-
Nästa: illustrera böcker
För ett tag sedan köpte jag en Ipad med tillhörande penna, och det första jag gjorde var att installera Procreate. Jag har alltid kunnat måla men jag visste inte alls hur jag skulle göra det digitalt.
På det sättet är webben fantastisk. Man kan i regel sätta samman sin egen utbildning baserat på det material som finns online, till exempel tutorials och färdiga illustrationer på miljontals konton på Instagram (världens bästa inspirationskälla), videos och tips på Youtube och flera kurser som inte kostar mer än 100 kronor (Domestika!).
Jämt när jag ska lära mig något orkar jag knappt – jag vill kunna allt direkt. Så i början kändes det segt. Jag kollade massor av videos om hur man skapade lager, skuggor och highlights, köpte penslar från en digital konstnär, började kopiera hur andra gjorde för att lära handen olika tekniker och stilar.
Misstagen är många. Så klart! Men också framgången – jag ser en tydlig skillnad mellan mina första alster och den jag slutförde alldeles nyss. En sak jag just insett är att använda referensbilder, inte bara måla ur tomma intet. Så jag sparar ner alla fina fotografier jag kan hitta, och jag har börjat utgå från dem jag har på mina barn. Jag illustrerar och trycker upp på tjockt papper för att rama in. Och sedan, om mina flickor vill, får de hänga upp tavlorna på sina rum.
Nu börjar jag känna mig liiite lite trygg i vad jag gör. Jag börjar ana en egen stil, om än i sin linda. Och jag tänker att det här med att illustrera mina egna böcker? Finns runt hörnet. Kanske också att illustrera andras historier, eller teckna andras barn.
Vem vet?
-
Grattis Kungsbacka: en till författare!
Den lever! Bloggen alltså. En eller två texter per månad kan väl allt hinnas med, tänker jag. Så här är jag nu, lite skakig i blogg-benen, men redo att berätta.
Först och främst: jag är här nu, tillbaka i min hemkommun Kungsbacka. Författare och sugen på att ta mig in i kulturlivet här. Det började redan för ett tag sedan, när jag höll i en digital skrivkurs för Fyrens bibliotek. Hur kul som helst! Men vad mer kan göras? Jag har en liten dotter till, E, som varit med i regionens läsfrämjande satsning. Bokpaket och digitalt bokprat. Bra idé! Ändå kliar det i mina fingrar – det måste gå att göra mer. Tankarna maler och maler … hur kan jag som författare bidra till mer läsning och fantasi i regionen? Hur sänker vi tröskeln för läsande, så att det faktiskt blir attraktivt? Jag har en del görbara saker. Och jag letar nu efter en ingång. Vi får se om jag blir insläppt någonstans.
Som författare i Kungsbacka suger jag så klart i mig av min närmiljö – och historierna jag berättar nu har en lokal förankring, om än inte uttalat. I början av året släpptes min första lättlästa bok, Vitormen jagar, på Nypon förlag. Sjön i boken är inspirerad av Lygnern, där jag bor, och skogen är så klart min skog. Och man kan absolut säga att jag har förstört för mig själv – jag kommer nog aldrig våga tälta nere vid sjön. Än mindre bada i den när mörkret faller på … nåväl, det går väl över. Nästa lättlästa bok utspelar sig i norr, söder om Sarek. Så förlåt, alla Sapmi-bor! Där väcks en hungrig jätte upp ur sin mångåriga slummer och, ja, ni kan säkert gissa vad han äter till frukost, lunch, middag, kvällsmat och nattsnacks.
Vad mer? Jo, ett häxmanus för 9+ ligger hos förlagen. Också det inspirerat av min närmiljö – det är bra grönt och fint på sina håll i Kungsbacka. Författandet av denna bok har rört sig över ett par års tid. Den har varit en gång hos förlagen, väckt intresse, ändå refuserats. Skrivits om och återvänt. Nu i höst ska jag få besked, och det är med STOR FÖRVÄNTAN. Boken är den första av fyra tänkta böcker, och jag har skissat på bokomslag.
