… klarar korta skrivpass, visar det sig. Och dessa korta skrivpass har i sin tur resulterat i ett gäng kapitel. Allt medan de små titthålen läkt ihop har jag knappat mig längre in i Sallys förunderliga, smått klaustrofobiska värld (bara för att rymdsagor fascinerar mig skulle jag aldrig, aldrig vilja lämna jorden!). Söndagar är i regel skrivtipsdagar här hos mig, men jag är trött i skallen. Så i brist på annat bjussar jag på det här:

Illustration: Katarina Karsberg

Det finns något som heter Fermis paradox. Mamma berättade om den när Sally var ganska liten. Jättemånga planeter i Vintergatan kan vara hem åt utomjordingar, så var är allihop? Mamma sa att det finns olika teorier. Till exempel att utomjordingarna spanar på människorna från sina rymdskepp. Eller att de har besökt jorden flera gånger och lämnat artefakter efter sig – pyramiderna, Stonehenge, statyerna på Påskön. En annan teori är bärsärkascenariot. Sally frågade vad ”bärsärka” betyder.
”En bärsärk är nån som dödar hej vilt”, svarade mamma. ”Teorin säger att tidigt i Vintergatans historia ska det ha uppstått en väldigt aggressiv ras som spårar och utrotar andra civilisationer. Att det ska vara därför som vi inte ser några livstecken på andra planeter – antingen är dom döda eller så gömmer dom sig.”
Mamma trodde inte på den teorin och inte Sally heller. I så fall skulle människan vara utrotad för längesen. Man har skickat radiosignaler ut i rymden under flera hundra års tid, men hallå, kom och hitta oss, vissa sändningar riktade rakt mot särskilda stjärnsystem. Utomjordingarna borde ha hittat dem vid det här laget. Om de kan ta emot radiosignaler. Sally tror snarare på teorin att människan själv är en utomjording. Att livet på Mars spred sig till jorden när atmosfären löstes upp, precis som det vandrar vidare genom universum – från planet till planet. Och att livet befinner sig på olika stadier. Vissa planeter har en bakterieflora, andra planeter stora städer och några bara resterna kvar av det som en gång levde där. Ungefär som Mars. Väldigt många kallar sig för marsianer nu och sprids för vinden när de dör, precis som stoftet från benen efter allt liv som en gång fanns här.

Jag är en av de otåligaste människorna jag vet, bredvid min syster. Kanske också min bror? Det Ljungqvistska blodet kliar på något vis när det gäller sådant vi bara vill genomföra. Och rymdsagan, liksom alla tidigare böcker, är exempel på min otålighet, min drivenhet, mitt jäklar anamma. Jag vill skriva och vara mitt i rymdsagan, samtidigt att den bara ska vara klar och redo att ”sälja in” till förlag! Därför tänkte jag ge er en tjuvtitt på rymdsagans huvudkaraktär, jag kan inte hålla mig till tåls längre! Här har ni henne, Sally Andersson, fantastiskt grovskissad av Katarina Karsberg – en kreatör/illustratör som är så bra att det fasen är ett mysterium BIG TIME att hon inte redan illustrerar hur många barnböcker som helst …

Sally Andersson är en månögd, Marsfödd, vetgirig 9-åring med en benägenhet att tänka alldeles för mycket. Å andra sidan kommer den egenskapen väl till pass när hon ställs inför fara – hon plockar sakligt isär sin rädsla och närmar sig mörkret med nyfikenhet, som en forskare. Hon är modig på det viset. Hon är också oerhört omtänksam och, dessvärre, moderslös. Var bara tvungen att fingra på den smärtan … hon går i skolan, leker med sina vänner och bor på en Marskoloni som ruvar på en hemsk sanning.

En fjärdedel av bok ett av tre skriven, synopsis till bok två och tre putsade och fixade och alltsammans skickat till förlag för påseende. Än har vi inte fått tumme upp eller ner, vi väntar. Och medan vi väntar, Katarina och jag, skickar vi små blänkare till varandra. Ett gäng nyskrivna sidor från mig, en ny grovskiss från henne, pirrigt att öppna och få se varje gång. Om allt vill sig väl träffas vi i sommar för ett första möte/workshop. Vi ska bolla idéer om miljöer och detaljer, bara en sådan sak … att skapa tillsammans med någon igen! Det har jag inte gjort sen jag var tonåring och skrev fantastik med min bästa vän, Charlotte Lundin. Det är redan vansinnesroligt! Och blir det allvar kommer jag typ gå upp i atomer av lycka. Bara det att möta sina läsare tillsammans med en medskapare? Alltid ha det stödet, i varje steg på vägen?

Det får mig verkligen att undra varför jag inte försökt med något liknande tidigare.