Förlag
-
Feedback från Lilla Piratförlaget
… och min ”gamla” förläggare, Ada Wester, strax innan semestern. Mycket efterlängtat och från botten av mitt hjärta uppskattat, då jag har knappt med tid och ork till skrivet just nu och gärna vill veta om det jag håller på med är värt att hålla på med. Som jag så klart hoppas. Jag älskar ju rymdsagor. @adawester sa: ”Jag gillar temat och miljön jättemycket! Och jag tror absolut att det funkar för 9+, med eller utan bilder”. Underbara lättnad! Tycker det är grymt svårt att pricka in barns rätta nivå i texter. Däremot hade Ada en del viktig att säga om handlingskurvan – att början är för långsam, att ”huvudpersonens utmaning” ska börja typ direkt och driva hela boken framåt, med tydlig konflikt. Det här har jag enormt svårt för! Vill gärna ägna mig mycket åt språk, presentation, upptrappning, men kidsen vill ha det rappare. ”Hej” och sen BAAAM! Och då ska de så klart få det. Jag tog ett obarmhärtigt grepp om de redan 40 skrivna sidorna och plockade fram konflikten, stoppade ner den nästan precis i början, klippte ut och klistrade in och möblerade om. De kommande måndagarna, då jag baserat på stipendiet från Sveriges Författarfond kommer vara tjänstledig från jobbet på Mild Media, ska jag jobba igenom manuset igen. Drömmen vore att hinna klart innan @bokmassan i slutet av september, verkligheten blir nog att manuset lämnas in först senare i höst.
Mitt i semestern och vår roadtrip upp mot Stockholm träffade jag dessutom Katarina Karsberg, @myling_hemlig, aka världens bästa illustratör! Vi fikade på Vete-Katten intill hotellet där jag och familjen bodde över natten, pratade om allt möjligt men också om rymdsagan jag skriver, illustrationerna hon ska rita, vilken stil vi ska köra på, färg eller i svartvitt. Jag tror att vi tillsammans kan skapa något stort. Ser så fram emot att jobba med henne! Hon är en makalös talang.
Du kanske också gillar
Allting
-
Allting
… kan hända det här året, jag börjar inse det nu. Det blir en del att göra och en del att fira, privat och karriärmässigt. Jag menar, drömmer man om hus, som vi gör, är det snart läge ?
Bara en sån sak.
Du kanske också gillar
Villa Anneberg i Fjärås
Om tre månader flyttar vi – på dagen!
Fjärås Entreprenad gräver ut!
-
En nästantegelsten!
Sen december månad har jag och Klara Bjelkenäs, redaktör på Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget, skickat Vita Tigern mellan oss. Först ganska glest men nu, de senaste dagarna, fram och tillbaka med som minst några timmar mellan skicken! Senast fredag ska korrversionen vara satt (= korrektur, när man omvandlar, i det här fallet, worddokumentet till tryckfärdiga boksidor för ett par slutliga genomläsningar).
Det har inte alls varit som med tidigare böcker. Istället för att koka mig en pava te, ta på mig terminalglasögonen, handledsvärmarna och bara KÖRA har jag istället fått sätta mig när Rut sovit, snarare kastat mig ner på stolen, och inte haft tid för nån lyx. Bara sökt efter Klaras kommentarer, skrivit till/dragit ifrån/godkänt hennes ändringar, kommit med egna och sen, kanske mitt i en mening, fått avbryta för att fortsätta bebismysa. Och det har så klart gått bra, men slitit en del. Ibland har jag känt förbannad frustration, andra gånger rent tålamod över situationen. Och ibland, väldigt ibland, har jag längtat efter allt tid jag hade innan Rut. Tid att bara sitta ner och fundera lite. Jag tänker att den tiden kommer igen, men nog ganska långt från nu.Det här manuset innehåller en hel del klur också, då det är ett öde storlek L jag ska berätta om. Många, många trådar att hålla redan på och visa lagom mycket av, parallella historier som lämnar utrymme för logiska luckor – sånt jag nästan skäms för när de uppdagas. ”Varför måste x gå in den vägen?” eller ”Varför gör de si, när de brukar göra så?” och så vidare. Vissa grejer vill jag ju bara ska hända, för storyns skull, och de är absolut svårast att jobba om. Andra undrar jag själv över hur jag tänkte. Och några få är kvarlevor från gamla manusversioner och har inte ens nån relevans längre, eller nån förankring, eller nån förklaring. Såna är det bara att stryka.Annars har vi mest flyttat om ord, eller kastat om meningar – petat på partikelnivå.
