Eller: om tre månader är det slutbesiktning och nyckelöverlämning och, om allt går som det ska, inflytt. Särskilt lördagen 16 november (OBS! Alla nära och kära!!!), då 14 november är en torsdag och inte särskilt lämplig för flytt om man vill ha hjälp. Väl på plats kommer somrarna att till stora delar se ut som på bilden, tagen av min vän Denise, på väg ner till sjön, med packning över hela kroppen och små barn på släp. Akta sig för skogsmyror och fästingar, klättra och balansera, lyssna till det tysta livet och djupandas av söt, frisk luft … känns pirrigt att flytten är så nära, och det känns vackert och vemodigt på samma gång. För Göteborg har blivit min stad efter alla dessa år. Här har så mycket hänt som varit avgörande för mitt liv! Som giftermål, författarskap, barn. Här kan jag se ut och vara precis mig själv. Här finns alla människoexemplar man kan tänka sig och ingen är stöpt i samma form. Ingen är den andra lik, även om det finns vissa trender, vissa linjer av människor som umgås i sina kretsar och tar efter varandra. Så den gör ont, den här flytten, samtidigt som den lockar och drar.
Därför blir det här ett löfte: Rut ska få Göteborg bit för bit så att hon en dag också kan göra staden till sin. När hon är stor nog. Men för nu vill vi ge henne frihet och rymd och all trygghet som går att uppbåda. Det är helt enkelt dags nu. För att inte tala om hur dags det är för våra katter att få en lucka ut till naturen, eller för oss att få ett vettigt arbetsrum för våra firmor, eller för våra långväga goda vänner att få gästrum, och för vårt gemensamma liv att kunna bjuda på middag utan att tvingas möblera om hela boet. Och det är absolut dags för en trädgård, EN TRÄDGÅRD!!! Så jävla dags, alltså.