Att skriva levande dialoger

Dialoger är ett väldigt bra sätt att låta sådant som finns mellan karaktärerna komma fram, eller inte komma fram – att skapa spänning. Det är också bra utrymme för information till läsaren om både karaktärer och story. Genom dialog fördjupas storyn och de som finns i den. Med andra ord: dialoger får inte vara utfyllnadsmaterial! Lägg då in värde i dialogen – stryk en scen du tänkt gestalta och stoppa den informationen i dialogen istället. På så sätt blåser du liv i ett samtal mellan karaktärerna.

Jag brukar avbryta stycken med dialoger, som att texten är den berättande karaktärens tankar och att någon avbryter hen. Ett stilistiskt grepp, men ändå en kul grej att pröva. Också ganska skönt att inte varje gång behöva introducera olika karaktärer och situationer innan någon säger något. Jag är heller inget fan av dialektala dialoger, alltså att skriva som det låter. Dock gör jag gärna lite skillnad på flödande text och dialog – flödande text kan vara mer slipad, med en särskild ton, medan dialogen kan vara enklare och mer direkt. Till exempel skriver jag oftast dom istället för de/dem i dialoger, sånt istället för sådant, nåt istället för något, inget istället för ingenting, eventuella svordomar och så vidare. Det tycker jag ger effekt och mer liv i samtalen. Jag gillar även att låta karaktärerna avbryta varandra, precis som i verkliga livet.

Exempel på allt ovan kan ni läsa i ett utdrag ur rymdsagan för 9+ som jag skriver på nu:

Mamma pratar om Gud och resten av familjen tiger. Mormor och farmor sitter bredvid Roj vid matbordet med blickarna ner i kläderna de lagar, morfar och farfar lägger in kokta bönor vid köksbänken och pappa rensar morötter. Ingen säger emot henne, ingen vågar. Sally började kalla henne Tyrannen redan i tredje klass, fast bara när hon inte hör, och så är det fortfarande. Mamma är en tyrann.
”Om vi reser tillbaka till jorden dör vi”, säger Roj.
”Säger vem då?”
Roj vill svara ”Sallys morfar”. Men han känner de andras oro, den gör luften tjock och svår att andas. Och mammas blick gräver i hans. Hon har grönbruna ögon som kan få ett galet blänk precis innan hon far i taket. Så blänker de nu.
”Alla avläsningar man gör av jorden varje år-”
”Du ska inte lyssna på nån i familjen Andersson”, avbryter mamma. ”Dom sitter inte på den astrobiologiska avdelningen längre. Allt dom vet har dom fått höra i andra eller tredje hand och du vet vad jag kallar sån information. Vad kallar jag sån information, Roj?”
”Skvallerleken”, svarar han, och hatar sig själv för att han svarar.