Nyopererad, och ännu en tjuvtitt

… klarar korta skrivpass, visar det sig. Och dessa korta skrivpass har i sin tur resulterat i ett gäng kapitel. Allt medan de små titthålen läkt ihop har jag knappat mig längre in i Sallys förunderliga, smått klaustrofobiska värld (bara för att rymdsagor fascinerar mig skulle jag aldrig, aldrig vilja lämna jorden!). Söndagar är i regel skrivtipsdagar här hos mig, men jag är trött i skallen. Så i brist på annat bjussar jag på det här:

Illustration: Katarina Karsberg

Det finns något som heter Fermis paradox. Mamma berättade om den när Sally var ganska liten. Jättemånga planeter i Vintergatan kan vara hem åt utomjordingar, så var är allihop? Mamma sa att det finns olika teorier. Till exempel att utomjordingarna spanar på människorna från sina rymdskepp. Eller att de har besökt jorden flera gånger och lämnat artefakter efter sig – pyramiderna, Stonehenge, statyerna på Påskön. En annan teori är bärsärkascenariot. Sally frågade vad ”bärsärka” betyder.
”En bärsärk är nån som dödar hej vilt”, svarade mamma. ”Teorin säger att tidigt i Vintergatans historia ska det ha uppstått en väldigt aggressiv ras som spårar och utrotar andra civilisationer. Att det ska vara därför som vi inte ser några livstecken på andra planeter – antingen är dom döda eller så gömmer dom sig.”
Mamma trodde inte på den teorin och inte Sally heller. I så fall skulle människan vara utrotad för längesen. Man har skickat radiosignaler ut i rymden under flera hundra års tid, men hallå, kom och hitta oss, vissa sändningar riktade rakt mot särskilda stjärnsystem. Utomjordingarna borde ha hittat dem vid det här laget. Om de kan ta emot radiosignaler. Sally tror snarare på teorin att människan själv är en utomjording. Att livet på Mars spred sig till jorden när atmosfären löstes upp, precis som det vandrar vidare genom universum – från planet till planet. Och att livet befinner sig på olika stadier. Vissa planeter har en bakterieflora, andra planeter stora städer och några bara resterna kvar av det som en gång levde där. Ungefär som Mars. Väldigt många kallar sig för marsianer nu och sprids för vinden när de dör, precis som stoftet från benen efter allt liv som en gång fanns här.