För det är ytterligare en sak som är ny: mitt illustrerande. Det började som ett oemotståndligt sug efter Ipad och penna och Procreate, och har faktiskt resulterat i att jag utvecklats tämligen snabbt. Nu bemästrar jag en hel radda olika penslar, lager-inställningar och stilar. Och jag har börjat hitta min egen målarstil dessutom. Så tankarna går på barnböcker, både illustrerade och skrivna av mig. Det vore vansinnigt roligt att ro i hamn.
Sist, men inte minst: härom dagen fick jag ett mail av en barnboksförfattare i Göteborg. Han håller på att sjösätta någonting unikt, har knutit flera författare och illustratörer till sig och undrade, rätt och slätt, om jag vill haka på. Det skulle innebära fler texter att skriva för en redan kreativt stressad, brödjobbande småbarnsmamma med villa, trädgård och en opassande längtan efter en hundvalp mitt i allting. Men jag tror ändå att jag gör det. För det känns som att också det kan bli stort.
-
Med fantasin som verktyg
Jag har länge glatts åt min dotters vilda fantasi. Såna lekar hon får fram! Bara man låter henne vara och inte stör kan hon leka i över en timme på egen hand, inne i sin värld, där hon sätter samman bitar från böcker, filmer och verkliga livet till stora dramer. Och jag har hela tiden sett det som nåt sunt. Som det där med att barn ska få lov att tro på tomten, inte bara för denna magiska lek mellan de små och de stora, inte bara för tyngden i en generationslång tradition i en alltmer föränderlig värld, utan också för att det kan utveckla barns kritiska tänkande och resonemangsförmåga. Lekar, föreställningsförmåga, vitt springande fantasi, det är sånt som löser problem på ett nytt sätt. Som gör det omöjliga möjligt. Tar man bara vad man har framför näsan kommer man inte särskilt långt. Så låt barnen leka, säger jag. Sporra rentav deras fantasier. Till jul har vi fått fatt i en pytteliten trädörr att fästa på väggen över golvlisten. Där ska vår husnisse bo. Hans dörr blir bara synlig under december månad varje år och bredvid dörren sitter en pytteliten brevlåda där man kan lämna lappar till honom. Bara en sån sak!
För mig hänger fantasin också samman med hopp – hopp om att vi inte vet allt än. Att det fortfarande finns utrymme till mirakel. Det är en tröst för mig när världen ser svart ut. Så jag hoppas att Rut håller fast vid sin fantasi, att hon tillåter sig till att dagdrömma upp i vuxen ålder, föreställa sig saker långt bortanför vad hon vet och dröja kvar lite i leken. Att hon, oavsett vad hon tar sig för yrke, kan få in fantasin som verktyg, och att den tröstar henne som den tröstar mig.
Ännu en aspekt av fantasin, och fantasyn som litterär genre, är att barn tillåts möta sina rädslor och bli modigare. Här kommer bokläsning för barn in, liksom att se filmer i lagom ålder och diskutera dem efteråt. Titt som tätt får jag intrycket att fiktion inte är lika mycket värd som fackböcker, dokumentärer, journalistiskt arbete och så vidare – att påhittade historier inte ska prisas eller behandlas med samma respekt. Och det är så klart uppåt väggarna fel. Inget hjälper Rut bättre än hittepå och fantasi när det gäller att utvecklas och närma sig nya saker! Faktan är så hård, ett skrivet drama kan smyga sig in och skapa bilder och bädda för en mjukare förändring. Innan förskolan gjorde entré i hennes liv läste vi massvis med böcker om småttingar som började föris och hur det kunde gå till och kännas. Och när vi var tvungna att låta vår katt flyga till katthimlen läste vi böcker om förlust, sorg och hur man begraver döda små djur. Nu när vi ska flytta läser vi böcker om att flytta, allt för att ge henne en uppfattning men också för att sen kunna leka kring det hela, dramatisera och avdramatisera. Då slipper vi jobbiga frontalkrockar och ledsamhet, istället rustar vi henne för att möta det nya på ett lugnt, stillsamt sätt. Böcker är sjukt bra där. Precis som när vi vuxna ska närma oss nya ämnen behöver barnen närma sig dem – med teorier och fantasier. Sen kan det verkliga få komma.