Och så idag, efter flera snabba skick fram och tillbaka, kom PLÖTSLIGT korrversionen! Var så inställd på fredag att det pirrade i magen – redigeringen är alltså klar! Nu ska vi ”bara” korrläsa för att se så att boksidorna ser snygga ut, att inget bindestreck eller ord hamnat snett, att inga oönskade tomsidor uppstår, och kolla ett par trådar som vi fortfarande har lite frågetecken kring, så att de är konsekventa. Alla dessa trådar … värst är när man måste ändra en tråd, och gräva fram den/hålla koll på var den dyker upp. Min HJÄRNA, alltså.Typsnitten i den tryckfärdiga versionen är jättefina, och vi har även fixat till datumindelningar som ger boken och läsupplevelsen mer tyngd. Och tyngd, ja. Gissa hur lång boken blir? 404 sidor!! En nästantegelsten, enligt Bokhora!
Det, tillsammans med det här här från Klara: ”så himla himla bra jobbat av dig senaste dagarna!
Så impad av hur du hinner och öht klarar av att redigera när det ska varvas med
att ta hand om en bebis!”, gör att jag känner mig stolt. Självstolt. Jättesjälvstolt. -
Att göra ett manus till bok
DET, mina vänner, är lätt. Som jag sa till min förläggare, Ada Wester, häromdagen: ”Redigera, och starta en ny bok, det är det roliga”. Att skriva är svårt, fantastiskt, plågsamt, befriande, ångestframkallande, lättande, och så vidare. Men att peta i nåt som redan existerar, vända och vrida på händelser, meningar, ord, det är lätt och härligt. Då finns redan boken till, man har liksom enats om det, och ska nu göra den till sitt allra bästa jag.Ada läser igenom mina manus övergripande och kan komma med förslag som ”flytta det kapitlet hit istället” eller ”den här scenen funkar inte riktigt” eller ”jag förstår inte vad du menar här, förtydliga”. Den första redigeringsrundan från henne kom 3 juni i år (2016). Då var jag gravid med Rut i vecka 35 och försökte ta det lugnt för gravidhjärnans skull – lite orolig för att jag inte skulle fungera som vanligt. Att jag inte skulle klara av att få ihop alla trådar, karaktärer, scener. Men det gick! Lite svettigt mot slutet dock, när jag gjort alla ändringar, skrivit till en del och började tvivla. Svårt var det också att sitta still på grund av lättare foglossningar (det knakade gott i korsryggen..), särskilt på Göteborgs Stadsbiblioteks hårda stolar (är de hårda för att man ska plugga bättre?! och inte såsa ihop?). Jag skickade tillbaka manuset 15 juni, sen var det semesteruppehåll. Förlagen stängde, solen stod högt, torr luft dammade igen Majornas loja gator.
14 juli klockan 17:02 kom Rut till världen. Sen dess har inget varit sig likt, eller snarare: mitt sätt att se på livet har förändrats. Jag hinner inte särskilt mycket nu, definitivt inte att sitta ner på hårda biblioteksstolar. Jag har blivit en passopp! Men jag märker också en helt annan sensibilitet inför allt och alla, och meningar flyter upp i mig som verkligen bränner. Jag tror att Rut kommer göra mitt skriv så, så mycket bättre.
