Igår! En klämdag! Ramlade ett kuvert från Sveriges Författarfond ner på hallmattan. Och av erfarenhet vet jag att de skickar ut besked till alla som sökt ur deras fond oavsett om man tilldelas stipendium eller inte. Därför var jag fullt inställd på ett negativt besked. Men det var det inte. Snarare det mest positiva EVER!!! Det här gör det möjligt för mig att ta en arbetsdag i veckan till att skriva! SÅ ATT JAG FÅR NÅGOT SKRIVET ÖVERHUVUDTAGET! Med andra ord, det är såhär räddningen på mitt författarskap ser ut. Utan denna ekonomiska input vete tusan om/när nästa bok från mig hade kommit ut … det känns så varmt i mitt hjärta att Sveriges Författarfond lyssnade på mig. Att de förstod att jag faktiskt inte skriver just nu på grund av att jag måste jobba om dagarna och tokslocknar om kvällarna, att jag behöver hjälp. Och att de tycker att jag är värd den hjälpen. För när man ansöker om ett stipendium från dem behöver man berätta om den litterära verksamheten och motivera sin önskan. Jag beskrev boken om Sally. När de ger mig ett sådant här stipendium är det som att säga att de vill ha ut just den boken. Jag är bara så glad just nu, så tacksam. Så rörd.

Tack, hör ni. Ett väldigt tack.

Med start till hösten blir det en skrivdag i veckan, det är så det hissnar inombords. Vad jag ska få gjort saker. Vad jag ska skriva. Särskilt i ett vettigt arbetsrum/kontor (i dagsläget sitter vi och trängs i vardagsrummet, jag, maken, våra “kontor”, soffan, tv:n, hyllorna …) med fina inslag, som spröjsade dörrar och rymd.

På tal om dörrar kom ytterdörren häromdagen. Den ser ut såhär!

Vårt kökskakel kom också, det ser ut såhär:

Och i torsdags fyllde min älskade man 40 år, han såg ut såhär:

Långväga vänner sov över till igår, sen vankades kalas för vännernas pojk, och sen städade vi ur festlokalen lite. Och idag är det kalas för min systerdotter.
Och jag andas emellanåt, jag lovar.
Men herregud. Som sagt, de där skrivdagarna? Kommer bli andningshål för mig.