Sally Andersson – en tjuvtitt

Jag är en av de otåligaste människorna jag vet, bredvid min syster. Kanske också min bror? Det Ljungqvistska blodet kliar på något vis när det gäller sådant vi bara vill genomföra. Och rymdsagan, liksom alla tidigare böcker, är exempel på min otålighet, min drivenhet, mitt jäklar anamma. Jag vill skriva och vara mitt i rymdsagan, samtidigt att den bara ska vara klar och redo att ”sälja in” till förlag! Därför tänkte jag ge er en tjuvtitt på rymdsagans huvudkaraktär, jag kan inte hålla mig till tåls längre! Här har ni henne, Sally Andersson, fantastiskt grovskissad av Katarina Karsberg – en kreatör/illustratör som är så bra att det fasen är ett mysterium BIG TIME att hon inte redan illustrerar hur många barnböcker som helst …

Sally Andersson är en månögd, Marsfödd, vetgirig 9-åring med en benägenhet att tänka alldeles för mycket. Å andra sidan kommer den egenskapen väl till pass när hon ställs inför fara – hon plockar sakligt isär sin rädsla och närmar sig mörkret med nyfikenhet, som en forskare. Hon är modig på det viset. Hon är också oerhört omtänksam och, dessvärre, moderslös. Var bara tvungen att fingra på den smärtan … hon går i skolan, leker med sina vänner och bor på en Marskoloni som ruvar på en hemsk sanning.

En fjärdedel av bok ett av tre skriven, synopsis till bok två och tre putsade och fixade och alltsammans skickat till förlag för påseende. Än har vi inte fått tumme upp eller ner, vi väntar. Och medan vi väntar, Katarina och jag, skickar vi små blänkare till varandra. Ett gäng nyskrivna sidor från mig, en ny grovskiss från henne, pirrigt att öppna och få se varje gång. Om allt vill sig väl träffas vi i sommar för ett första möte/workshop. Vi ska bolla idéer om miljöer och detaljer, bara en sådan sak … att skapa tillsammans med någon igen! Det har jag inte gjort sen jag var tonåring och skrev fantastik med min bästa vän, Charlotte Lundin. Det är redan vansinnesroligt! Och blir det allvar kommer jag typ gå upp i atomer av lycka. Bara det att möta sina läsare tillsammans med en medskapare? Alltid ha det stödet, i varje steg på vägen?

Det får mig verkligen att undra varför jag inte försökt med något liknande tidigare.