-
Jag älskar skogen
Finns det redan en litterär genre som gärna tar in skogen överallt? Deep Woods Noir? Forest Noir? Nature Noir? I annat fall stiftar jag genren nu. För jag tar in skogen där jag kan, djur och djuriska sidor, hybrider mellan mänskligt och monstruöst, in under vår civiliserade, polerade yta till den jordiga kärnan. Kaninhjärta, Fågelbarn, Rävsång, Vita Tigern, alla har mörkare, vildare trådar invävt i intrigen, och nu i rymdsagan för 9+: en jättelik regnskog i rymden.
Jag vet att det låter knäppt, ni kommer att förstå senare. Men skogen och djuren finns med mig i mitt skapande, i mina tankar – detta att vi har råare sidor än vi visar och att vi egentligen hör hemma i andra omgivningar och miljöer. Att vi har kvar vår reptilhjärna, vår kamp- eller flyktinstinkt, och att nåt kommer fram ur oss i kontakt med det vilda, både gott och ont. Jag dras också till skogens kretslopp, naturens förmåga till återhämtning och balans, de energier som faktiskt finns där. Det känns som att jag kommer i kontakt med nåt mer när jag tar en skogspromenad. Kanske är det så?
Så vad säger ni? Nature Noir? Tycker jag är snyggast.
-
Halvvägs genom rymdsagan för 9+!
Och det firas med en selfie!
Vissa dagar är helt fantastiska skrivdagar, har fått ur mig tre kapitel på bara några timmar och strukturerat upp resten av synopsis. Nu börjar det bli riktigt spännande! Och tydligt, och bra! Allt tack vare stipendiet jag fick från Sveriges Författarfond. Det gör att jag kan ta en måndag här och där till att faktiskt komma nånvart och det är ta mig tusan också fantastiskt. Så tack, återigen, TACK! för det här. Äntligen lite rörelse i den här delen av livet.
Du kanske också gillar
Feedback från Lilla Piratförlaget
Äntligen skrivdag
Nyopererad, och ännu en tjuvtitt
-
Barnboksmanus inlämnat
Jag skrev ett bokmanus för barn från 3 års ålder häromdagen. Det tog några timmar bara. Poff, så var det klart. Dels var det betydligt färre ord att få ur sig, dels handlar manuset om förlusten av en älskad katt och hur man som liten eller stor kan genomgå detta. Något jag verkligen behövde få ur mig … vad döden är, vad som händer sen, begravning och sorg och glädje och kanske, kanske små kattspöken som susar runt i katthimlen och jagar himmelsråttor och smyger runt i högt gräs så som de älskar? Och som hälsar på oss i våra drömmar? Eller mitt på blanka dagen? Starkt inspirerat av det här lilla yrvädret och vad vi just behövt gå igenom och i avsaknaden av barnböcker som tar upp döden både på ett praktiskt och filosofiskt sätt med en trösterik ände … varken Adjö herr Muffin, Alla döda små djur, Vem är död eller En stjärna vid namn Ajax lever helt upp till det vi behöver. Så jag kallar den för en bruksbok – en bok att bruka när något svårt behöver förstås.
Jag har petat lite bland orden och förbättrat, men inte mycket. Så om förlaget antar manuset är det verkligen den snabbaste bok jag någonsin skrivit. Då kan jag släppa 365 böcker per år, lätt. Med denna ljuvliga, tänkande, kännande unge i mitt liv sinar aldrig ämnena heller. Det är faktiskt fantastiskt.
-
Det jag kommer sakna med Göteborg
Hur känns det att flytta från Göteborg? Jag frågar er som gjort det. Som bott här en längre tid, helst, och rotat er en del. För jag känner en flygande, ekande tomhet ta plats i magen, som snart ska fyllas med annat så klart. Men jag menar, stämningen här? Människorna? Finns faktiskt inte någon annanstans. Om och om igen slås jag av insikten att jag får lov att vara mig själv här. Att ingen tittar på mig med dömande blick så som i småstaden där jag växte upp. Visst, det finns en del negativt med storstäder också men det gör det även i småstäder. Och det som Göteborg gett mig är just tolerans och respekt. Och frukt, och grönt, och annat gött. Jag kommer att sakna det.