Efter sommaren, trots bebis och ingen tid, mailade jag Ada (jag kunde inte riktigt låta bli) och hon svarade 1 september. Vi hade ett härligt telefonsamtal angående omslag, om det ska vara illustrerat eller fotograferat, vad det ska föreställa, vilka omslagsmakare vi kan tänka oss. Jag tycker omslag är superviktigt, det säger faktiskt en hel del, och dessutom så jäkla kul att fundera kring och knåpa ihop. Uppskattar så mycket att få vara delaktig i detta! Vi fattade beslut, och i början av oktober kom som bekant första skisserna (!!!). Vi fattade också beslut om titeln, som jag ett tag haft i obestämd form (Vita Tiger) men som nu blivit bestämd (Vita Tigern). Och medan vi pratade berättade Ada att min redaktör, Klara Bjelkenäs, satt på stolen bredvid henne och skuttade av iver på att få börja finredigera tillsammans med mig. Det nöp till i hjärtat.Rent praktiskt är det ganska enkelt. Vi jobbar i Word. Ada skriver in kommentarer i manuset, döper det med datum exempelvis och mailar över det till mig. Oftast skickar hon också över ett separat dokument med övergripande funderingar och frågor som jag gör en attgöra-lista av, alternativt svarar på i ett eget separat dokument. I manuset jobbar jag med hennes övergripande funderingar och frågor, söker upp kommentar efter kommentar, redigerar, fogar in egna kommentarer, godkänner småändringar hon redan gjort och sen, när jag är klar, döper jag om manuset på nåt eget sätt och mailar tillbaka.Klara jobbar likadant, och det är väldigt smidigt. WORD FTW! Eller nåt annat program som funkar likadant. Jag tycker dessutom kritik är lättare att ta i skrift, då kan jag i lugn och ro tänka över den och formulera mig. Vi har prövat att köra redigering i telefon vid några tillfällen men det kändes inte bra – jag hann inte tänka efter ordentligt utan godkände eller slängde ur mig ord lite hux flux. Men det var i början, innan jag visste bättre. Och så klart, om nåt litet bara ska godkännas går det fint per telefon! Jag är dock glad att inte behöva köra nåt slags redigeringsmöte, där man sitter ner tillsammans och petar i manuset. Det skulle vara urjobbigt! Nej, såhär är perfekt för mig.Och svårare än så är det inte. Man kan säga att processen är enkel men maffig – det är mycket text att gå igenom. Ändå vill jag inte kalla det svårt eller jobbigt. Manuset skickas fram och tillbaka, klipps i, justeras, putsas. När förlaget tycker det är klart ”sätter” Ada boken, det vill säga: omformar den så som den ska se ut i tryckt format. Sen korrläser man den versionen, så att inget ord hamnet snett, och sen skickar man boken till tryck.Läs med fördel mina tidigare inlägg under etiketten Att, som Att omarbeta ett manus för tredje gången (och veta att det är minst en gång kvar) eller Att redigera ett manus. Kommande, planerade inlägg i serien är: Att prata om boken i olika sammanhang, Att få boken recenserad.
Stay tuned! -
Redigering av Vita Tiger
Jag är inte lika med som innan men det går! Hjärnan har inte svikit mig än! Jag är på sida 66 av 305, har ett långt ”attgöra”-dokument, har ett ”övergripandefunderingar”-dokument från Ada Wester, förläggare på Gilla Böcker (del av Lilla Piratförlaget), som jag redan skrivit övergripande svar till, och så vidare. Och det känns lugnt, starkt, tryggt att smita in i den här världen igen, även om det behövs vissa ”morötter” för att locka en gravid kvinna när sommarvärmen är här …
Jag kan karaktärerna och storyn i sömnen (jag har faktiskt drömt att jag stått på en framtida Göteborgsavenyn med grönska sprängande ur asfalt och sten och svävande fordon runt mig), thank GOD, jag kan absolut inte skriva nåt nytt nu. Och jag minns att jag längtade till just denna tidpunkt i processen redan för ett år sen – tidpunkten då boken är skriven och man pillar i den, stärker den, adderar och drar ifrån. Vissa grejer har jag kommit på i efterhand och ska föra in, men mest handlar det om Adas värdefulla synpunkter och vinklar, som gör mig alldeles lycklig. Visst, respons från förlag är tuff! Man är inne i nåt heligt och möblerar om. Men hon gör det lätt att ta till sig. Eller, vi har jobbat så många gånger ihop nu att jag nästan (men bara nästan) inte ens behöver hennes hurra-rop längre. Fast det pirrar så klart till i hela mig när jag scrollar till nästa sida och ser hennes ”bra” och utropstecken i slutet på ett kapitel – det är bra att få förstå vad som funkar. Och det mesta verkar funka. Och jag är bara så glad just nu.
