Jag trodde jag skulle vara besparad från de flesta graviditetssymtom (det funkade i vart fall med kräksandet, har inte kräkts en enda gång!!!), inte mig tänkte jag. Och de första månaderna har jag varit ungefär som vanligt till humöret. Men nu låter det lite annorlunda. Jag har liksom noll tålamod med det mesta och väser som en sur orm så snart nåt går emot mig eller trasslar. Och som allt trasslar! Bara för att jag blivit klumpigare. Finmotoriken sätts långsamt ur spel, jag snubblar, tappar, går in i saker och kommer med stor svårighet upp från låga höjder själv. Som tur är märker jag hurdan jag är, både under tiden lite sådär hjälplöst och efteråt, och ber om ursäkt. Mest till min stackars man.

I alla fall, nåt mer som inte blivit som jag trodde var bloggandet. Som ni nog märker. Kanske behöver jag ett nytt forum? Jag har ju klurat på det där med podcast ett tag, och jag fick en bollmikrofon på stativ i julklapp av mannen, och jag har fixat ett gratisprogram för inspelning, och jag har en bekant som kanske kan fixa en snitsig jingel, och jag har ett podduppslag. Så. Ja. Det kan bli podd hädanefter. Det blev i vart fall inget bloggade. Jag har ingen skrivlust alls, faktiskt. Jag har köplust, fixarlust, flyttlust, och jag längtar efter våren.

I morgon ska vi hålla visning av vår lägenhet igen. Det är andra försöket, denna gång med ett trepartsbyte där lägenheten i Kungsbacka i så fall blir vår. Kvinnan som kommer i morgon bor i Vasastan och vill flytta till ett barnvänligare område, då är Majorna The Place liksom! Fast vi vill till Kungsbacka, närmare min familj.
Jag har haft ögonen på Kungsbackalägenheten sen i höstas. Den har egen gräsmatta, med ett pyttigt staket, ett träd och öppen utsikt bortanför, och den har plats för diskmaskin, tvättmaskin och torkskåp, och sol, massor av sol. Särskilt rakt in i rummet jag tänker mig som lilltutans, med smörblomsgula väggar. Vi är så redo för nåt annat nu, vi, katterna och livet som är på väg. Bara det att ha sin egen ytterdörr och kunna gå rakt ut på marken med barnvagnen? Eller att kunna släppa ut katterna varje dag hela året? Vilket liv.

På torsdag tar jag och mannen tåget till Stockholm, och på fredag träffar jag förlaget. Vi har mailats sen förra veckan angående avtalet, det är alltid så svårt när förlagen själva skriver dem istället för att välja Sveriges Författarförbunds mönsteravtal. Med självskrivna avtal måste jag som författare klura kring vad det innebär om inte det eller det står angivet, om inte si eller så blivit specificerat, om vi ska diskutera vissa detaljer längre fram (jag vill ha allt svart på vitt direkt). Lyckligtvis har jag agenturen som bollplank, som kan peka på vad som faktiskt är viktigt, och jag tror det blir rätt såhär. Men svettigt har det varit, och smått ångestfyllt. Jag ogillar diskussioner. Det är väl en dum sak att ogilla, egentligen.

Nu blir jag tyst här över igen. Jag har mitt ostadiga väder att tänka på, och väldigt mycket att göra. Så, håll tummarna gånger två för oss och mig, så berättar jag allt nästa vecka!