålder på litteratur (6-9, 9-12, WTF?!), något som jag märkte väckte reaktion hos Att skriva barnlitteratur-gänget – de tänkte göra gemensam sak med mig om att faktiskt jobba bort det här. Jag berättade också om hur det kan gå till när ett författarporträtt tas (i en stor rhododendron på Västra Kyrkogården i Göteborg) eller hur det känns att ta emot sina första recensioner. Avslutningsvis läste jag första kapitlet ur boken jag skriver på nu med tänkt lägsta läsålder 9 år, en rymdsaga med arbetsnamnet Sally Andersson och den stängda skogen. Det var fina miner och blickar hos dem som lyssnade, jag vill tro att jag är något på spåren.

Tiden gick väldigt fort och avgångar för tågen närmade sig. I sista stund delade jag ut ett papper med två skrivövningar, vi valde att göra den översta som gick ut på att ”hitta sina inre Annes” – en av tvillingflickorna i Kaninhjärta. Jag bad Att skriva barnlitteratur-gänget att ta fram karaktärer som är deras motsatser på flera punkter, som pratar med få skiljetecken och beklagar sig inför dem på något sätt.

Efter skrivövningen var det två som högläste vad de skrivit – och det vara bara så rys på dessa texter! Den där rasande energin kom fram ur dem båda, viljan att berätta, göra sin röst hörd. Där var ett par Annes, återigen, och så förlösande att få lyssna till.

HEM FRÅN VIMMERBY

Sedan var det hemfärd. Vi fick med andra ord ingen möjlighet att kliva in i Astrid Lindgrens barndomshem, vilket Denise och jag så gärna hade velat. En annan dag, absolut. Bara en bit ifrån tyckte jag mig ändå kunna känna av en väldig stämning, en stillhet, som att någon med världens största hjärta stod och iakttog oss under tystnad. På vägen ut ur Vimmerby passerade vi huset där Astrids vän Marianne hade bott, kallad Maddicken. Och sen, medan en mjuk sol sjönk, körde vi tvärs över Sverige, pratade om utgivning och bokbransch och framtid, lyssnade på musik och blev mer och mer tysta. Kaffet i termosen var fortfarande varmt och strax efter Jönköping stannade vi för lite mat.
Jag hann precis hem för att få krama om lilla Rut och stoppa henne i säng.