Dessutom blir boken bättre av det här, det har jag sett vid tre tillfällen tidigare. Efter all respons och redigering, när texten är satt och boken ska korrläsas inför tryck, då är den alltid sitt allra bästa. Dit når man inte utan gott samarbete.
Känslomässigt är det ändå starkast i början av ett bokskriv, då blir allt så tydligt, åtminstone för mig. Nu har jag på nåt sätt gått vidare (in i bebisdimman), och försöker därför påminna mig med bilder som den ovan, eller lyssna på böckernas växande soundtrack:
Eller hitta nåt nytt, fast det är inte lätt. Särskilt inte när jag är gravidlat. Hur som helst, jag är på gång! Förhoppningsvis håller vi tempot så att boken når er våren 2017 – det är absolut bäst att släppa nytt på våren om man skriver för unga eller är sådär semikänd. Då har man gott om tid till att sprida ordet om boken och få in en fot på på årets bokmässa. För på hösten, när bokmässan är, släpper alla gammelrävar sina deckare och då försvinner författare som jag lätt i mediasuset. Det vill jag aldrig uppleva igen, och inte ni heller. Det kan jag lova.
Planen framöver ser ut som följer:- redigera klart Vita Tiger och lämna in
- möjligen få en andra redigeringsomgång från Ada (kanske först till hösten?)
- finlira i boken tillsammans med Klara Bjelkenäs (redaktör på Gilla Böcker)
- sätta boken, korrläsa, pilla och fixa (allt det där som förlagen kan)
- kontakta en viss omslagsmakare för att se om vi kan samarbeta (nåt jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN hoppas)
- planera boksläpp och så vidare, med mera, et cetera
- och nånstans i mitten av allt detta föda ett barn
-
En underbar, litterär debatt!
Jag älskar när vi pratar om litteraturen – särskilt den unga litteraturen!
Lotta Olsson undrar om det är dags att lägga ner ungdomsboken, då hon tror den läses mest av vuxna. Jag har också haft dessa tankar och många gånger funderat på att släppa mina böcker som vuxenböcker istället.
Sen svarar min coola förläggare Ada Wester på Gilla Böcker, del av Lilla Piratförlaget, sådär alldeles helrätt och jag inser att jag faktiskt håller med henne mer.Vad tycker ni?
Åh, jag får rysningar av det här. Det är som att se ett berg flytta på sig – först kritiserar vi Augustpriset och nu tillsätter de en arbetsgrupp för att granska sig själva, sen uttrycker min förläggare samma slags åsikter som jag och mina fellow konstutövare, och debatten är igång. Tänk, att vi tillsammans kan skapa sån förändring! Det gör mig glad inför världens elände.
-
Stockholm, Gilla Böcker och ankpappan
För dem av er som följer mig på Instagram kommer nog inte särskilt mycket av detta som en överraskning, men, jag var i Stockholm från torsdagskväll till lördag dag. Jag åkte MTR Express med Kristoffer upp, han skulle jobba på båtmässan med familjeföretaget Poly och jag skulle träffa Gilla Böcker. Yes, det blir dem igen. Bäst deal, bäst människor att jobba med, särskilt spännande nu när de gått ihop med Lilla Piratförlaget.Kristoffer och jag bodde på Comfort Hotel ett kliv från Stockholms centralstation, i ett så litet rum att man nästan stöp i säng så snart man gick innanför dörren. Det hade sin charm! Och direkt vi kom fram, runt 19-snåret, promenerade vi Vasagatan upp till Tutto Bello och käkade italiensk pasta.
