Jag skrev ett bokmanus för barn från 3 års ålder häromdagen. Det tog några timmar bara. Poff, så var det klart. Dels var det betydligt färre ord att få ur sig, dels handlar manuset om förlusten av en älskad katt och hur man som liten eller stor kan genomgå detta. Något jag verkligen behövde få ur mig … vad döden är, vad som händer sen, begravning och sorg och glädje och kanske, kanske små kattspöken som susar runt i katthimlen och jagar himmelsråttor och smyger runt i högt gräs så som de älskar? Och som hälsar på oss i våra drömmar? Eller mitt på blanka dagen? Starkt inspirerat av det här lilla yrvädret och vad vi just behövt gå igenom och i avsaknaden av barnböcker som tar upp döden både på ett praktiskt och filosofiskt sätt med en trösterik ände … varken Adjö herr Muffin, Alla döda små djur, Vem är död eller En stjärna vid namn Ajax lever helt upp till det vi behöver. Så jag kallar den för en bruksbok – en bok att bruka när något svårt behöver förstås.

Jag har petat lite bland orden och förbättrat, men inte mycket. Så om förlaget antar manuset är det verkligen den snabbaste bok jag någonsin skrivit. Då kan jag släppa 365 böcker per år, lätt. Med denna ljuvliga, tänkande, kännande unge i mitt liv sinar aldrig ämnena heller. Det är faktiskt fantastiskt.