Med fantasin som verktyg

Jag har länge glatts åt min dotters vilda fantasi. Såna lekar hon får fram! Bara man låter henne vara och inte stör kan hon leka i över en timme på egen hand, inne i sin värld, där hon sätter samman bitar från böcker, filmer och verkliga livet till stora dramer. Och jag har hela tiden sett det som nåt sunt. Som det där med att barn ska få lov att tro på tomten, inte bara för denna magiska lek mellan de små och de stora, inte bara för tyngden i en generationslång tradition i en alltmer föränderlig värld, utan också för att det kan utveckla barns kritiska tänkande och resonemangsförmåga. Lekar, föreställningsförmåga, vitt springande fantasi, det är sånt som löser problem på ett nytt sätt. Som gör det omöjliga möjligt. Tar man bara vad man har framför näsan kommer man inte särskilt långt. Så låt barnen leka, säger jag. Sporra rentav deras fantasier. Till jul har vi fått fatt i en pytteliten trädörr att fästa på väggen över golvlisten. Där ska vår husnisse bo. Hans dörr blir bara synlig under december månad varje år och bredvid dörren sitter en pytteliten brevlåda där man kan lämna lappar till honom. Bara en sån sak!

För mig hänger fantasin också samman med hopp – hopp om att vi inte vet allt än. Att det fortfarande finns utrymme till mirakel. Det är en tröst för mig när världen ser svart ut. Så jag hoppas att Rut håller fast vid sin fantasi, att hon tillåter sig till att dagdrömma upp i vuxen ålder, föreställa sig saker långt bortanför vad hon vet och dröja kvar lite i leken. Att hon, oavsett vad hon tar sig för yrke, kan få in fantasin som verktyg, och att den tröstar henne som den tröstar mig.

Ännu en aspekt av fantasin, och fantasyn som litterär genre, är att barn tillåts möta sina rädslor och bli modigare. Här kommer bokläsning för barn in, liksom att se filmer i lagom ålder och diskutera dem efteråt. Titt som tätt får jag intrycket att fiktion inte är lika mycket värd som fackböcker, dokumentärer, journalistiskt arbete och så vidare – att påhittade historier inte ska prisas eller behandlas med samma respekt. Och det är så klart uppåt väggarna fel. Inget hjälper Rut bättre än hittepå och fantasi när det gäller att utvecklas och närma sig nya saker! Faktan är så hård, ett skrivet drama kan smyga sig in och skapa bilder och bädda för en mjukare förändring. Innan förskolan gjorde entré i hennes liv läste vi massvis med böcker om småttingar som började föris och hur det kunde gå till och kännas. Och när vi var tvungna att låta vår katt flyga till katthimlen läste vi böcker om förlust, sorg och hur man begraver döda små djur. Nu när vi ska flytta läser vi böcker om att flytta, allt för att ge henne en uppfattning men också för att sen kunna leka kring det hela, dramatisera och avdramatisera. Då slipper vi jobbiga frontalkrockar och ledsamhet, istället rustar vi henne för att möta det nya på ett lugnt, stillsamt sätt. Böcker är sjukt bra där. Precis som när vi vuxna ska närma oss nya ämnen behöver barnen närma sig dem – med teorier och fantasier. Sen kan det verkliga få komma.