Dagen efter mötte vi min svärfar och ett par av Polys säljare nere vid frukosten. Kristoffer anslöt sig till dem och jag tog mig, med oerhört stöd av appen STHLM Traveling, till Nybroplan med buss 69. Jag kom fram lite tidigt, så jag satte mig i solen på stentrappan ner mot vattnet och var bara lycklig. Och faktiskt inte ett dugg nervös. Jag tror jag lyckas hålla mig lugn för att lilltutan sparkas i magen nu, att jag måste vara balanserad för hennes skull. Nervositet är dessutom ganska onödigt – allt blir alltid som det blir, vi kan inte styra över mer än hur vi ser ut. Ibland inte ens det. Exempelvis kan jag knappt styra över vad jag kommer att säga i vissa stunder. Jag är hyfsat begåvad på att släppa ur mig grodyngel, småsaker som jag ångrar lite efteråt.Efter ungefär tio minuters sol gick jag till Kaptensgatan 6. Jag var inte beredd på att Gilla Böcker numer delar lokal med the Piratförlaget. I mitt huvud satt de i samma lokaler som Lilla Piratförlaget, bara, och nån helt annanstans. Därför blev jag smått ställd och starstrucked, faktiskt. Piratförlaget har från dess att jag började skriva för en herrans massa år sen varit ett av mina önskeförlag, speciellt på grund av de avtal de erbjuder och hur de satsar på och promotar sina författare. Gilla Böcker jobbar väldigt lik dem, varför de alls slog sina påsar ihop, och nu stod jag alltså där och ringde på Piratförlagets dörr.Ada Wester, min förläggare, släppte in mig, sen tog hon mig på en guidad tur genom förlagets vindlande lokaler. Kontoret ligger i ett av de gamla husen nära Nybroplan, det var spröjs, knarriga trägolv och böcker och inramade utmärkelser överallt. Jag fick hälsa på försäljare, PR-ansvariga, redaktörer, förläggare, ekonomiansvariga, Lilla Piratförlagets chef Erik Titusson, Piratförlagets chef Ann-Marie Skarp (Jan Gullious fru!). Särskilt fick jag hälsa på mina tjejor från tidigare böcker, Ada, Klara Bjelkenäs och Anna Danielsson Levin. Jag fick se deras nya arbetsplatser, de prackade på mig lite ungdomsböcker och barnböcker till lilltutan, sen satte vi oss i mjuka soffor och skrev på kontrakt och pratade utgivningspunkter, som när (förhoppningsvis våren 2017, om lilltutan är en lätt unge och jag inte befinner mig i alltför tät amningsdimma till hösten), hur (upplaga, f-pris), vem (omslagsmakare, porträttfotograf) och så vidare. Det brusade i mig som kolsyra, ändå var jag inte speedad som tidigare utan mest lycklig: att jag får vara med om såna här saker!! Det känns så bra att ha förverkligat denna dröm innan jag får barn, att jag tagit mig den tiden.
Sen gick vi fyra ut på lunch på ett ställe vars namn jag missade, men där det var stimmigt av människor. Vi beställde in grillad fisk, sallader, dippsåser och pommes frites och pratade om allt möjligt, som min älskade man (han har blivit en sann ankpappa sen jag blev gravid, han pysslar och donar, lyfter allt tungt, lagar den mesta maten, hör av sig för att få veta att jag mår bra), lägenhetsbyte och lägenhetsförsäljning, helgplaner och småbarn, Melodifestivalen och högläsning. Fantastiskt trevligt, roligt och gott!Efteråt tog jag en kort shoppingtur och åkte tillbaka till hotellet. Jag slängde mig på sängen, tog bilden ovan och blev liksom kvar där. Tanken var att jag skulle gå på släppfesten av David Wibergs bok senare samma kväll, Vi ses i mörkret. Men jag la in mitt preggoveto och vilade bort resten av dagen.
På kvällen åt jag och Kristoffer middag med ett par goda vänner på Kryp In i Gamla stan. Vi tog ett par ”sängfösare” på Tweed, ett sant steampunkställe (fast utan att de vet om det), och for i taxi tillbaka till hotellet. Dagen efter reste jag hem medan Kristoffer stannar kvar tills måndag – det värkte i hela kroppen av motvilja att skiljas åt. Vi vill verkligen, verkligen vara med varandra nu när vi ruvar, mer än vanligt alltså. Även om vi redan har ett tajt förhållande som nästan går ut på att andas den andras luft. Han är min favoritmänniska, så är det bara. Han är fantastisk på alla sätt.Så, nu vet ni: Gilla Böcker it is, våren eller hösten 2017, titel: Vita Tiger, genre: gaspunk. And I’m so excited!!!!!!!
